Vreta klosters kyrka är en kyrkobyggnad i Vreta klosters socken och församlingskyrka för Vreta klosters församling i Östergötland. Den ligger 10 kilometer nordväst om Linköping och tillhör Linköpings stift. Kyrkan uppfördes sannolikt som kungs- eller stormanskyrka, men kom att under lång period tillhöra det intilliggande Vreta kloster. Kyrkan var då med ett galler delad i en klosterdel och en församlingsdel. År 1533 konverterade Gustav Vasa klosterkyrkan till en luthersk sockenkyrka.
Kyrkan används än på 2020-talet som församlingskyrka inom Svenska kyrkan, med gudstjänst varje söndag.
Kyrkobyggnaden
Vreta klosters kyrka ligger på en höjd med milsvid utsikt över östgötaslätten där den möter skogarna i norr. ”Vreta”, socknens gamla namn, kommer av ”vret”, som betyder liten inhägnad åker. Kyrkan har grundats av kung Inge Stenkilsson och hans fru Helena Torildsdotter början av 1100-talet.
Kyrkobyggnaden är uppförd av kalksten och har ett antal sammanfogade byggnadskroppar, vilket ger ett komplext utseende. Det treskeppiga långhuset har latinsk korsplan. I söder har ett gravkor byggts till, och i väster ett högt torn med svängd huv. Främre delen av kyrkan har en korsformig plan med ett rakavslutat kor. Under klostertiden var denna främre kordel avsedd för nunnorna, som höll till i norra och södra korarmarna, dolda från församlingsborna i långhuset – lekmannakyrkan. Mellan långhuset och kordelen fanns ett skrank. Numera utnyttjas hela kyrkan av Vreta klosters församling. I främre delen av långhuset står en snidad predikstol från 1600-talet. Ovanför ingången till kordelen finns kyrkans gamla romanska triumfkrucifix.
Mycket i utformningen påminner om den cisterciensiska tiden. På baksidan av det fristående högaltaret finns en nisch med kvarsittande gångjärnshakar där man tidigare förvarat reliker. I sydöstra hörnet finns en tumba, som sannolikt utgör graven för konung Inge den yngre och hans maka. Östra väggen bakom har tre rundbågiga fönster av samma storlek som ska associera till treenigheten. Ovanför finns ett mindre korsformat fönster. På högkorets båda sidor finns nischer för förvaring av mässkläder, nattvardskärl, med mera, och i södra muren finns även en piscina.
I förlängningen av norra korarmen ligger sakristian. Bredvid ingången till denna har man ställt upp hertig Magnus kyrkbänk. Magnus var hertig av Östergötland och bodde tidvis på Kungsbro gård vid Motala ström 2,5 kilometer norr om Vreta. Bredvid bänken finns en rekonstruerad trappa som under klostertiden ledde till nunnornas sovsalar, men som numera går till kyrkans museum.
I södra korarmen finns ett gravmonument av Gustav Vasas sekreterare Rasmus Ludvigsson över Sune Sik (Sverkersson).Ahnlund, Nils i Historisk tidskrift 1945 s. 332-351 Mellan södra korarmen och södra tvärskeppet har ett medeltida gravkor infogats innehållande en kenotaf över kung Magnus Nilsson, medan det antagligen är kung Magnus Henriksson som är begravd någonstans på kyrkogården och Magnus Bengtsson (Folkungaätten) som fick familjegrav i detta kor. Utanför södra tvärskeppet finns ett runt gravkor med kalkmålningar i taket, tidigare kallat Ragnvald Knaphövdes gravkor, som troligen är uppfört av konung Inge den äldre Stenkilsson för den Stenkilska ätten.
Rasmus, som alltså efter reformationens omstörtningar på 1500-talet fick rista in texterna på kenotafen och monumenten, missuppfattade en del av de medeltida uppgifterna han fick att arbeta med. Det är inte sannolikt att Ragnvald Knaphövde begravts i Vreta, eftersom han dödades i Karleby omkring 1130. Troligen är det snarare Inges son Ragnvald Ingesson, som dog före sin far Inge den äldre. Felaktiga uppgifter förekommer även på gravstenen av Rasmus till höger om kyrkans högaltare, på ett monument där det emellertid är troligt att benen efter kungarna Inge den yngre och Filip vilar.Lindberg, Markus i Meddelanden från Östergötlands länsmuseum 2003 s. 72, 74 & 80 Förutom dessa medeltida gravmonument finns också ett gravkor i barockstil byggt 1663 för den adliga familjen Douglas på Stjärnorps slott.
Längst bak i kyrkan finns en orgelläktare med den fasad som tillhörde orgeln som Jonas Wistenius byggde 1747. I koret står en orgel från 1998. Historik Kristna gravmonument med ornamentik från 1000-talet har återfunnits på platsen, vilket tyder på att det redan då funnits en kyrka, troligen av trä, på den nuvarande stenkyrkans plats. På initiativ av den regerande konungen Inge den äldre av den stenkilska ätten ersattes den tidigare helgedomen omkring år 1110 med en kyrka i sten.
Medeltiden Äldsta delarna av den nuvarande stenkyrkan, nedre delarna av långhuset och tvärskeppen, är från omkring 1110. Till skillnad mot hos de flesta romanska kyrkorna i Östergötland, är kalkstenen här lagd i kalkbruk. Kyrkan i Vreta hade efter dåtida förhållanden betydande dimensioner och bestod av ett treskeppigt långhus av basilikatyp med plant trätak, tvärskepp, kor och västligt torn. Koret i öster avslutades med en absid och även i tvärskeppet fanns tvenne absider i östväggen, en i norra korsarmen och en i södra. Kyrkans utformning med västtorn pekar på att det rör sig om en kungs- eller stormanskyrka. I tornet fanns en emporläktare där de prominenta kunde följa gudstjänsten i avskildhet. Under något av de första årtiondena på 1100-talet byggdes ett gravkor utanför det södra tvärskeppet. På utsidan är det kvadratiskt men inuti cirkulärt med ett kupolformat tak, vilket är försett med muralmålningar. I öster finns ett altare, mitt på golvet en kenotaf och i västra muren ett hagioskop, ett titthål varigenom man utifrån kan se altaret. Gravkoret hade sannolikt, liksom den första stenkyrkan, uppförts av den mäktiga stenkilska ätten, som antas ha haft en kungsgård i Vreta.
I ett donationsbrev utfärdat av Inge den äldre och hans hustru Helena anges att de instiftar ett nunnekloster i Vreta och skänker jord till klostrets försörjning. Med största sannolikhet levde nunnorna efter de benediktinska reglerna. Av byggnadsformerna att döma dröjde det inte länge förrän man började uppföra den koranläggning som skulle ge nunnorna ett eget utrymme i kyrkan. Absiden framför mittskeppet revs och kyrkan förlängdes åt öster med en större korsformad byggnad avslutad med en plan östlig korvägg. De nya murarna anlades så att tvärskeppets absider tills vidare kunde vara kvar. Man strävade efter att taket på den nya delen skulle komma på samma nivå som på den befintliga delen. Åtskilligt talar för att man planerade täcka hela kyrkan med tunnvalv. Sådana valv är typiska för äldre cisterciensk byggnadskonst.
Det pågående korbygget skadades emellertid mycket svårt av eld i början av 1100-talet. Man kan se brandskadade partier i murverket ända nere vid golvet. De tydliga brandspåren har förmodligen uppkommit av under eldsvådan nedstörtande byggnadsställningar. Kordelen byggdes upp igen och nu tillkom de valv som ännu finns kvar. Mellan nunnornas kor och församlingens långhus uppfördes ett skrank. År 1162 kunde klostret instiftas av konung Karl Sverkersson, som kommit i besittning av den svenska kronan genom krig mot Magnus Henriksson. Det fastställdes att man skulle leva efter de cisterciensiska klosterreglerna.
thumb|left|Kryssvalv Antagligen år 1247 var det dags för nästa eldsvåda. Vid Skänninge möte 1248 lyckades man utverka hjälp av den påvlige delegaten biskop Vilhelm av Sabina i och med att denne stipulerar 40 dagars avlat till den som lämnar något understöd till det nedbrända Vreta klosters återuppbyggande. Kordelen fick nya valv och yttermurarna höjdes. Branden gav anledning att även välva det tidigare med trätak täckta långhuset. Skadorna från kyrkans andra brand rättades till och långhuset ändrades från basilika till hallkyrka med de valv som ännu existerar. Kyrkobyggnaden hade getts en tydligare cisterciensisk prägel. "I Herrans år 1289 den 13 juni helgades och invigdes Vreta klosters kyrka av den vördige fadern herr Bengt den andre i närvaro av konung Magnus, svearnas och götarnas konung och drottning Helvig till Guds allsmäktigs och jungfru Marias ära."
Omkring år 1289 revs också absiden i södra tvärskeppet och "Magnus Nilssons (Nielsens)" gravkor uppfördes mellan detta tvärskepp och södra korarmen.
Kring 1432 utbröt ånyo eldsvåda: "Anno domini 1432 die sancti Jeorgii combustum est monasterium Vretense tercio". Troligen byggdes nu också det lilla tornet över södra tornsidorummet, som syns på Erik Dahlberghs teckningar i Suecia antiqua et hodierna.
Reformationen I samband med reformationen under 1500-talet avvecklades klostret i Vreta. Konung Johan III intresserade sig emellertid för Vreta och sände dit sin sekreterare Rasmus Ludvigsson, som, med hjälp av stenhuggaren Hans Elert, tillverkade kenotafer i gravkoren och hängde upp förgyllda kungliga kronor ovanför. De inhuggna texterna är starkt ifrågasatta. Johan synes också ha låtit reparera kyrkan.
Under kyrkoherde Nicolaus Palumbus tid (1605–1650) placerades en takryttare över främre delen av kyrkan och en klockstapel byggdes söder om kyrkan. För att släppa in mer ljus i kyrkan höggs den östra korväggen upp i mitten av 1600-talet och de tre romanska fönstren ersattes med två stora moderna fönster. Vid den här tiden fick kyrkan också en predikstol med ljudtak utförd i ek och björk av belätesskäraren Johan Larsson i Flistad. (Han har också gjort skulpturer av Paulus och Petrus i Skeda kyrka.)
thumb|left|Familjen Robert Douglas gravkor För greve Robert Douglas och hans efterkommande uppfördes 1663 ett gravkor på kyrkans södra sida.
Den äldsta avbildningen av kyrkan finns i Erik Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna, graverad av Erik Reitz år 1694. Dahlbergs teckningar synes vara ganska tillförlitliga. Till skillnad mot i dag visar hans exteriörbild ett mindre torn med trappgavlar i kyrkans sydvästra hörn. Tornet var emellertid för bräckligt för att kunna hysa kyrkklockor. Vid den här tiden tycks kyrkan även i övrigt ha varit ganska förfallen. År 1692 fick församlingen tillstånd av Kunglig Majestät att ta upp en kollekt i hela stiftet för reparation av kyrkan, vars västra gavel samt torn hade rämnat, samt för anskaffning av en altartavla. Kollekten inbragte endast 202 daler 29 öre, vilken summa man beslöt använda uteslutande för inköp av en tavla. År 1700 företogs en allmän reparation av kyrkans murar. Samtidigt vitmenades de inre väggytorna.
thumb|Träskulpturer, troligen av mäster Lars Larsson, från 1701 års altaruppställning thumb|Änglaskulptur troligen av mäster Lars Larsson från 1701 års altaruppställning Senare skriver kyrkoherden Andreas Wibjörnson till domkapitlet att kyrkobyggnaden sköts med omsorg och att man under juni och juli låtit "späna" (spånbekläda) den ena kungagraven och med tjära bestrukit hela tornet, den största kungagraven samt mesta delen av det övriga kyrkotaket. Strax därefter slog åskan ned i det nytjärade tornet och gjorde stor skada, med en dyrbar reparation som följd.
År 1737 anmäler kyrkoherden Anton Münchenberg, att kyrkan under 1735 och 1736 undergått nödtorftiga reparationer, men att det fortfarande finns ansenliga brister, för vilkas avhjälpande man saknar medel.