Napoleons ryska fälttåg ägde rum år 1812 då Napoleon I:s franska armé invaderade Ryssland varpå ett ryskt befrielsekrig följde. I Ryssland är kriget känt som ”det fosterländska kriget 1812”. En annan benämning som förekommer i historieskrivningen är ryska kampanjen 1812. Kriget slutade med ett fullständigt nederlag för den franska armén och blev början till slutet för Napoleons imperium.
Bakgrund Den politiska situationen före kriget Efter den ryska arméns nederlag i slaget vid Friedland i juni 1807 slöt den ryske kejsaren Alexander I ett fredsavtal med Napoleon, den så kallade freden i Tilsit, enligt vilket Ryssland förpliktigade sig att ansluta sig till det franska kontinentalsystemet och blockaden av England. Enligt överenskommelsen med Napoleon erövrade Ryssland Finland, som hade tillhört Sverige (se Finska kriget), samt några andra områden. Napoleon fick fria händer att kuva hela Europa med undantag av England och Spanien. 1810 gifte sig Napoleon med Marie Louise, dotter till den österrikiske kejsaren Frans II, vilket säkrade hans rygg och gav honom en stödjepunkt i Europa. Efter en rad annekteringar flyttade de franska trupperna alldeles inpå det ryska imperiets gränser.
miniatyr|vänster|Den ryske kejsaren Alexander I. Porträtt av Stepan Sjtjukin, 1809. miniatyr|Napoleon I, kejsare av Frankrike. Porträtt av Paul Delaroche.
1810 började man i Ryssland tala om ett nära förestående krig mot Napoleon. Fransmännen tog inte hänsyn till ryska intressen i Europa, hotade med ett återupprättande av ett fritt Polen; ryssarna följde inte Kontinentalsystemet och belade franska varor med tullavgifter. Ryssland krävde att Frankrike skulle föra bort sina trupper ur Preussen, som var stationerade där, trots att det var ett brott mot Tilsitfreden; Napoleon krävde en skärpning av blockaden mot Storbritannien. Båda sidor förberedde sig inför ett oundvikligt krig.
I december 1811 bildade Frankrike och Österrike en militärpakt, enligt vilken den österrikiska sidan förpliktigades att ställa 30 000 soldater till Frankrikes förfogande i kriget mot Ryssland. I februari 1812 slöt Napoleon ett avtal även med Preussen, vilket skulle ställa 20 000 soldater under fransk flagg mot Ryssland, samt lovade att ombesörja trängförsörjningen av den franska armén.
Inför kampanjen lät Napoleon uppföra massiva mängder med förråd bakom fronten och avdelade 25 000 vagnar för uppgiften att förse armén med förnödenheter, exklusive ammunitionsvagnar, ambulanser, och fältsmidjevagnar. Vissa vagnar drogs av oxar men vagnarna för förråd krävde mer än 90 000 hästar, artilleriet 30 000 och kavalleriet över 80 000.
Även Ryssland försökte att på diplomatisk väg trygga sin rygg. Som ett resultat av hemliga förhandlingar våren 1812 antydde österrikarna att deras armé inte skulle tränga in så långt över den österrikisk-ryska gränsen och att den inte skulle komma att på ett ihärdigt sätt kämpa för Napoleons bästa. I april samma år gav den svenske kronprinsen Karl Johan – den tidigare franske marskalken Bernadotte, som senare skulle bli Sveriges kung, och som för tillfället faktiskt var ledare för den svenska aristokratin – löften om sin vänskapliga hållning gentemot Ryssland. Den 22 maj 1812 lyckades den av Rysslands utsände Michail Kutuzov (blivande marskalken och Rysslands nationalhjälte i kriget mot Napoleon) att sluta fred med Turkiet på goda villkor, vilket satte punkt för ett femårigt krig om Moldavien. I söder frigjordes Donauarmén (under Pavel Tjitjagovs ledning) och sattes in som skydd mot österrikarna, vilka var allierade med Napoleon.
Den 19 maj 1812 åkte Napoleon iväg till Dresden, där han tog emot sina europeiska vasallmonarker. Från Dresden åkte den franske kejsaren till la Grande armée vid floden Njemen, vilken utgjorde gränsen mellan Preussen och Ryssland. Den 22 juni skrev Napoleon under ett upprop till sina trupper i vilket han anklagade Ryssland för brott mot Tilsitöverenskommelsen och kallade invasionen för det andra polska kriget. Polens befrielse blev ett av slagorden, vilket möjliggjorde en anslutning till den franska armén av många polacker.Efter delningen av Polen, i spår av Tadeusz Kościuszkos misslyckade uppror bildades illegala rörelser i bland annat Lwów (Zgromadzenie Centralne, Centralförbund med Ignacy Potocki och Stanisław Sołtyk), Poznań (Erazm Macielskis klubb), Gdańsk (Gottfried Bathold) och Warszawa (Republikansällskapet). I exil verkade personer som Józef Wybicki, Jan Henryk Dąbrowski för att bygga upp polska legioner i Frankrike och Italien i Napoleon Bonapartes tjänst. Napoleon kom tidigt att stödja polackerna dels då han tog ställning mot Polens delningar och dels då han såg polackerna som användbara i sin offensiv mot Preussen och Österrike. 1797 var 7 000 polska legionärer i Napoleons tjänst. Inte ens de franska marskalkarna förstod syftet och målen med invasionen i Ryssland, men lydde som vanligt sin kejsare.
Klockan två på morgonen den 24 juni 1812 befallde Napoleon sin armé att påbörja övergången av floden Njemen över fyra broar som hade byggts norr om Kovno.
Sidornas militärstyrkor miniatyr|Michail Bogdanovitj Barclay de Tolly, befälhavare för den ryska armén. Efter slaget vid Smolensk 16–17 augusti 1812 blev protesterna mot honom allt högre. Det är dock hans förtjänst att de två ryska västarméerna, 1:a och 2:a, lyckades förenas strax innan det slaget, vilket möjliggjorde vidare ryskt motstånd.
Mot Ryssland lyckades Napoleon koncentrera omkring 450 000 soldater, av vilka fransmännen utgjorde hälften. I fälttåget deltog även italienare, polacker, tyskar, holländare samt tvångsmobiliserade spanjorer. Österrike och Preussen avdelade två armékårer (30 000 respektive 20 000) mot Ryssland, enligt överenskommelse med Napoleon. Dessutom deltog cirka 9 000 soldater från det med Frankrike allierade Danmark.
Spanien lyckades genom sitt gerillakrig att binda upp omkring 200 000 franska soldater, vilket blev till stor hjälp för Ryssland. England gav Ryssland materiellt och finansiellt stöd, men dess trupper blev involverade i striderna i Spanien, medan den brittiska flottan inte kunde påverka markoperationerna runtom i Europa, även om den utgjorde en viktig faktor som fick Sverige att inta en för Ryssland gynnsam hållning.
Napoleon behöll följande reserver: omkring 90 000 franska soldater i olika garnisoner runtom i Europa (60 000 av dem i den elfte reservkåren i Preussen) och 100 000 i det franska Nationalgardet, som enligt lag inte kunde strida utanför Frankrikes gränser.
Ryssland hade en stor armé, men kunde inte mobilisera trupperna på grund av dåliga vägar och landets storlek. Napoleons första slag togs emot av trupper som befann sig vid den västliga gränsen: första västarmén (Barclay de Tolly) och andra västarmén (Bagration), allt som allt 153 000 soldater och 758 kanoner.E.V. Tarle, Nasjestvije Napoleona ha Rossiju, kap. 2.2 Ännu sydligare, I Volynien (nordvästra Lillryssland) fanns tredje armén (Alexandr Petrovitj Tormasov) (upp till 45 000 soldater, 168 kanoner), som tjänade som skydd mot Österrike. I Moldavien stod mot Turkiet Donauarmén (Pavel Tjitjagov) (55 000 soldater, 202 kanoner). I Finland stod mot Sverige en armékår under den ryske generalen Faddej Fjodorovitj Stenheil (19 000 soldater, 102 kanoner). I Rigaområdet stod en särskild kår under befäl av Ivan Nikolajevitj Essen (upp till 18 000 soldater), upp till fyra reservkårer var belägna längre bort ifrån gränsen.A.A. Kersnovskij, Russkaja armija 1812 g. Bogdanovitj, Istorija otetjestvennoj vojny 1812 g., Sankt Petersburg, 1859-1860, appendix, sid. 492-503
Irreguljära kosackstyrkor uppgick enligt listorna till 100 000 man lätt kavalleri, men i verkligheten deltog i kriget endast upp till 20 000 kosacker.
Napoleons offensiv (juni–september) Klockan sex på morgonen den 24 juni (12 juni enligt dåtida rysk tideräkning) 1812 tågade de franska förtrupperna in i det ryska Kovno (numera Kaunas i Litauen) efter att ha forcerat floden Njemen. Övergången vid Kovno av den 220 000 man starka franska armén (1:a, 2:a, 3:e infanterikårerna, gardet och kavalleriet) tog fyra dagar.
Mellan den 29 och 30 juni i närheten av Prena (dagens Prienai i Litauen) något längre söder om Kovno gick en annan armégrupp (79 000 soldater: 6:e och 4:e infanterikårerna, kavalleri) under befäl av Eugène de Beauharnais över Njemen.
Samtidigt (30 juni) ännu längre söderut vid Grodno korsades Njemen av fyra kårer (78 000–79 000 soldater: 5:e, 7:e, 8:e infanterikårer och 4:e kavallerikåren) under samlat befäl av Jerome Bonaparte.
Norr om Kovno vid Tilsit gick den franske marskalken MacDonalds tionde kår över floden Njemen. På södra avsnittet (söder om centralfronten) i riktning från Warszawa korsade den särskilda österrikiska kåren under Schwarzenberg (30 000-33 000 soldater) floden Bug.
Den ryske tsaren fick kännedom om invasionen sent på kvällen den 24 juni i Wilno (dagens litauiska huvudstad Vilnius). Och redan den 28 juni gick fransmännen in i Wilno. Den 16 juli, efter att ha ordnat med statsangelägenheterna i det ockuperade Litauen, lämnade Napoleon staden och följde efter sin armé.
Från Njemen till Smolensk (juli–augusti) Norra krigsskådeplatsen
Mot norra delen av det ryska imperiet skickade Napoleon den tionde kåren under befäl av marskalk Etienne Jacques Joseph MacDonald, vilken bestod av 32 000 preussare och tyskar. Hans mål var att inta Riga och sedan i förening med andra kåren (under marskalk Charles Nicolas Oudinot) slå till mot Sankt Petersburg.
Kärnan i MacDonalds kår utgjordes av en 20 000 man stark preussisk kår under befäl av Julius August-Reinhold von Grawert (senare Johann David Ludwig York).
MacDonald närmade sig Rigas befästningar, men i avsaknad av belägringsartilleri stannade han en bit utanför staden. Rigas krigsguvernör Ivan Nikolajevitj Essen brände förstäderna och stängde in sig i staden med en stark garnison. I sin strävan att stödja Oudinot intog MacDonald Dünaburg (dagens lettiska Daugavpils) vid floden västra Dvina varpå han upphörde med sina aktiva handlingar och inväntade belägringsartilleri från Ostpreussen. MacDonalds preussiska trupper försökte undvika aktiva stridshandlingar i detta för dem främmande krig, men, om situationen skapade ett hot mot ”de preussiska vapnens ära”, så bjöd de aktivt motstånd, och vid upprepade tillfällen slog de tillbaka ryska angrepp inifrån Riga för ryssarna med stora förluster.
Efter intagandet av Polotsk vände Oudinot norrut i ett försök att från norr kringgå och bakifrån skära av en 25 000 man stark rysk kår under befäl av Pjotr Christianovitj Wittgenstein, som hade avdelats från den första ryska armén av Barclay de Tolly under reträtten via Polotsk. Då Wittgenstein ville undvika en förening mellan Oudinot och MacDonald så attackerade han den 30 juli vid Kljastitsy Oudinots till två tredjedelar försvagade (på grund av långa marscher) kår och kastade tillbaka den mot Polotsk. Segern gjorde det möjligt för Wittgenstein att attackera Polotsk den 17 och 18 augusti, men Gouvion-Saint-Cyr, som i rättan tid hade skickats av Napoleon till stöd för Oudinots kår, hjälpte till att slå tillbaka anfallet och jämnade ut balansen.
Oudinot och MacDonald blev indragna i matta stridshandlingar och förblev kvar på sina platser.
I riktning mot Moskva miniatyr|vänster|I augusti 1812 ersatte Michail Kutuzov Barclay de Tolly som den ryska arméns överbefälhavare. Porträtt av Roman Maksimovitj Volkov, 1813.