miniatyr|En av de viktigaste bilderna för den tidiga abolitioniströrelsen i Storbritannien; Am I Not a Man and a Brother?. mini|Anti-Slavery Society. Konferens i London 1840. Målning av Benjamin Robert Haydon. miniatyr|Tre framstående amerikanska abolitionister; från vänster: George Thompson, William Lloyd Garrison och Wendell Phillips.
Abolitionismen är en åskådning enligt vilken slaveriet bör motarbetas/avskaffas. Denna åskådning kan ha religiösa, sociala eller moraliska skäl. Som rörelse har den definierats ha startat efter det amerikanska frihetskrigets slut 1783 och slutat cirka 1888.
Termen associeras historiskt med kampen mot slaveriet i USA, men abolitionisterna arbetade mot slaveriet över hela världen. Den moderna abolitionismens ursprung låg i Europa och USA, men när slaveriet hade avskaffats i de europeiska kolonierna och USA under 1800-talet, fortsatte kampanjen internationellt mot slaveriet även i andra delar av världen; slaveriet avskaffades sist i Mellanöstern, där det slutligen förbjöds på arabiska halvön i mitten av 1900-talet. De sista fem länderna som förbjöd slaveriet var Saudiarabien (1962), Jemen (1962), Dubai (1963), Oman (1970) och Mauretanien (1981).
Termen har också (inte minst i det engelska språket, baserat på ordet abolish, 'avskaffa') använts för att beteckna motstånd mot olika fenomen som har kallats modernt slaveri. Detta inkluderar fängelsestraff, djurhållning, reglerad prostitution eller prostitution som fenomen (som via svenska modellen kring prostitution, ibland beskrivet som neo-abolitionism). Abolitionister yrkar på att kämpa för avskaffandet av vad de anser vara bestående missförhållanden i lag eller sed. Ordet abolition innebär att efterskänka ett straff innan en dom är avkunnad.
Historik
1700-talet: nationella organisationer
Den moderna abolitionismen har sitt ursprung i Frankrike och Storbritannien vid 1700-talets slut. I Frankrike bildades abolitionistföreningen Société des amis des Noirs för att verka mot slaveriet i upplysningens anda, och slaveriet i de franska kolonierna avskaffades under franska revolutionen; abolitionismen i Frankrike kom dock inte att bli bestående, och slaveriet återinfördes av Napoleon. Den brittiska abolitionismen kom att bli en permanent rörelse, och utvecklas till en internationell rörelse.
1800-talet: nationella organisationer samarbetar
Den brittiska föreningen Society for Effecting the Abolition of the Slave Trade grundades 1787 och hade som mål att arbeta mot den brittiska slavhandeln. När detta mål uppnåddes 1807 (samma år som USA förbjöd import av slavar), omorganiserade den sig i Anti-Slavery Society för att avskaffa det brittiska slaveriet. När även detta mål hade uppnåtts, omorganiserade det sig 1839 i Anti-Slavery International, som verkade för att avskaffa slaveriet globalt.Patricia Hollis (1974). Pressure from without in early Victorian England. Denna organiserade 1840 världens första internationella abolitionistkonferens, World Anti-Slavery Convention, och fick i efterhand allt större internationellt inflytande. Under 1800-talet upphörde slaveri och slavhandel i hela Västvärlden, med Kuba och Brasilien som de två sista länderna (1880–1886 respektive 1883–1888). 1838 förbjöds slaveriet i Brittiska Västindien, tio år senare även i franska besittningar i Västindien.
Anti-Slavery International organiserade år 1888 Brussels Anti-Slavery Conference. Denna arbetade fram Brussels Conference Act of 1890, ett internationellt avtal som signerades av sjutton länder. Detta avtal resulterade i att all öppen slavhandel förbjöds i de västerländska kolonialväldena. Efter detta förekom slavhandel mest i den muslimska världen, som den internationella abolitioniströrelsen nu riktade sig mot. Brussels Conference Act of 1890 kompletterades med Convention of Saint-Germain-en-Laye 1919, som syftade till att totalförbjuda alla former av slaveri och all slavhandel på land och till sjöss.
1900-talet: internationella myndigheter
Convention of Saint-Germain-en-Laye 1919 kompletterades i sin tur av 1926 Slavery Convention, som introducerades av Nationernas förbund efter en utredning av Temporary Slavery Commission och som främst syftade till att tvinga varje stat att aktivt bekämpa och fullfölja de tidigare förbuden mot alla former av slaveri och slavhandel. Traktatet riktade sig vid denna tid främst mot den då pågående slavhandeln på Arabiska halvön, och utgjorde incitament för britterna att slutgiltigt säkerställa att inga former av slaveri längre förekom någonstans i det brittiska imperiet eller i de brittiska protektoraten.
Dessa principer fick ytterligare stöd då slaveri förklarades som ett brott mot de mänskliga rättigheterna i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna 1948, och kompletterades i Supplementary Convention on the Abolition of Slavery 1956. Det var genom brittiska påtryckningar som de arabiska länderna förbjöd slaveri och slavhandel efter andra världskriget. De sista fem länderna som förbjöd slaveri var nationer i den muslimska världen: Saudiarabien och Jemen 1962, Dubai 1963, Oman 1970 och Mauretanien 1981. I åtminstone det sistnämnda landet förekommer dock i praktiken fortfarand slaveri eller slavliknande arbetsvillkor, och även i Libyen har förekomsten av rent slaveri uppdagats.
Kamp mot människohandel
Flera länder, inklusive Libyen, har på senare år fungerat som mellanled i oreglerad migration från länder söder om Sahara till Europa. Utnyttjande av migranter har i många fall klassats som människohandel och beskrivits som ett "modernt slaveri".
Efter avskaffandet av det traditionella slaveriet i slutet av 1800-talet samlade problematiken kring människohandel och arbetskraftsutnyttjande de dåvarande abolitionisterna i bland annat USA, aktivister som istället kunde rikta sitt fokus mot nya orättvisor. Den amerikanska historikern Eva Payne har i boken Empire of Purity (Cambridge University Press, 2025) beskrivit hur USA:s puritanska arv gjorde kampen mot sexuell omoral starkare i landet när det kunde använda liknelsen med slavhandel som argument från 1880-talet. Detta inkluderade ett motstånd mot alla former av prostitution, vilka ofta jämställdes med människohandel/slaveri. Medierapporter om utnyttjande av vita/europeiska kvinnor i prostitution i sydligare länder – definierat som del av "vit slavhandel".
Aktivismen emot prostitution, oavsett orsak, definierades under 1900-talet ofta som en form av abolitionism. Den version av aktivismen som använt kriminalisering av sexköpare som medel för att avskaffa prostitution (se svenska modellen kring prostitution) har åtminstone på engelska beskrivits som neo-abolitionister. 1949/1950 lyftes prostitution som ett samhällsproblem att bekämpa via FN:s konvention för bekämpande och avskaffande av människohandel och utnyttjande av andra vid prostitution. Detta har senare kompletterats av "Palermoprotokollet" (2000) och Europaparlamentets uppmaning 2023 till medlemsländerna att införa ett förbud mot köp av sexuella tjänster, som del av kampen emot människohandel. I Palermoprotokollet har skrivningarna gjorts så otydliga att ansvaret för att definiera vad som kan klassas som samtycke, frigörelse och förtryck i praktiken kan baseras på aktivism hos de lokala civilsamhällesorganisationerna samt redan existerande lagar i de olika länderna.
Efter land
Sverige
Mellan 1787 och 1847 var slaveri lagligt på Svenska Sankt Barthelemy i Västindien. I Sverige hade slaveriet (träldomen) avskaffats 1335, och enligt gällande praxis existerade slaveriet inte i Sverige, då 1787 års svenska slavlag enbart gällde kolonin och inte var giltig i Sverige. I det samtida Sverige uppkom en stark opinion mot den samtida triangelhandeln till de europeiska kolonierna, men slaveriet i Sveriges egen koloni tycks inte ha uppmärksammats lika mycket, och det bildades aldrig någon organiserade abolitionism i Sverige. Istället utsattes Sverige för internationella påtryckningar som slutligen ledde till förbudet mot slavhandeln 1813 och slaveriet 1847.
I slutet av 1700-talet växte den abolitionistiska rörelsen i Västvärlden, och dess idéer diskuterades även i samtida svensk press, där opinionen i allmänhet var starkt kritisk mot slaveriet. Uppfostrings-Sälskapens Tidningar skrev 1782: "Spaniorer, engelsmän, holländare och fransoser kalla sig christna, och hålla ännu många tusend menniskor uti detta grufliga tilstånd fångna, samt handla därmed såsom med oskäliga [utan förnuft] djur". Tidningsartiklar, böcker, reseskildringar och pjäser skildrade det samtida slaveriet i Europas kolonier. På Stockholms teaterscener spelades pjäser som skildrade ämnet. De Mexicanska Systrarne (spelad 11 gånger 1789) av Nils Birger Sparrschöld, Westindie-fararen eller Dygdens belöning (spelad 47 gånger 1791–1799, August von Kotzebues Papegojan eller Älska far och fosterland (50 gånger 1794–1798), och Neger-slafvarne: dramatiserad historie-målning av Kotzebue (19 gånger 1796–1798). Skådespelarna i dessa uppsättningar var alla vita, då det levde få svarta personer i Sverige, och sminkade sig då svarta. Den brittiska isolationisten Thomas Clarksons berömda Afhandling om slafveriet och slafhandeln gavs ut i svensk översättning 1796, och Carl Gustaf af Leopold beskrev det då som ett viktigt ämne som borde väcka varmt deltagande, även om det var "mindre nära beslägtadt" med Sveriges angelägenheter.
Slaveriet i Sveriges egen koloni tycks inte ha uppmärksammats lika mycket som slaveriet i övriga europeiska kolonier, men informationen var inte obefintlig i det samtida Stockholm. Baletten Mirza och Lindor (1793) utspelade sig till exempel på Svenska Sankt Barthélemy, och var den första pjäs som skildrade slaveriet i Sveriges egen koloni. Bengt Euphraséns bok om kolonin utkom också i Sverige, och beskrev slaveriet där. Ändå tycks informationen om slaveriet vara kraftigt fokuserad på slaveriet i andra länders kolonier.
När brittiska abolitionister uppmanade Gustav III att ingripa mot slavhandeln, svarade han att inga svenska handelsmän deltog i den, och att han skulle ingripa om det skulle ske. I själva verket var Gustavia på Sankt Barthélemy, eftersom det var en internationell frihamn, ett av Västindiens centrum för slavhandeln vid denna tid, även om majoriteten slavhandlare där inte var svenska medborgare.
De svenskar som faktiskt bosatte sig på Sankt Barthélemy och fick se slaveriet där på nära håll var få, då majoriteten av den svenska kolonins befolkning var fransk- eller engelsktalande, men de svenskar som bosatte sig på ön tycks ha anpassat sig till slaveriet, även om få av dem har uttryckt sina åsikter i skrift. Herman Broberg, en anställd vid Västindiska kompaniets kontor i Gustavia, skrev 1797: "Jag måste uprigtigt ärkänna at jag nu hyser helt andra tankar om slafhandel, negrer och dess handtering, än jag hyste i mitt fädernesland [...] ty hvarmed skulle väl så många millioner menniskor föda sig, sysselsättas om denna slafhandel upphörde, och följackteligen dessa såcker, caffe och bommulls grenar totaliter förvisnade [...] Jag kan således icke finna särdeles skäl till de slutsatzer och omdömen man gemenligen i Europa hyste rom slafhandelen, som säkerligen måste grunda sig mera på histori dictares höga behjertande än wärkelig ärfarenhet". Broberg tillhör de få svenskar i kolonin och i Sverige där åsikter till försvar av slaveriet finns bevarade i skrift. Den allmänna opinionen i Sverige var fortsatt kritisk och präglad av abolitionismens idéer, som då var de populära i Europa.
Trots den allmänna abolitionistiska opinionen uppkom ingen organiserad abolitioniströrelse i Sverige. Medvetandet om att Sverige hade en egen koloni där slaveri förekom tycks inte ha varit tillräckligt stor.