miniatyr|Australopithecus afarensis, Lucy, kanske den mest berömda fossila apmänniskan. Människans utveckling eller människans evolution är den process genom vilken en grupp primater förändrades till att ha de egenskaper som människan har idag.
Biologiskt definieras människan (ibland kallad den moderna människan) som primat av arten Homo sapiens, av vilken den enda nu levande underarten är Homo sapiens sapiens. I allmänhet betraktas denna underart även som den enda levande av släktet Homo (människor). Människans taxonomi på familjenivå är en något komplicerad fråga. Det är helt klarlagt att människans närmaste nu levande släktingar är de afrikanska människoaporna, schimpanser och gorillor, och nästan helt säkert att schimpanserna är närmare släkt med oss än med gorillorna. Traditionellt har människans släktgren fått utgöra en egen familj, Hominidae, medan schimpanser och gorillor, tillsammans med orangutanger, klassificerats som familjen Pongidae. I denna klassificering kallas vi för hominider. Dock blir det allt vanligare bland forskare att utsträcka familjen Hominidae till att även omfatta de apor som tidigare ingick i Pongidae, och låta människans släktgren bli underfamiljen Homininae inom Hominidae. Vi blir då homininer.
Det är även försvarbart att hävda att schimpanserna borde ingå i vårt släkte Homo, så att de två arterna vanlig schimpans (Pan troglodytes) och dvärgschimpans (Pan paniscus, kallas även bonobo) borde omklassificeras som Homo troglotydes respektive Homo paniscus eftersom de är så nära besläktade med människan.http://news.nationalgeographic.com/news/2003/05/0520_030520_chimpanzees.html NG, maj 2003
Efter att forskare hade kartlagt genomsekvenserna hos människanInternational Human Genome Sequencing Consortium (2001). "Initial sequencing and analysis of the human genome.". Nature 409: 860-921. http://www.nature.com/nature/journal/v409/n6822/pdf/409860a0.pdf och schimpansenChimpanzee Sequencing and Analysis Consortium (2005). "Initial sequence of the chimpanzee genome and comparison with the human genome". Nature 437: 69-87. http://www.genome.gov/Pages/Research/DIR/Chimp_Analysis.pdfCheng Z, Ventura M et al. (2005). "A genome-wide comparison of recent chimpanzee and human segmental duplications". Nature 437: 88-93 fullständigt kunde man konstatera att skillnaden mellan människa och schimpans är ungefär tio gånger större än skillnaden mellan två människor som inte är släkt med varandra och ungefär en tiondel av skillnaden mellan råttor och möss.http://news.ft.com/cms/s/43445728-1a44-11da-b279-00000e2511c8.html Ur sådana genetiska data kan man genom metoden med molekylär klocka dra slutsatsen att människans utvecklingslinje skildes åt från schimpansens för omkring fem miljoner år sedan och från gorillans för omkring åtta miljoner år sedan. 2001 hittade man dock ett omkring sju miljoner år gammalt kranium i Tchad, klassificerat som Sahelanthropus tchadensis.Brunet et al. (2002). A new hominid from the Upper Miocene of Chad, Central Africa. Nature 418:145-151 Upphittarna tolkar detta som en människoförfader och hominid, vilket skulle betyda att utvecklingen kan ha gått skilda vägar något tidigare. Den tolkningen är dock fortfarande omstridd, andra menar att det kan vara en proto-gorilla. Ännu mer omstridd torde den idé bli som framlades år 2007 av Aaron Filler, att människosläktet skulle ha en gemensam förfader som gick upprätt för 15-20 miljoner år sedanFiller AG (2007) Homeotic Evolution in the Mammalia: Diversification of Therian Axial Seriation and the Morphogenetic Basis of Human Origins. PLoS ONE 2(10): e1019 doi:10.1371/journal.pone.0001019 http://www.plosone.org/article/info%3Adoi%2F10.1371%2Fjournal.pone.0001019Physorg - New findings solve human origins mystery, något som är svårt att förena med andra genetiska och paleontologiska rön.
Människosläktets tidiga utveckling skedde i Afrika. Alla fossil från vår utvecklingsgren från för 7 miljoner år sedan till för 2 miljoner år sedan som hittats levde i Afrika. Någon gång för knappt 2 miljoner år sedan började dock människoliknande varelser av släktet Homo sprida sig i världen, och befolkade ganska snabbt stora delar av Asien och Europa, ända bort till Indonesien och Kina. Beträffande den moderna människans geografiska ursprung finns två huvudsakliga förklaringsmodeller.
Enligt Ut ur Afrika-hypotesen utvecklades den moderna människan i Afrika och spred sig därifrån ut över världen och konkurrerade ut andra hominider. Den multiregionala hypotesen hävdar istället att människan utvecklades parallellt ur flera åtminstone delvis isolerade populationer av hominider. Denna utveckling i riktning mot den moderna människan skulle då ha skett även utanför Afrika. Dock är den förstnämnda teorin, att den moderna människan som art, Homo sapiens, först utvecklades i Afrika och sedan spred sig den uppfattning som har klart flest anhängare, Genteknik.nu även om enstaka gener i det mänskliga genomet tros härröra från korsbefruktning med andra människoarter.
Australopitheciner antas idag vara släktet Homos stamfäder. Båda hör till familjen Hominidae men just Australopithecus africanus roll som människans stamfader har ifrågasatts, det är fullt möjligt att africanus istället utgör en återvändsgränd på evolutionens träd och att någon annan australopithecin är vår förfader.
Forskning om människans utveckling Studiet av människans utveckling omfattar flera vetenskapliga grenar, varav antropologi, paleontologi och genetik är de viktigaste.
Sedan neandertalmänniskan och andra "grottmänniskor" upptäckts på 1800-talet uppstod paleoantropologi som eget forskningsområde. Likheten mellan människan och vissa större apor var inte ny, men idén om den arternas evolution vann inte bred acceptans förrän efter Charles Darwin publicerat Om arternas uppkomst 1859. Fastän han i detta verk knappt berörde frågan om människans ursprung innebar arbetet att teorin om evolutionen genast stod klar för de samtida läsarna. Thomas Huxley och Richard Owen började debattera frågan och då Darwin publicerade sitt verk i frågan, Människans härledning och könsurvalet 1871, var kopplingen mellan det naturliga urvalet och människans utveckling redan allmänt känd och intensivt omdiskuterad. Många av Darwins egna lärjungar – som Alfred Russel Wallace och Charles Lyell – tvekade inför tanken att människan, med sin mentala kapacitet och höga moral, skulle kunna ha utvecklats genom ett naturligt urval. Idag är dock människans evolution från en apliknande varelse ett oomtvistat vetenskapligt faktum, låt vara att detaljerna fortfarande debatteras hett. En apdebatt på religiösa grunder blossar fortfarande upp emellanåt, särskilt i vissa delstater i USA – se kreationism och intelligent design – men denna debatt saknar helt vetenskaplig grund.
Allt sedan Carl von Linné hade likheten mellan de större aporna och människan gjort att dessa betraktats som de djur som stod närmast människan. Under 1800-talet började man spekulera i att schimpanser och gorillor skulle vara människans närmaste nu levande släktingar. Ett naturligt steg vidare blev att spekulera kring deras naturliga hemvist i Afrika som hemorten för en gemensam anfader. Man hoppades därför på att finna fossil från dessa stamfäder i Afrika.
Andra forskare från förra sekelskiftet ville av olika skäl hellre söka mänsklighetens vagga i Asien, och sökte sig till såväl Mongoliet som Indonesien i jakt på fossil. Eugene Dubois blev den förste som lyckades, när han hittade "Javamänniskan" Pithecanthropus/Homo erectus på 1890-talet. Först på 1920-talet hittades fossil efter förmänniskor utanför släktet Homo. 1925 kunde Raymond Dart beskriva Australopithecus africanus. Hans sensationella fynd, "Barnet från Taung", var ett häpnadsväckande välbevarat kranium efter ett barn med en avgjutning av individens hjärna. Hjärnan var bara 410 kubikcentimeter men rund till skillnad från schimpansens och gorillans. Dessutom hade fyndet korta hörntänder, och placeringen av foramen magnum, det hål där ryggraden ansluter till kraniet, visade att individen gått upprätt. Dart drog slutsatsen att hans fynd utgjorde en länk mellan människan och apan. Hans hypotes stred dock mot den då vedertagna uppfattningen att bipedalism förutsatte en betydligt större hjärna och intelligens, och det dröjde därför ytterligare tjugo år innan hans idéer togs på allvar sedan ytterligare liknande fynd gjorts.
Tidsperioder För specifika fossil från de olika tidsperioderna, se Lista över fossil ur människans evolution.
För 65–50 miljoner år sedan Paleocen: Två grupper av tidiga primater levde vid den här tiden, Adapider (av familjen Adapidae av ordningen primater) och Omomyider (av familjen Omomyidae av ordningen primater). Adapiderna liknade dagens lemurer och andra halvapor (Strepsirrhini) och är sannolikt anfäder till dessa. Omomyiderna är sannolikt släkt med spökdjur, och kan även vara anfäder till hela Haplorrhini, d.v.s. även de egentliga aporna i Anthropoidea, och därmed till oss.
För 50–35 miljoner år sedan Eocen: De egentliga aporna utvecklas, och delas upp i de två grenarna brednäsor (Platyrrhini) och smalnäsor (Catarrhini). Eosimias kan vara en av de tidigaste aporna. Darwinius masillae, ett 47 miljoner år gammalt fynd gjort i Tyskland 1983. En 60 cm lång varelse, med bland annat ett fotben, naglar och tänder som bara återfinns hos en särskild gren primater, och skiljer fyndet från grenen lemurer. Andra egenskaper finns också, som preliminärt placerar detta djur i underordningen Haplorrhini, som apor och den moderna människan härstammar ur.
För 35–25 miljoner år sedan Oligocen: Ur de tidiga aporna utvecklades människoapor. De levde fortfarande i träd och var växtätare. I Egypten har påträffas fynd av flera släkten inom denna grupp, bland annat Parapithecus, Apidium och Oligopithecus. I Burma har man i avlagringar redan från yngre eocen påträffat apor ur släktet Amphipithecus. De Markattartade aporna antas ha utvecklas ur släktet Oligopithecus. Från yngre oligocen härstammar släktena Propliopithecus och Aegyptopithecus. Aegypitopithecus brukar anses som hominoidernas anfader, men vissa tror dock att propliopithecus är hominidernas förfader. Möjligen stämmer båda antagandena och Propliopithecus som ett äldre släkte är även Aegypitopithecus anfäder. Från perioden 34 till 32 miljoner år sedan fram till 24 till 22 miljoner år sedan saknas spår av hominoider.Den stora boken om människans forntid, J. Jelinek, s. 21-23.
För 25–10 miljoner år sedan Från äldre miocen härstammar fynd av släktena Limnopithecus i Östafrika och Pliopithecus i Europa. Pliopithecus upptäcktes redan 1837 i franska avlagringar från miocen, senare har flera fynd framkommit såväl från miocen som pliocen, särskilt ett fynd av ett nästan komplett skelett från Tjeckoslovakien har ökat kunskaperna och släktet Pliopithecus.Den stora boken om människans forntid, J. Jelinek, s. 24-29.
På 1930-talet gjordes de första fynden av Proconsul av Louis Leakey. Tillsammans med sin hustru Mary Leakey gjorde han under 1940-talet flera nya fynd. Efterhand har det dock kommit att stå klart att Proconsul inte är människans anfader, då arten utvecklas mycket lite under de årmiljoner den påträffats. Släktet Dryopithecus beskrevs första gången redan 1856 efter ett fynd i Frankrike, och har påträffats i hela Europa, Nordafrika, Kaukasus och Anatolien. Det är mycket närstående Proconsul skiljer sig genom en bredare nos, breda framtänder och hörntänder med djupa rötter. Den förekommer främst under yngre miocen. Andra närstående fynd är ett skellettfynd från bynd Udabno som ursprungligen kallades Udabnopithecus, en underkäke från Ungern som kallades Hungaropithecus med flera. Dryopithecus står även nära Sivapithecus, påträffad i avlagringar från mellersta och yngre miocen i den Nordindiska bergskedjan Siwalikbergen.