miniatyr|300px|Karta över de irisktalande områdena på Irland. De platser som nämns i denna artikel är utsatta på kartan. Iriskans fonologi varierar från dialekt till dialekt, och språket har inget standarduttal. Dialekterna delas vanligtvis in i tre grupper: ulsteririska, connachtiriska och Munsteririska. Denna artikel beskriver främst de drag som är gemensamma för samtliga dialekter, samt de tydligaste skillnaderna.
Irisk fonologi har studerats som akademiskt ämne sedan slutet av 1800-talet, och flera forskare har publicerat verk om dialekter från samtliga områden där språket talas. På senare tid har även teoretiska lingvister uppmärksammat iriskans fonologi, och flera böcker, artiklar och avhandlingar har publicerats om språket.
En av de viktigaste aspekterna inom irisk fonologi är det att nästan alla konsonanter förekommer i par, med ett ”tjockt” (från engelska: broad) uttal och ett ”tunt” (engelska: slender). Tjocka konsonanter är velariserade, vilket innebär att tungryggen (bakdelen av tungan) dras bakåt och uppåt mot mjuka gommen för att uttala konsonanten. Tunna konsonanter är palataliserade, vilket innebär att tungan pressas mot hårda gommen. Skillnaden mellan tjocka och tunna konsonanter är mycket viktig på iriska, eftersom betydelsen av ett ord kan ändras beroende på om konsonant uttalas tjockt eller tunt. Till exempel är den enda uttalsskillnaden mellan ”ko” och ”levande”, att det förra uttalas med tjockt b, medan det senare är ”tunt”. Kontrasten mellan tjocka och tunna konsonanter är avgörande, inte bara i uttalet av konsonanterna i sig, eller i uttalet av de angränsande konsonanter, utan också för att avgöra vilka konsonanter som kan förekomma bredvid andra konsonanter, och hur ord som börjar på vokal uttalas. Skillnaden mellan tjocka och tunna vokaler liknar den mellan ”hårda” och ”mjuka” i flera slaviska språk, bland annat ryska.
Iriska delar många fonologiska drag med sina närmaste släktingar, skotsk gaeliska och manx, men även med irländsk engelska, genom språkkontakt.
Forskningshistorik miniatyr|stående|page=7|Första sidan ur Die araner mundart. Ein beitrag zur erforschung des westirischen (Dialekten på Aran: Ett bidrag till forskningen av västiriska) (). Fram till slutet av 1800-talet var lingvistisk forskning av iriska mest inriktad på traditionell grammatik (såsom böjningen av substantiv, verb och adjektiv), eller den historiska ljudutvecklingen från urindoeuropeiska genom urkeltiska till forniriska. Den första beskrivande analysen av en irisk dialekts fonologi var , som var baserad på författarens eget fältarbete på Aranöarna. Därefter kom , som var en fonetisk beskrivning av dialekten i Meenawannia, nära Glenties i grevskapet Donegal. är mest en historisk redogörelse, men innehåller även några beskrivningar av moderna dialekter. Alf Sommerfelt gav ut tidiga beskrivningar av både varieteter från Ulster och Munster ( och för byn Torr i Gweedore, för Munster, samt för den nu utdöda dialekten i södra Armagh). Dialekten i Dunquin på Dinglehalvön beskrevs av Från 1944 till 1968 gav Dublin Institute for Advanced Studies ut en serie monografier där var och en var en beskrivning av fonologin av en lokal dialekt: för West Muskerry i grevskapet Cork (Ballyvourney, Cúil Aodha med omnejd), (allra först utgiven 1945) för Cois Fhairrge i Connemara (Barna, Spiddal, Inverin med omnejd), för Ring, i Waterford, för Tourmakeady i grevskapet Mayo, för Teelin i Donegal, för Tangaveane och Commeen (också nära Glenties), för Iorras Aithneach i Connemara (Kilkieran med omnejd), samt för Dinglehalvön i grevskapet Kerry.
Teoretisk forskning av iriskans fonologi började med , som följer mönstret av boken The Sound Pattern of English (1968), och som utgjorde grunden för kapitlen om fonologi i Andra avhandlingar som undersöker iriskans fonologi från en teoretisk synvinkel är bland annat , enligt optimalitetsteorin, och , samt enligt government phonology.
Konsonanter De flesta iriska dialekter innehåller åtminstone de konsonantfonem som visas i tabellen nedan (se artikeln om det internationella fonetiska alfabetet för en förklaring av de olika tecknen.) Konsonanten är varken tjock eller tunn.
+Konsonantfonem Labiala Koronala Dorsala Glottala tjock tunn tjock tunn tunn tjock Klusilertonlösa tonade Frikativor/Approximantertonlös tonande Nasala Tappar Laterala
Glidljud Tjocka (velara eller velariserade) konsonanter har en tydlig velar glidning (ett mycket kort vokalliknande ljud) före främre vokaler, som låter ungefär som i engelska water, men utan läpprundning. IPA-symbolen för detta ljud är . Därför uttalas ”nio” och ”sätt, vis” som och . Detta glidljud labialiseras (uttalas med läpprundning, som i ) efter labiala konsonanter, så att ”gul” uttalas
På samma sätt har tunna (palatala eller palataliserade) konsonanter en palatal glidning (som svenska j-ljudet) före bakre vokaler, så att ”tjock” uttalas .
När en tjock konsonant följer en främre vokal finns en mycket kort vokalglidning, , precis före konsonanten, så att ”sälja” uttalas . På samma sätt finns vokalglidningen precis före en tunn konsonant när den följer en bakre vokal, så att ”plats” uttalas , ”drickande” (genitiv) uttalas , ”förståelse” uttalas , och ”till oss” uttalas .
Allofoner Fonemet (som kan skrivas som ⟨bh⟩, ⟨mh⟩ eller ⟨v⟩) har två allofoner: den labiovelara approximanten och den velariserade tonande labiodentala frikativan . Distributionen av dessa allofoner varierar från dialekt till dialekt. I Munster finns vanligtvis bara , och i Ulster vanligtvis bara . I Connacht förekommer ordinitialt före vokal (som i ”är”) och i övriga positioner (som i ”helig”, ”höst” och ”skyndade”.
De övriga labiala frikativorna är vanligtvis , men de, samt den frikativiska allofonen av , uttalas bilabialt i många dialekter: . Distributionen av dessa allofoner beror delvis på omgivning (bilabialer förekommer ofta intill rundade vokaler) och på talarens egen idiolekt.
Bland de koronala konsonanterna är de flesta alveolara, men de tjocka klusilerna och lateralen är vanligtvis dental, , och den tunna koronala frikativan är vanligtvis postalveolar, . De tunna koronala klusilerna kan realiseras som alveolopalatala affrikator i flera dialekter, däribland Tourmakeady, Erris och Teelin.
De tunna dorsala klusilerna kan artikuleras som faktiska palataler (), eller som palatovelarer ().
Fonemet har tre allofoner i de flesta dialekter: en palatal approximant före vokaler förutom och i slutet av stavelser (som i ”fin” och ”ska vara”); en tonande (post)palatal frikativa före konsonanter (som i ”sol”); och ett mellanliggande ljud (som är mer frikativ än , men mindre än ) före (som i "uträtad").
Som på svenska aspireras tonlösa klusiler i början av ord, medan alla tonande klusiler kan vara bara delvis tonade, men aldrig aspirerade. Tonlösa klusiler är oaspirerade efter och (som i Uttalas som om det stavades . ”terror”); klusiler förblir dock aspirerade efter den klitiska partikeln is (som i "den är sned".) Flera forskare (som , , , , ) använder sig av transkriptioner som etc., vilket visar på att de betraktar de klusiler som följer tonlösa frikativor som avtonade allofoner av de tonande klusilerna, snarare än oaspirerade allofoner av de tonlösa klusilerna, men detta är en ovanligare åsikt.
Fortis- och lenissonoranter På forniriska delades sonoranterna (de som stavas ⟨l n r m⟩) in i inte bara kategorierna tjock och tunn, utan också i fortis (stark) och lenis (svag). Den exakta fonetiska definitionen av dessa termer är något vag, men de koronala fortisljuden (de som stavas ⟨l n r⟩) var troligen längre i duration och hade en större kontaktyta mellan tungan och gommen än lenisljuden. Fortis-m var troligen ett vanligt medan lenis-m var en nasalerad halvvokal, , som möjligen lutade mot en nasalerad frikativa, , eller , vid palatalisering. Av konvention transkriberas fortiskonsonanterna med versaler, ⟨⟩, och leniskonsonanterna med gemener, ⟨⟩. (Vissa författare, som , använder dock latinska bokstäver, ⟨⟩, för fortis och grekiska, ⟨⟩, för lenis.) Alltså hade forniriska fyra rotiska fonem, , fyra laterala fonem, , och fyra koronala nasaler, . Fortis- och lenissonoranter kontrasterade med varandra mellan vokaler och ordfinalt efter vokaler på forniriska, som till exempel ”han klippte” med ”han må bära”; ”hassel” med ”synd” och ”påle” med ”ljud”. Ordinitialt förekom endast fortisljuden, men de blev lenis i omgivningar där de genomgick konsonantmuterande lenition: ”mysterium” kontra ”hans mysterium”, ”förråd” kontra ”hans förråd”.
I det nutida språket har de fyra rotiska konsonanterna reducerats till två i samtliga dialekter eftersom gått samman till . Vad gäller lateralerna och nasalerna har några dialekter bevarat alla fyra, medan andra har reducerat dem till tre eller två skilda fonem, som sammanfattas i följande tabell.
Forniriska Ulster Connacht Munster Rosguill() Glenties() Mayo() Connemara() Aran() Dinglehalvön() West Muskerry() (ordinitialt) (annorstädes) Not: och är alveolopalatala konsonanter.
Vad gäller fortis- och lenis-m så kom lenisversionen (nasalerad halvvokal eller labial frikativa) att uttalas som en normal halvvokal eller frikativa med en nasalering av föregående vokal. Den senare förlusten av mellan vokaler har resulterat i fonemiskt nasalerade vokaler i några nutida dialekter (se nedan), men dessa upprätthålls oftast inte aktivt i någon dialekt; det finns en stark tendens att utelämna nasaleringen helt. Den ursprungligen nasalerade halvvokalen speglas dock än som ⟨mh⟩ i skriften.
Vokaler
Vokalljuden skiljer sig från dialekt till dialekt, men i allmänhet stämmer Connachtiriska och Munsteririska överens med varandra när det kommer till följande monoftonger: , , , , , , , , , och schwa, (), som endast förekommer i obetonade stavelser; samt diftongerna , , och .
Vokalerna i Ulsteririska skiljer sig mera och tas inte upp i denna artikel.
Vokalernas position Vokalernas vågräta position (det vill säga på skalan främre–bakre i munnen, se diagrammet under artikeln om vokaler) beror till stor del på kvaliteten hos närliggande konsonanter, det vill säga huruvida de är tjocka eller tunna. Vissa forskare menar att och i själva verket är allofoner av samma fonem, och det samma gäller och , som i ett vertikalt vokalsystem. Enligt detta synsätt är dessa vokalfonem omarkerade, det vill säga varken bakre eller främre på ett abstrakt plan, och specificeras som främre eller bakre utifrån de omkringliggande konsonanterna. I denna artikel används dock det mer traditionella antagandet att är fyra skilda fonem. Beskrivningarna av allofonerna i denna del kommer från , därför utgår uttalen utifrån Munsterdialekten på Dinglehalvön. Om inget annat angivs stämmer de överlag för övriga Munster- och Connachtdialekter också.
Slutna vokaler De fyra slutna vokalfonemen i iriskan är de helslutna och , samt de halvslutna och . Deras exakta uttal beror på kvaliteten hos de omkringliggande konsonanterna. Fonemet realiseras som en främre vokal, mellan två tunna konsonanter (som i ”land”). Mellan en tunn och en tjock konsonant så dras tungan tillbaka något från denna position (för detta uttal används IPA-symbolen ), som i ”försäljning” och ”bär” (genitiv). Mellan två tjocka konsonanter dras tungan tillbaka ännu mer så att vokalen nästintill blir en central vokal ( i IPA), som i ”får”. Fonemet är en helt bakre vokal mellan tjocka konsonanter (som i ”fort”), men mellan en tjock och en tunn konsonant flyttas tungan fram något ( i IPA), som i ”tre personer” och ”öga”. Mellan två tunna konsonanter flyttas den fram ännu mer till en centraliserad vokal ( i IPA), som i ”tyst”.