Djurgårdens Idrottsförening Ishockeyförening, ofta förkortat Djurgårdens IF eller DIF, är en ishockeyförening från Stockholm. Djurgårdens herrhockeylag var i mitten av 1900-talet den mest framgångsrika ishockeyföreningen i svensk ishockeyhistoria med flest svenska mästerskap i ishockey, totalt 16 stycken, varav det senaste 2001, 10 SM-silver, varav det senaste 2019, och totalt 26 SM-finaler. Klubben har även vunnit Europacupen i ishockey två gånger, 1991 och 1992.
Elitlaget är sedan 2008 bolagiserat och föreningen representeras i seriespelet av Djurgården Hockey AB vars aktiemajoritet ägs av föreningen. Efter att ha spelat i Elitserien i 35 år i rad degraderades Djurgården efter säsongen 2011/2012, och spelade två säsonger i Hockeyallsvenskan. Djurgården var i SHL, den högsta serien i det svenska seriesystemet, senast från säsongen 2014/2015 till och med säsongen 2021/2022. Från och med säsongen 2025/2026 spelar man åter i SHL, sedan DIF vunnit den hockeyallsvenska finalen med 4-1 i matcher mot AIK. Föreningens damlag bildades 2014.
Historik Start till och med 1960-talet Djurgårdens IF bildades 1891, men ishockey upptogs på programmet först 1922 som en egen sektion. En av de mer drivande krafterna för bildandet av en ishockeysektion var Wilhelm Arwe. DIF:s hela lag bestod av sex spelare – en målvakt, två backar och tre forwardar – som vid den här tiden var normalt (lag med mellan sex och tolv spelare). Djurgårdens trupp förstärktes dock säsongen 1923 med ytterligare fem spelare, vilket omedelbart gav resultat. Djurgården blev seriesegrare för första gången och även distriktsmästare 1924. Djurgårdens IF Hockeys första SM-guld kom 1926, endast fyra år efter föreningens grundande. Den första Elitserien i ishockey, som startade 1928 med fyra lag, utökades 1929 till att omfatta sex lag varvid Djurgården flyttades upp en division till Elitserien.
År 1934 hoppade de äldre spelarna av och inga nya spelare kom till laget, varför klubben beslöt sig för att upphöra med ishockeysektionen tills vidare. 1938 började Svenska Dagbladets Gustaf "Lulle" Johansson (tidigare ishockeyspelare för IK Göta) att planera för en nystart för Djurgården Hockey. Han kontaktade andra djurgårdsledare och de lyckades få ihop ett ishockeylag som fick börja om från grunden. mini|vänster|Sven Tumba i Djurgårdströjan 1960. miniatyr|260px|Hockeylaget, som blev svenska mästare 1957/1958. I övre raden bland andra Roland Stoltz och Lasse Björn. I främre raden bland andra målvakten Yngve Johansson och Sven "Tumba" Johansson. Ingen spelare hade hjälm, utan bar istället en mörkröd toppluva. 1950 blev Djurgården åter Svenska Mästare i ishockey, som blev startskottet för en era med stora framgångar; under perioden 1951–1970 vann klubben åtta SM-guld, varav sex i följd (1958–1963). Lagets längsta förlustfria svit blev 57 matcher, slutspel undantagna, som fortfarande är rekord i seriesammanhang. Sviten varade från 14 november 1958 till 8 november 1962 när Västra Frölunda IF tog emot DIF på Ullevi i Göteborg, inför 23 192 personer som då var publikrekord i svensk ishockey (den egentliga publiksiffran var minst 3 000 mer och att polisen uppskattade att cirka 10 000 människor fick vända hem utan att ha kommit in). Under denna storhetstid hade DIF ständigt 8–9 spelare i Tre Kronor.
1970-talet till 1990-tal Inför säsongen 1975/1976 beslöt förbundet att ändra seriesystemet; två serier blev en, med tio lag (som spelade 36 grundomgångar). Denna nyordning medförde att DIF åkte ur redan första säsongen som Elitserien spelades, 1976. Laget kom på en niondeplats och fick efter 28 år lämna den högsta serien, men under ledning av tränaren Hans Mild tog sig klubben redan påföljande säsong tillbaka till Elitserien via seger i division 1 östra och sedan Kvalserien. Inför comebacken i Elitserien i ishockey 1977/1978 värvade DIF storspelare som Bo Berglund och Håkan Dahllöf, men kom ändå åtta i serien. Till 1978/1979 satsade klubben ännu större med tränaren Eilert ”Garvis” Määttä samt spelarna Mats Waltin, Håkan Eriksson och Anders Kallur. Tredjeplatsen i serien räckte för avancemang till slutspelet, men i finalen mot Modo Hockey föll DIF med 2–1 i matcher.
En niondeplats i serien 1981/1982 medförde att laget tvingades kvala för att hålla sig kvar i Elitserien, och lyckades genom vinst mot HV71 på Hovet, under den då kontroversiella tränaren Leif Boork. Säsongen 1982/1983 ådrog sig DIF totalt 497 utvisningsminuter (13,8 minuter per match i snitt). Serien vanns av Färjestads BK och DIF kom tvåa, de båda möttes också i finalen som DIF vann. DIF slog under säsongen rekord i antal matcher i följd utan förlust, 19 omgångar (mellan den 5 oktober 1982 och den 6 januari 1983). Med lagets spelstil utifrån Boorks nyskapade så kallade "våldtäktshockey", som gav denna utvisningsstatistik, sågs DIF som en allmänt hatad klubb och kontroversiell vinnare av utomstående. Säsongen 1983/1984 kom laget på 36 matcher upp i totalt 535 utvisningsminuter (14,9 minuter i snitt per match), nådde final men som förlorades konfortabelt mot ärkerivalen AIK med 3–0 i matcher.
Säsongen 1984/1985 hade Leif Boork tagit farväl och ny tränare blev Gunnar "Svesse" Svensson, men laget fortsatte ändå att toppa i utvisningar. Klubben vann serien detta år och blev utpekade som Sveriges bästa lag, även om laget förlorade mot Södertälje SK i finalen. Under 1985/1986 fick Svensson sparken utan förvarning och som nödlösning klev Lars-Fredrik Nyström och Håkan Eriksson in. Med nöd och näppe lyckades laget hamna på åttonde plats och därmed undvika ovisst kvalspel. Säsongen 1986/1987 kom Leif Boork tillbaka som tränare, och hans första insats var att kommendera ut laget på en omtalad "överlevnadsmarsch" för att få en sammanhållen och målmedveten trupp. Senare uppdagades det att klubbens bokslut visade en skuld om 12,3 miljoner kronor som medförde en större omorganisation som på sikt skulle visa sig bli framgångsrik. Säsongen 1987/1988 vann DIF serien med sju poäng före tvåan IF Björklöven, men slogs ut i kvartsfinal (nyförändrat system) mot AIK, under tränaren Ingvar "Putte" Carlsson. I finalen av 1988/1989 med bland andra Kent Nilsson i truppen vann DIF mot Leksands IF, då för övrigt Globen invigdes detta år. miniatyr|Globen i Djurgårdens färger. Säsongen 1989/1990 kom Djurgården tvåa efter Färjestad, och de båda möttes i final som Djurgården vann inför ett fullsatt Globen (13 850 åskådare) på sina hemmamatcher. 1990/1991 vann DIF i princip allt som ett ishockeylag kan vinna; Elitserien vanns med två poängs marginal före tvåan Färjestads BK, finalen mellan dem vanns åter av DIF, och dessutom vann DIF Europeiska klubbmästerskapet i ishockey 1991. DIF blev det första svenska ishockeylaget som kunde titulera sig som "bäst i Europa". Säsongen 1991/1992 nådde DIF åter final, denna gång mot Malmö Redhawks där de tre första matcherna gick till förlängning. Den femte och direkt avgörande matchen i Malmö isstadion vann Malmö med 4–2. DIF försvarade dock sin Europamästerskap-titel från 1991 via seger mot Düsseldorf i finalen.
Säsongen 1992/1993 blev DIF utslagna i semifinalen mot Luleå HF med 2–1 i matcher, båda Luleås vinster i "sudden death". 1993/1994 slutade DIF på en femteplats i serien, nådde semifinal men blev utslagna av ett Modo med Peter Forsberg i laget. I säsongen 1994/1995 myntades uttrycket "skrattmatch". DIF vann Elitserien och lottades att i slutspelet möta åttan HV71, som skrällde och vann i tre raka matcher (bäst av fem i kvartsfinal, infört föregående säsong) för att därefter också bli svenska mästare för första gången. 1995/1996 slutade med en femteplats i serien, och slogs fiaskoartat ut av Färjestad i kvartsfinal. Säsongen 1996/1997 delades Elitserielagen i olika regionala grupper och därigenom ökades antalet spelomgångar. DIF hamnade i samma grupp som AIK, Luleå och Modo – där DIF kom fyra i serien och åkte för tredje året i rad ut redan i kvartsfinalen, mot rivalen AIK.
Under 1997 togs det historiska beslutet att Djurgården Hockey AB skulle bildas och börsintroduceras på Stockholms Fondbörs O-lista. När introduktionsdatumet närmade sig visade det sig att aktien övertecknades och ca 46 miljoner kronor flöt in till DIF, men kritiska röster höjdes angående bolagiseringen. Riksidrottsstyrelsen, RS, fann något oväntat att börsintroduktionen stred mot Riksidrottsförbundets stadgar (2 kap 5 §) och hotade därför att utesluta DIF från Svenska Ishockeyförbundet och Elitserien. DIF ändrade i sitt avtal med Djurgården Hockey AB, men detta godkändes inte av RS. Bolagiseringen fick skrotas och DIF tvingades betala tillbaka de 46 miljonerna plus ränta till aktieägarna varvid DIF:s skuld steg med cirka 6 miljoner. Med en framgångsrik säsong täcktes denna förlust någorlunda. Till 1997/1998 hade sportchefen Ingvar "Putte" Carlsson värvat tillbaka Charles Berglund, Mikael Johansson, Kenneth Kennholt och Tommy Söderström. DIF vann serien (fick därigenom en garanterad plats i European Hockey League 1998/1999), gick till final återigen mot Färjestad men som vann mot DIF i sudden death i den avgörande matchen i Globen. 1998/1999 slogs DIF ut i kvartsfinalen mot Brynäs IF med 3–1 i matcher.
2000-talet mini|Djurgården mot Malmö Redhawks i november 2006. Säsongen 1999/2000 kom Hardy Nilsson till DIF och införde den offensiva och publikunderhållande så kallade "torpedhockeyn", där DIF på nytt stod som svenska mästare efter en komfortabel finalseger mot Modo. 2000/2001 besegrades Färjestads i finalen med 4–2 i matcher (bäst av sju infört), och DIF befäste därigenom med sitt 16:e (och senaste) guld sin plats som de "Mesta Mästarna". Hardy Nilsson blev därefter förbundskapten för Tre Kronor, och assisterande tränare Mats Waltin blev sportchef i Djurgården. mini|vänster|David Printz i Djurgårdströjan. Säsongen 2001/2002 tog Kent "Lill-Kenta" Johansson över ledningen för Djurgården, som förlorat många stjärnspelare. Djurgården slutade på tredje plats i sluttabellen, och åkte ut mot Frölunda i kvartsfinalen med 4–1 i matcher. Efter säsongen fick "Lill-Kenta" sparken och ersattes av Niklas Wikegård, som 2002/2003 tillsammans med de före detta Djurgårdsspelarna Robert Nordmark och Johan Garpenlöv ledde Djurgården till en fjärdeplats i serien, och förlorade i semifinalen mot Färjestad med 4–1 i matcher. 2003/2004 var Djurgården länge ett topplag, men hamnade till slut på femte plats i serien. Kvartsfinalen förlorades mot serietrean Frölunda, däribland två 1–8-förluster som blivit klubbens största. Under Lockout-säsongen 2004/2005 kom DIF åter femma i serien och lottades i kvartsfinalen mot trean Timrå IK, som med Henrik Zetterberg i laget var favoriter. Djurgården vann dock med 4–3 i matcher, men stoppades av guldlaget Frölunda efter 1–4 i matcher.
Inför 2005/2006 hade klubben städat, flera spelare hade lämnat laget och klubben värvade försiktigt på grund av ekonomin. Nya tränare blev Hans Särkijärvi och Charles Berglund. Djurgården var bottentippat och missade SM-slutspelet för första gången sedan 1985/1986, och likaså säsongen därpå i och med lagets tiondeplats i serien. Den forne och legendariske Djurgårdsspelaren Mikael Johansson tog över som andretränare inför 2007/2008, där DIF slutade sjua i grundserien och åkte ut i kvartsfinalen efter 4–1 i matcher mot Linköping. Inför 2008/2009 valde Hans Särkijärvi att lämna klubben, varefter Mikael Johansson och Tomas Montén fick dela på huvudtränaransvaret. DIF blev tia i grundserien och missade slutspel igen.