Goulburn Roundhouse är ett cirkelformat lokstall invigt 1918 och stängt 1986, beläget i Goulburn i New South Wales i Australien. Sedan 1990-talet har lokstallet varit en del av järnvägsmuseet Goulburn Rail Heritage Centre. Lokstallet uppfördes i samband med att järnvägen mellan Goulburn och Cootamundra byggdes ut till dubbelspår. Vid invigningen var Goulburn Roundhouse ett av två lokstall i Goulburn och hade 42 spår som betjänades av en vändskiva på 75 fot (22,86 meter). De två lokstallen var i bruk samtidigt fram till 1936 då det första stängdes i syfte att spara pengar under den stora depressionen. Under den tid båda var i bruk svarade den första lokdepån, Goulburn North, för allt tungt underhåll och för persontågsloken. Den nya lokdepån, South Goulburn, svarade för godstågsloken och lättare underhåll av dessa. Under 1930-talet anpassades Goulburn Roundhouse för drift av nya större lok, littera D57, bland annat installerades en ny vändskiva på 90 fot (cirka 27,4 meter).
Depån upprustades flera gånger under 1940-talet. Under 1950-talet inleddes anpassning för dieseldrift samtidigt som det anlades ytterligare infrastruktur för ångdrift. Dieseldrift slog igenom på 1960-talet för att helt ersätta ångdrift efter 1971. Detta innebar en minskning av arbetsmängden vid Goulburn, för att hålla de anställda sysselsatta började depån ägna sig åt vagnsreparation. Utrustningen för ångdrift avvecklades under 1970-talet och en del av lokstallet revs. År 1986 tog järnvägsmyndigheten fram planer för att värna jobb på landsbygden. Å andra sidan ville delstaten skära ned på driftskostnader. Detta mynnade ut i att depån stängdes i juli 1986. Järnvägsmyndigheten ingick 1990 ett avtal med Goulburns kommun för att hyra ut lokstallet vilket ledde till att järnvägsmuseet Goulburn Rail Heritage Centre etablerades. Anläggningen är sedan 1999 upptagen i kulturskyddsregistret State Heritage Register.
Bakgrund Järnvägen kommer till Goulburn (1846–1869)
Flera näringsidkare och parlamentsledamöter sammanträffade i Sydney i januari 1846 för att diskutera kolonins transportbehov. Månaden därpå beslutade gruppen att utreda möjligheten att anlägga en järnväg mellan Sydney och Goulburn. I april samma år hölls ett möte i Goulburn för att förmå ortens näringsidkare att bli delaktiga i planeringen och informationsframtagningen. Dessa sammanträffanden utmynnade i järnvägsbolaget Sydney Railway Companys bildande i oktober 1849. Bolagets första avtal att anlägga järnvägen skrevs i mars 1851. Som bygget fortskred blev bolaget beroende av bidrag från kolonin och dess tillgångar skrevs över till delstaten 3 september 1855. Den första sträckan, mellan Sydneys centralstation och Parramatta, invigdes 26 september samma år. Järnvägen till Goulburn invigdes etappvis. Den sista etappen, mellan Marulan och Goulburn, invigdes 27 maj 1869.
Järnväg runtom Goulburn 1869–1921
Efter att Goulburn hade varit slutstation i sex år, invigdes en förlängning av kolonins södra stambana, Main South Line, till Gunning 9 november 1875. Nästa etapp, från Gunning förbi Yass Junction till Bowning, invigdes 3 juli 1876. Förslag på att dra stambanan genom Yass avslogs av John Whitton, New South Wales chefsingenjör för järnväg, då detta skulle ha ökat järnvägens anläggningskostnad. Järnvägen nådde gränsstaden Albury 3 februari 1881 och mötte där Victorian Railways järnväg från Melbourne. Bland anledningarna för att järnvägen skulle anläggas, fanns en önskan från New South Wales att varor producerade i kolonin skulle exporteras från Sydney i stället för från orter i andra kolonier.
Under 1870-talet ivrade invånare i trakten runt Cooma för en järnvägsförbindelse. Från knuten Joppa Junction, nära Goulburn, invigdes järnvägen till Tarago 1884. Denna blev början av en järnväg som invigdes i flera etapper för att nå Queanbeyan 1887, Cooma 1889 och Bombala 1921. En bibana från Queanbeyan till landets huvudstad, Canberra, invigdes 1914. Beslutet att dra stambanan norr om Yass ledde till klagomål från traktens invånare. Anbud för bygget av en järnväg mellan Yass Junction och Yass Town söktes 1890 och järnvägen invigdes april 1892. En arbetsgrupp rekommenderade 1889 en järnväg mellan Goulburn och Crookwell. Bygget inleddes 1900 och järnvägen invigdes i april 1902. Lok och lokpersonal från Goulburn kom att arbeta utmed samtliga dessa banor.
Den första depån (1869–1936) miniatyr|Stationen sedd i riktning mot Sydney cirka 1879. Direkt bakom tåget syns en byggnad där personvagnar uppställdes. Till vänster om den skymtas lokstallet. I början planerades det att anlägga infrastruktur för rullande materiel, såsom ett lokstall, en vändskiva och ett skjul för personvagnar cirka fem kilometer norr om stationen. Mellan februari och maj 1869 bestämdes det i stället att anlägga lokstallet och övrig infrastruktur nära stationen. Det är oklart varför en plats nära stationen slutligen valdes för lokstallet. En möjlighet är att det skulle ha varit omöjligt för stinsen att övervaka lokstallet och stationen samtidigt om dessa låg långt ifrån varandra. Två faktorer kan har föranlett beslutet att välja en ny plats för depån. Den första var att den tänkta platsen stundom var utsatt för översvämningar och den andra var att vattnet där inte lämpade sig för ånglok.
Lokstallet togs i bruk runt tiden järnvägen invigdes. Byggnadens mått var 40 ×107 fot (cirka 12,2 × 32,6 meter) och hade två spår. En kolbrygga flyttades från Harden till Goulburn 1880 och lokstallet byggdes ut 1881. Ett nytt lokstall uppfördes 1885 cirka 24 meter norr om det första lokstallet. Den nya byggnaden anlades så att de två lokstallen bildade en "L"-form. I mitten av det nya lokstallet fanns ett skjutbord på 50 fot (15,24 meter) och på vardera kortsidan av skjutbordet fanns det tillräckligt långa spår för att rymma ett lok. Sammanlagt var det 15 spår på den ena sidan av skjutbordet och 13 spår på den andra. I samband med anläggningen av den nya byggnaden gjordes det förra lokstallet om till en verkstad.
Depån fortsatte att upprustas. En ny kolbrygga anlades 1891 och samtidigt började hydraulisk utrustning användas för kolning av lok. En vändskiva på 60 fot (cirka 18,3 meter) anlades 1897. Planer på en större utbyggnation av depån förberedes 1913 men gick om inget på grund av penningbrist som en följd av första världskriget. Senast 1914 togs skjutbordet ur bruk och spåren i lokstallet anslöts i stället med växlar. En ny lokstation vid South Goulburn invigdes 1918 och de två lokstationerna brukades samtidigt fram till att den första stängdes 1936. Anläggningen revs 1941.
Historia Planering och tidig drift (1915–1951) miniatyr|D57-lok kom i bruk vid Goulburn på 1930-talet. I bilden ses loket 5711 vid Junee Railway Station 23 september 1961. Som en del av arbetet att bygga ut järnvägen mellan Goulburn och Cootamundra till dubbelspår beviljade delstaten anslag för bygget av ett nytt lokstall i Goulburn. Översiktsplaner förbereddes 1915 efter det att platsen för lokstallet hade valts. Den utvalda platsen ligger på avstånd från stationen, intill och högre än vägen Braidwood Road. Placeringen är förenlig med järnvägsväsendets praxis efter första världskriget att bygga nya anläggningar på avstånd från bebyggda områden runtom järnvägsstationer. Efter att detaljplaner hade tagits fram 1916 utarbetades nya planer 1917. Planen från 1917 bestod av två cirkelformade lokstall med 42 spår vardera och utrymme för ytterligare ett lokstall i samma utformning. Det andra och tredje lokstallet kom aldrig att byggas.
Det 42-spåriga cirkelformade lokstallet invigdes 15 maj 1918. Lokstallet är uppfört i målat murtegel till en höjd på 1,6 meter, ovanpå finns fönster med fönsterkarmar i trä och asbestcementplattor. Byggnaden har ett sågtak i korrugerad plåt. Sågtak var den vanligaste taktypen för cirkelformade lokstall i New South Wales. New South Wales hade börjat anlägga cirkelformade lokstall 1905 och detta är ett uttryck på att amerikansk inflytelse hade vunnit mark över brittisk inflytelse. Vid invigningen fanns en vändskiva på 75 fot (22,86 meter) som betjänades av två spår, ett för inkommande lok och ett för avgående lok. Det fanns vid invigningen inte tillräckligt med ekonomiska medel för att flytta all utrustning till det nya lokstallet. Detta innebar att allt tungt underhåll av lok utfördes vid det första lokstallet, Goulburn North. Goulburn North svarade även för persontågsloken, medan godstågsloken använde den nya depån, South Goulburn, där även mindre underhåll utfördes. Beslutet att skilja på persontågs- och godstågslok kan ha varit avsiktligt då en liknande indelning gjordes i Sydney 1916.
South Goulburn försågs med vatten från en reservoar matad från ett vattenmagasin i vattendraget Mulwaree Ponds. Själva dammbyggnaden hade uppförts av järnvägsväsendet och tagits i bruk 1908. I samband med lokstationens anläggning beslutades det att uppföra en till reservoar och på så sätt fördubbla vattenkapaciteten till 1 miljon gallon (cirka 4,55 miljoner liter). Denna andra reservoar anlades 1922. Ett nytt vattenmagasin med större kapacitet anlades 1926–1927 i Mulwaree Ponds. En ny ledning mellan reservoarerna och South Goulburn anlades 1943 och samma år försågs lokstationen med två nya vattenhästar. Lokstationens vatten kom från Mulwaree Ponds fram till 1967 då reservoarerna anslöts till stadsvattnet.
Kolbryggan förlängdes 1922 och hade då en kapacitet på 1 000 engelska ton (1 016 metriska ton). I en plan från 1918 ingick en maskinverkstad på 100 × 50 fot (30,48 × 15,24 meter). Denna kom inte att uppföras. Lokstallet i Wellington, med längd 157 fot (cirka 47,85 meter) och tillräckligt brett för att rymma fyra spår, flyttades till Goulburn Roundhouse 1930. Byggnaden blev känd som Wellington Shed och åtkomst är via spår 19. Ånglok littera D57 började trafikera delstatens södra stambana 1930. För att kunna vända D57-loken byttes vändskivan 1935 till en eldriven modell på 90 fot (cirka 27,4 meter). Året därpå modifierades vändskivan så att den kunde drivas med tryckluft från lok. I syfte att minska kostnader under den stora depressionen på 1930-talet beslutades det att slå samman Goulburns två lokdepåer. Maskineri som fanns vid Goulburn North flyttades till Wellington Shed och anpassades för att köras med elektricitet i stället för ånga.
Ett kontor åt Steam Shed Inspector planerades 1934 och byggdes året därpå. Byggnaden har en träpanelad fasad och verandor på alla sidor och det valmade taket är lagt med korrugerade asbestcementplattor. Kontorets placering nedanför lokstallet är ovanligt. Praxis i New South Wales var att Steam Shed Inspector-kontor skulle vara upphöjda som ett tecken på ämbetets status, alternativ skulle de förläggas till depåns ingång. Att kontorets placering i Goulburn inte stämmer med detta mönster beror på att det inte fanns annan obebyggd mark vid depåns frontsida när kontoret byggdes. Under 1940-talet skedde flera förändringar vid depån. Anläggningen för att tömma lok på aska och hantera restprodukten upprustades och byggdes ut flera gånger under decenniet, inklusive 1944 när pneumatisk utrustning anlades. Utrustning för sandtorkning och en ny sandbehållare uppfördes 1945. Fyra oljetankar anlades 1949–1950 i syfte att förvara bränsleolja åt D55-lok.
Från ånga till diesel och stängning (1952–1990) miniatyr|Dieselloket X202 tilldelades Goulburn för bruk mellan Yass Junction och Yass Town. I bilden sett december 1970 vid Yass Junction.