Återintroduktion av vildren i Sverige är en fråga som förts på tal, efter det att vildrenen utrotades i landet i slutet av 1800-talet.
Historik I Sverige har det funnits två underarter av vildren: skogsvildren (skogsren, Rangifer tarandus fennicus) och fjällvildren (fjällren, Rangifer tarandus tarandus). Artdatabankens artfaktablad: Ren - Rangifer tarandus, Artdatabanken, 2011-12-22, Läst 2013-07-09Svensk Jakt Nyheter, nr 4 2009, Svenska Jägareförbundets Tidskrift, Debattinlägg av Stig-Olof Holm, ”Bör skogsvildrenen återplanteras?”Forskare vill plantera in vildren, Sveriges Television Gävledala, 2010-06-01, Läst 2013-06-21 Zoologen Einar Lönnberg var den förste som beskrev skogsvildren vetenskapligt, och han ansåg år 1909 att det knappast kunde finnas några tvivel om att det, förutom vild fjällren, även funnits skogsvildren i Sverige så sent som i slutet av 1800-talet. Det har under 2010-talet hävdats att vildrenens möjligheter att få leva i Sverige är helt beroende av renskötselns framtida utveckling och att den nuvarande omfattningen av svensk tamrenskötsel inte medger återintroduktion av vildren. I grannländerna lyckas man dock kombinera förekomst av vildren med tamrenskötsel då vildrenarna där tillåts existera utanför renskötselområdena. De närmaste fjällvildrenarna lever således i södra Norge och de närmaste skogsvildrenarna i Finland. Den halvdomesticerade tamrenen anses avlad från fjällvildrenen och tillhör därmed samma underart. Suomen riista 52:44-58, 2006. Jukka Bisi, Arjo Kangas, Minna Hannuksela & Tuija Liukkonen ”Mestäspeurakannan paluu Suomenselälle – riesaksi vai rikkaudeksi” Skogsvildrenar och tamrenar kan para sig med varandra och få fertil avkomma.Refugial origins of reindeer (Rangifer tarandus L.) inferred from mitochondrial DNA sequences, Evolution. Mar;57(3):658-70, 2003, Øystein Flagstad & Knut H. RøedGenetic analyses reveal independent domestication origins of Eurasian reindeer, Proc. Biol. Sci. 275:1849-55, 2008, Knut H Røedh, Øystein Flagstad, Mauri Nieminen, Øystein Holand, Mark J Dwyer, Nils Røv & Carles Vilà Även om renskötarna ansåg att vildrenarna orsakade en hel del besvär genom att vintertid blanda sig med de tama hjordarna så ansågs en vildrentjur vara ett särskilt värdefullt avelsdjur och kunde faktiskt betraktas som en tillgång i hjorden under parningstiden. Dock anses även avkomman av en skogsvildren och en tamren skyggare än de vanliga tamrenarna vilket kan leda till att det blir svårare att samla och flytta en renhjord och detta anses vara ett skäl till att hålla skogsvildrenar separerade från tamrenar. Vildrenar förföljdes intensivt av renskötarna i Sverige då tamrenarnas vajor, kalvar och ungdjur om vintern inte sällan slöt sig till vildrensflockarna, vilket förvildade tamrenarna och ledde till att renskötarna ofta led kännbara förluster. De renägande samerna hade en benägenhet att försöka utrota vildrenarna men de försökte även införliva vildrenarna i tamrenhjordarna.
Hur skogsvildren och fjällvildren skiljer sig från varandra Skogsvildren skiljer sig från underarten fjällvildren både till utseende, uppträdande och levnadssätt.On the early history of the wild reindeer (Rangifer tarandus L.) in Finland Boreas, Vol.30/2:131–147, June 2001, Tuija Rankama, Pirkko Ukkonen Utseendemässigt utmärker skogsren sig genom att den är något större, cirka 20-–0 cm högre än en vanlig tamren och väger cirka 70–80 kg mer. Den har även mer utdragen skallform, är mörkare till färgen, har högre ben och en annorlunda, inte lika utåtböjd, hornkrona vilket gör att den är bättre anpassad till djup snö respektive tätare skog.Skogsvildren Utinaturen.fi 2011-01-20, Läst 2013-06-21 Skogsvildrenen är markant skyggare än tamrenen och är även bättre på att fly från rovdjur. Fjällrenen vistas på sommaren främst i den trädlösa fjällregionen men flyttar ner till skogslandet till vintern, om skogslandet finns i närheten, medan skogsvildrenen lever i skogslandskapet året om. Även flockstorlekarna och samlingsmönstren skiljer sig åt. Fjällrenar är mycket sociala och vajorna samlas på våren för att sedan i flock vandra till sommarbetesmarkerna där de möter upp sarvarna. Fjällrenhjordarna når maximal storlek, med upp till flera hundra djur, efter kalvningen kring juli och under oktober under höstvandringen. Skogsvildrenarna däremot rör sig under året i skogslandet en stor del av tiden utspridda i små grupper med ett par till ett tiotal djur. Om ett flertal av dessa smågrupper däremot samlas för att beta kan dock det totala djurantalet bli upp till ett par hundra djur. För skogsvildrenen börjar könssepareringen på våren då vajorna, i början av april, påbörjar vandringen till kalvnings- och sommarbetesområdena medan sarvarna ofta stannar kvar i vinterbetesområdet året om. Vajorna kalvar, till skillnad mot fjällvildrenen, för sig själv i skogen och det sker inte heller en så markant hjordbildning efter kalvningen. Vajorna börjar dock samla ihop sig på sensommaren. Vid brunsten kring september-oktober samlar sarvarna ihop grupper på 10–40 skogsvildrenar där det vanligen bara finns en dominerande sarv som betäcker vajorna, men efter en tid då denne inte längre orkar hålla sin position kan även en del av de andra sarvarna i gruppen para sig. Efter brunsten lämnar sarvarna hjorden för att åter tillbringa vintern i ensamhet. I nutida Finland observeras de största hjordarna av skogsvildren, med upp till 200 vajor och kalvar, i januari–februari.
Debattörer och argument Zoologen Sverre Sjölander har anmärkt det märkliga i att det aldrig har föreslagits att återinföra ett stort däggdjur, vilket utrotades så sent som 1890.Sverre Sjölanders Sommarprogram där han pratar om djurens språk, Sveriges Radio, 2009-08-03, (hört 2013-06-21) Han betonar att en vildrenstam, förutom att gynna den biologiska mångfalden, även skulle kunna gynna landsbygden genom att vara ett potentiellt jaktbyte i klass med älgen, samt genom att vara en turistattraktion. Sjölander påpekade att en bidragande orsaker till att vildrenen en gång utrotades var att människan inte ville ha några vilda djur i närheten av tamdjuren. Således utbetalade samerna premier för fällda vildrenar på 1860-talet. Vidtagna åtgärder 1879 för att skydda de sista resterna av Sveriges vildrenstam, genom att begränsa jakten till hösten, kom för sent. Det dröjde därefter till 1915 innan vildrenen blev totalfredad i Sverige, medan Norge fredade sin vildrenstam i tid. Även i Finland utrotades vildrenen genom hänsynslös rovjakt, vilket i kombination med att renarna drabbades hårt av ett sjukdomsutbrott gjorde att vildrenarna försvann från Finlands fauna. I Finland har en ny population uppstått genom invandring österifrån.
Viltforskningskonsulent Nils Höglund förespråkade dock redan 1958, något som Sjölander måste ha förbisett, att vildrenen borde återintroduceras i områden där vildrenen fanns förut men som inte utnyttjas för renbete. Som lämpliga områden att hysa vildren nämnde han områdena kring Transtrand, Särna, Lillhärdal och Linsell.
Även ekologen Stig-Olof Holm vid Umeå universitet har föreslagit återintroduktion av vildren till Sveriges fauna.Vill ha fria renar i Norrland, Sveriges Television Västerbottensnytt, 2014-03-19, sett 2014-03-23Vill återinplantera skogsvildren för att minska vargkonflikten, Sveriges Radio Ođđasat, 2014-03-19, hört 2014-03-23Att återinföra vildren ett politisk utspel, Sveriges Radio Ođđasat, 2014-03-21, hört 2014-03-23Skogsvildrenen kan komma tillbaka , Sveriges Television Gävledala, 2014-03-24, sett 2014-03-25 Stig-Olof Holm skriver att när vildrenen utrotades, så sent som i slutet av 1800-talet, fanns de sista djuren i Hälsingland-Dalarna-Härjedalen. För att minimera påverkan på tamrenskötseln föreslår Stig-Olof Holm att man kan återintroducera skogsvildrenen i ett triangellikt geografiskt område med den nordöstra spetsen av den tänkta triangeln i trakten av Härnösand, den sydvästra spetsen i trakterna av västra Värmland och den sydöstra spetsen i Gävletrakten vilket, enligt Holm, skulle utgöra ett tillräckligt stort område nedanför renskötselområdet som mycket väl skulle kunna hysa en stabil stam av vildren. När skogsvildrenen fortfarande fanns i Sverige var den spridd ända ner till Småland. Problemet med Holms idé är att sedvana för tamrenskötsel tycks föreligga dels i Medelpad, dels möjligtvis i Hälsingland och – relativt oomtvistat – i Ångermanland. I Härnösandstrakten pågår idag och årligen sedan 2000 tamrenskötsel, liksom kring Timrå (vinterbete av två jämtländska samebyar).
Stig-Olof Holm poängterar att skogsvildren inte nämnvärt skulle konkurrera med älg, rådjur, dovhjort eller kronhjort om vinterfödan, då renar vintertid äter marklavar i stor utsträckning. Sommarens rikliga betestillgång av växter skulle även det innebära att beteskonkurrensen är minimal. Stig-Olof Holm menar således att det idag finns en ekologisk nisch som skogsrenen kan fylla. Ett par riksdagsledamöter från Gävleborg uttrycke 2010 stöd till Holms förslag om att återintroducera skogsren.Vildrenen till våra skogar Sveriges Television SVT Gävleborg, 2010-06-16, Läst 2013-06-21
Stig-Olof Holm har även hävdat att ett återinförande av skogsvildren i Sverige skulle kunna minska vargkonflikten i landet. Enligt Holm har enkätundersökningar visat att den största konflikten mellan människa och varg gäller jägarna och den minskning i mängden jaktbyten som vargens predation orsakar. Holm anser att en dellösning på denna konflikt skulle kunna vara att man återinför skogsvildrenen i ekosystemet som bytesdjur till vargen samtidigt som vargantalet genom jakt hålls på stabil nivå, vilket skulle resultera i att fler älgar och rådjur kan fällas av jägarna. Holm konstaterar även att ur ett biodiversitetsperspektiv så skulle en återintroduktion av skogsvildren till Sveriges natur vara lyckat. Holm poängterar vidare att återinplantering av utrotade djurarter är en beprövad och etablerad naturvårdsstrategi för att öka biologiska mångfald och har använts både i Sverige, då till exempel bävern återintroducerades, och i andra delar av världen, som när visent återinförts i flera Europeiska länder.
Stig-Olof Holm påpekar att eftersom vildren kan störa tamrenskötseln bör utbredningen av skogsvildren i Sverige, på samma sätt som i Finland, och som för fjällvildrenen i Norge, begränsas till områden utanför renskötselområdet. Holm framhåller att en återintroduktion även skulle kunna vara till fördel för renskötseln genom att de genetiskt viktiga vargarna som trots allt invandrar till Sverige och som därefter i vissa fall förflyttas bort från renskötselområdena till Mellansverige i högre grad skulle stanna kvar utanför renskötselområdet, hos skogsvildrenarna, istället för att åter vandra till renskötselområdena. Holm föreslår även att man dessutom inför en slags buffertzon som är fri från vildrenar i gränslandet till renskötselområdena för att i största möjliga mån minska risken för att rennäringen störs av skogsvildren.
Rent praktiskt föreslår Holm att en återintroduktion av vildren skulle kunna påbörjas genom att det nu befintliga skogsvildrenhägnet i Järvsö utökas till ett större område, så att en stor mängd renar med tillräcklig genetisk variation får plats, varefter liknande hägn bör uppföras i andra delar av Mellansverige. Under en tid kontrolleras renarna i hägnen bland annat för att säkerställa deras genetiska variation och att de inte bär sjukdomar varefter de släpps fria.