Hazarer (persiska: هزاره, hazara; hazaragi: آزره, azra) är ett persisktalande folk i Afghanistan.https://www.sciencedirect.com/science/article/abs/pii/S1872497319301279https://www.encyclopedia.com/history/asia-and-africa/middle-eastern-history/hazarahttps://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/31257046/ De är mestadels shiamuslimer och tros ha ett förhistoriskt ursprung i Mongoliethttps://www.intellinews.com/hazara-mongols-fearing-extinction-in-afghanistan-dream-of-return-to-ancient-homeland-220042/. Deras antal i Afghanistan uppskattas till 3–9 miljoner, motsvarande 10–28 procent av landets totala befolkning. Huvuddelen av dem lever i landets centrala bergiga del, kallad Hazarajat. Dessutom lever flera miljoner hazarer som flyktingar utanför Afghanistan, huvudsakligen i Iran och Pakistan.
Hazarerna i Afghanistan har genomgått förtryck och förföljelse i flera sekler och utsattes i slutet av 1800-talet för något som har betecknats som folkmord. Hazarer och hazardominerade områden har utsatts för en mängd massakrer och terrorhandlingar, som sedan mitten av 1990-talet främst begåtts av talibanerna och IS. Efter talibanernas maktövertagande i augusti 2021 varnade ett antal internationella organisationer för att Afghanistans hazarer kunde utsättas för ett nytt folkmord.
Språk, religion och ursprung
Språk Hazarerna i Hazarajat talar hazaragi, som kan ses som en dialekt av dari och persiska, där de huvudsakliga skillnaderna rör uttal och inslag av ord med mongoliskt och turkiskt ursprung. Många har dock i stället andra persiska varianter som modersmål.
Religion De flesta hazarer är shia-muslimer, de flesta inom den tolvshiitiska grenen men även en betydlig del ismailiter. En grupp med speciell status bland shiiterna kallas sayeder. De hävdar härkomst från profeten Muhammed eller hans tolv imamer. Det finns också hazariska sunni-muslimer i norra och nordvästra Afghanistan. Aimagh-hazarerna är exempelvis huvudsakligen sunniter. Något eller några tusental av Afghanistans hazarer uppskattas av missionskällor vara kristna, och de flesta kristna från Afghanistan är hazarer. Hazara-kristna är mestadels konvertiter från islam, men en del har alltid varit kristna.
Ursprung Hazarerna antas vara av mongolisk eller turk-mongolisk härkomst, något som förefaller bekräftas av vanliga drag i deras utseende. Liksom för andra folkgrupper i Afghanistan finns dock inget direkt samband mellan utseende och etnisk identitet. De antas vara ättlingar till människor som bodde i området innan invasionen av människor med indoeuropeiskt språk (2000–1500 f.K) eller till folk som kommit dit genom senare invasioner. Enligt en teori, som presenterades av afghanska historiker på 1930-talet, är hazarerna ättlingar till den mongoliska här som invaderade området på 1200-talet. Namnet stavas ibland khazar, men det torde vara orelaterat till de turkiska khazarerna, och i stället komma av ordet för 'tusen' i innebörden av en mongolisk militär enhet om tusen ryttare. Hazarerna i Afghanistan Det område som idag utgör Afghanistan ligger i skärningspunkten mellan olika makt- och kulturområden och har inte utgjort en separat enhet förrän på 1700-talet. Olika folk med olika utseende och kultur har kommit från olika håll. Hur de nuvarande folkgrupperna har utvecklats ur dessa många stamfolk är oklart, men helt klart är att där redan för flera tusen år sedan fanns människor som liksom hazarerna härstammade från centralasien.
Dagens Afghanistan är ingen naturligt framvuxen enhet utan resterna av Durraniimperiet som på 1700-talet bröts loss från Persien och på 1800-talet fick sina nuvarande gränser definierade genom överenskommelser mellan grannarna Brittiska Indien och Ryssland. Invånarna har under större delen av historien sett sig som i första hand som tillhörande en stam och en hembygd och i andra hand till en etnisk grupp, men inte som medborgare i en nationalstat. Sedan den afghanska staten bildades har pashtunerna varit den dominerande folkgruppen, vilket också återspeglas i landets namn, där afghan är en synonym för pashtun.
Åtminstone sedan 1700-talet har hazarerna varit en mycket underordnad grupp. De har förtryckts och förföljt med hänvisning både till deras utseende och till deras shiamuslimska religion, där strikta sunnimuslimer ser dem som "otrogna". Den förste Durranihärskarens krönikör Jami beskrev dem c:a 1770 som fula och avskyvärda.. Folkmordet 1891–1893 presenterades av emiren Abdur Rahman Khan som ett "heligt krig" och senare har samma argument använts av talibaner och av IS.
Även idag är etniciteten en mycket viktig faktor och Afghanistans konstitution från 2004 listar sexton olika folkgrupper. Hur många människor som tillhör de olika grupperna är dock mycket oklart.2011 http://www.britannica.com/EBchecked/topic/7798/Afghanistan/21423/People?anchor=ref306612 Tajiks are likely to account for some one-fourth of Afghans and Ḥazāra nearly one-fifthhttp://www.encyclopedia.com/topic/Hazara.aspx and in 2001 it may have reached 7,5 millionhttp://ngm.nationalgeographic.com/geopedia/Hazara_People Although Hazaras are the country’s third largest ethnicity, comprising about 28 percent of the populationMigrationsverket: Lifos Temarapport Hazarer i Afghanistan. 2015-08-28 Det hitintills enda försöket till folkräkning gjordes 1979 men fullföljdes inte. Amerikanska CIA har regelbundet publicerat uppskattningar i sin World Factbook, men siffrorna visar mycket stora variationer från år till år och det är inte redovisat vad de bygger på. Enligt CIA utgjorde hazarerna 19 procent av Afghanistans befolkning år 1996 och 2001 men bara 9 procent år 2004 och 2014.
Början på den pashtunska dominansen I mitten av 1700-talet var hazarerna organiserade i ett stort antal självständiga och delvis rivaliserande stammar och bodde i stora delar av det idag är Afghanistan. Durranimperiets förste härskare Ahmed Shah Durrani (1747–1772) fördrev en stor del av dem från det bördiga området kring Kandahar, gav deras jord till sina pashtunska anhängare och förvisade hazarerna till bergstrakterna i centrala Afghanistan. De som stannade kvar förvandlades till jordlösa arbetare eller fotsoldater i imperiets arméer. På så sätt skapade staten en situation där klassposition och etnisk identitet drevs till att sammanfalla. miniatyr|Hazarajat i det inre av Afghanistan Emiren Dost Muhammed (1826–1863) förde en liknande politik. Pashtunska ledare gavs rätten till beskattning av hazariska områden och tog ut höga skatter både till sig själva och till centralmakten, vilket utmanade de hazariska hövdingarnas inkomster och kontroll. Dost Muhammed lyckades dock inte ta full kontroll över landets inre bergiga delar, Hazarajat, som efter omflyttningarna utgjorde hazarernas kärnområde.
I Hazarajat hade hazariska stamhövdingar relativt stor självständighet och stora delar av de hazariska områdena var inte integrerade i centralmaktens administration. På 1830-talet lyckades den hazariska hövdingen Yazdan Bakhsh från Behsud ena en stor del av Hazarajat under sin ledning vilket utgjorde ett reellt hot mot den pashtunska dominansen. Dost Mohammed lyckades slå ned hotet med en kombination av allianser och vapenmakt och spelade också ut olika stammar mot varandra. Yazdan Bakhsh blev dödad, men Dost Mohammed lyckades aldrig ta full kontroll över landets inre bergiga delar. miniatyr|Hazariska hövdingar från Behsud. Foto John Burke c:a 1879miniatyr|Emiren Abdur Rahman Khan
Emir Abdur Rahman Khan och folkmordet på hazarer
Hazarerna på 1880-talet 1880 blev Abdur Rahman Khan emir över Afghanistan.Då bodde ungefär 132 000 shiamuslimska hazarfamiljer i Hazarajat. Dessutom fanns där hazarer som var sunnimuslimer. De livnärde sig främst på jordbruk och hade en intern klasstruktur med jordägare, bönder och hantverkare. Hazarerna tillhörde en mängd olika klaner och stammar som bodde i olika dalgångar och ofta låg i fejd med varandra. Det afghanska rikets viktiga städer Kabul, Herat och Kandahar låg utanför hazarernas område, centralmakten hade begränsad tillgång till området och hazarernas ledare gjorde vad de kunde för att minimera inblandning i lokalsamhällenas liv.
Vissa av hazarernas hövdingar stödde Abdur Rahman när han blev emir och deltog i krigskampanjer mot andra tronpretendenter och grupper. Andra stödde tvärtom hans motståndare. När Abdur Rahman slagit ned sin släkting Ishaq Khans uppror i norr 1888 straffades de hazariska klaner som stött rivalen med att förlora sin jord och tvingas flytta till olika ställen runt om i landet.
Krig och folkmord 1891–1893 Abdur Rahman hade ambitionen att kontrollera och beskatta hela landet. Han krävde höga skatter från stammarna i Hazarajat och drev in dem med våld om han mötte protester. 1891 skickade han en stor truppstyrka mot östra Hazarajat för att beslagta hazarernas vapen. Regeringstrupperna begick en mängd övergrepp mot civilbefolkningen, beslagtog deras jord och egendomar, våldtog kvinnor och flickor och tog fångar för försäljning som slavar. Övergreppen och kränkningarna ledde till en serie uppror som snart spred sig över det hazariska området. Hazariska stamledare som tidigare bekämpat varandra enades, och även sådana som ditintills stött Abdur Rahman deltog. Vid ett gemensamt möte beslutade de att inleda ett fullskaligt krig för att störta regeringen i Kabul. Detta kan ses som det första exemplet på storskalig etnisk mobilisering i Afghanistans moderna historia.
Som svar på upproret påbörjade Abdur Rahman i april 1892 en stor och samordnad invasion av Hazarjat. Den reguljära armén bestod av 40 000–50 000 soldater till fots och till häst och hade stöd av ett antal brittiska rådgivare. Dessutom deltog ungefär 100 000 civila krigare som samlats från hela landet. Abdur Rahman mobiliserade den övriga befolkningen mot hazarerna som om det handlat mot ett krig mot en yttre fiende. Han tog fasta på den religiösa motsättningen mellan de shiamuslimska hazarerna och den sunnimuslimska majoritetsbefolkningen och beordrade mullor och predikanter att mana till heligt krig mot de otrogna. Han hänvisade också till etniska skillnader mellan pashtuner och hazarer, så att även sunnimuslimska hazarer sågs som fiender. Dessutom utlovade han land och hazariska slavar till dem som deltog i kriget. De som hörsammade uppmaningarna och sände soldater var framför allt landets pashtunska stammar, och speciellt de pashtunska nomader som ville få tillgång till Hazarajat som betesmark.
Kriget pågick till sommaren 1893, då hazarerna var helt besegrade. Regeringstrupperna dödade både dem som gjorde motstånd och dem som gav upp, och även hazarstammar som var lojala mot emiren blev drabbade. Emirens trupper förstörde metodiskt vattenkanalerna, husen, träden och de växande grödorna i de byar de intog. Kvinnor våldtogs och togs som sexslavar. Hazarerna fördrevs från sina hem, massakrerades eller tillfångatogs och såldes som slavar. Det finns vittnesmål om att emiren lät bygga torn av dödade hazarers huvuden för att avskräcka andra från att göra uppror.
Hur många som drabbades är mycket svårt att uppskatta. Flera källor nämner en siffra på cirka 60 procent av den hazariska befolkningen, vilket motsvarar cirka 80 000 familjer, men man är oeniga om siffran gäller dem som dödades eller om även de fördrivna inkluderas..
Efter kriget Efter kriget bedrev den afghanska staten efter en aktiv politik för att förstöra grunden för hazariskt samhällsliv och kultur, och ersätta detta med pashtunsk kultur och dominans. Hazarernas mark delades ut till pashtuner som deltagit i kriget, hazariska ledare dödades eller förvisades och förföljelsen och propagandan mot den shiitiska versionen av islam fortsatte. Allt detta innebär att en rad auktoriteter bedömer handlingarna under och efter kriget som folkmord och kräver att detta ska erkännas internationellt.