Gränges AB är ett svenskt industriföretag. Företaget grundades år 1896 under namnet Trafik AB Grängesberg-Oxelösund (TGO) och var i början av 1900-talet Stockholmsbörsens högst värderade bolag. I dag är Gränges ett aluminiumteknikbolag som tillverkar aluminiumprodukter för framför allt värmeväxlare. Företaget ombildades 2013 med nuvarande namn. Gränges har produktionsanläggningar för valsat aluminium i Finspång Sverige, Konin Polen, Shanghai Kina, Huntingdon USA, Salisbury USA samt i Newport, USA.
I företaget ingick tidigare bland annat Grängesbergs gruvor, järnvägsrörelsen Trafik AB Grängesberg–Oxelösunds Järnväg (TGOJ), Oxelösunds järnverk, Svenska Metallverken (med verksamhet i främst Västerås, Finspång och Skultuna) samt en omfattande rederirörelse. Fram till 1958 var Grängesbergsbolaget majoritetsägare i gruvbolaget LKAB.
Trafik AB Grängesberg-Oxelösund bildas miniatyr|Grängesbolagets logo på en oljetank vid före detta Bröderna Hedlunds Rörverk i Jordbro, 1960-tal. Ernest Cassel, en brittisk finansman med en global närvaro, spelade en avgörande roll i etableringen av Grängesberg Grufve AB år 1883. Cassel ledde ett konsortium av brittiska finansintressen, The Swedish Association, som redan investerat i flera svenska industriella projekt, inklusive gruvor och järnvägar. Konsortiet hade tidigare engagerat sig i företag som Kloten AB och andra gruvor i Bergslagen.
Cassel drevs inte enbart av ambitionen att säkra Storbritanniens råvarubehov, utan hans främsta mål var att maximera avkastningen på sina investeringar. Han såg tidigt potentialen i de fosforrika svenska järnmalmerna, särskilt efter utvecklingen av thomasprocessen på 1870-talet, som löste problemet med fosforföroreningar i järnmalm. Detta ökade värdet på den svenska järnmalmen, som tidigare varit svår att exploatera, och gjorde den mycket efterfrågad på de internationella marknaderna, särskilt i Mellaneuropa.
Genom sitt engagemang i Grängesbergs gruvor tog Cassel en stark position inom svensk gruvindustri, vilket var avgörande för bolagets framtida framgång. För att möjliggöra en effektiv export av järnmalmen insåg Cassel att kontroll över järnvägstransporter var nödvändigt. I syfte att stärka sin position och effektivisera malmexporten från Grängesbergs gruvor till Oxelösunds hamn bildades Trafik AB Grängesberg-Oxelösund år 1896 genom en sammanslagning av flera tidigare utlandsägda gruv- och järnvägsbolag. Skandinaviska Kredit AB spelade en avgörande roll i bildandet av bolaget, även om de aldrig tog ett dominerande ägande. Samarbetet mellan Gränges och Skandinaviska Kredit cementerades tidigt genom gemensamma styrelseledamöter, såsom Jonas Kjellberg, Herman Mannheimer och Erik Frisell, som alla satt i båda styrelserna 1920.
Gränges inflytande gick dock längre än bara transport och försäljning. I början av 1900-talet expanderade Grängesberg ytterligare genom att söka kontroll över andra stora svenska järnmalmsfält, Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB) och AB Gällivare Malmfält, som båda låg i Norrbotten. Dessa var centrala för Sveriges järnmalmsproduktion. Vid samma tid hade tyska stålindustrier, under ledning av magnaten August Thyssen, liknande planer på att få kontroll över dessa malmfält genom samarbete med svenska banker. Tyskarna mötte dock motstånd från Cassel och hans allierade, vilket i slutändan ledde till att TGO, med stöd av Svenska Handelsbanken, förvärvade aktiemajoriteten i dessa bolag. Detta gav TGO kontroll över en betydande del av Sveriges järnmalmsproduktion.
Grängesbergsbolaget (TGO) blev därmed en avgörande kraft inom svensk gruvindustri och internationell järnmalmsexport. Cassels agerande förhindrade också att tyska intressen fick för mycket inflytande över svenska järnmalmsresurser, vilket spelade en viktig roll i att motverka en "rumänisering" (dvs. en alltför stor utländsk dominans) av svensk industri. Vid tiden för första världskriget gick nästan all svensk fosforrik järnmalm på export till den tyska marknaden, vilket gjorde Sverige till en nyckelaktör i den internationella stålproduktionen.
Storbolaget Gränges Redan 1893 hade Grängesbergsbolaget lagt en viktig order hos Asea, den 13 kilometer långa trefaskraftöverföringen Hellsjön–Grängesberg, vilket blev ett genombrott för trefastekniken och för Sverige som industriland. Grängesbergsbolaget, som även hade majoritetsinnehav av aktier i – till den Asea konkurrerande verksamheten – Nya Förenade Elektriska AB, sålde sedermera 1916 i hemlighet sin andel till Asea, vilket ledde till att Ludvikaverken blev en del av Asea (senare ABB), trots att Marcus Wallenberg avrådde från affären. Mer än hundra år senare, 2018, sålde ABB verksamheten till Hitachi Energy, en affär som Wallenberg även denna gång blev tvungna att acceptera.
För att säkra ytterligare resurser började Gränges tidigt engagera sig i gruvdrift på Svalbard. Redan 1910 skickade företaget, tillsammans med andra svenska industrier, en expedition till Isfjorden på Svalbard för att undersöka tillgångarna på stenkol. Resultaten var positiva och 1911 grundades AB Isfjorden-Bellmont med stöd från både svenska och brittiska intressenter. Ett avtal med The Northern Exploration Co Ltd i London 1912 säkrade de svenska stenkolsfälten på Svalbard och gjorde det möjligt för Gränges att exploatera de rika koltillgångarna i området. Sveagruvan på Svalbard blev en viktig resurs för Gränges och bidrog till företagets förmåga att förse sina industrier med den energi som behövdes för järn- och stålproduktion.
Under 1920-talet stärkte finansmannen Ivar Kreuger sin ställning inom Gränges, vilket ytterligare konsoliderade bolagets position på den svenska industrikartan. Grängesberg köpte med Kreugers hjälp ett antal malmgruvor i Nordafrika – dessa gruvor nationaliserades dock 1966 efter att Algeriet blev självständigt från Frankrike – och undersökte även möjligheter till malmbrytning i de värdefulla, men vid tidpunkten alltför avlägsna, sydamerikanska malmfyndigheterna i Algarroba, Chile. 1928 köpte Gränges fastigheten Gustav Adolfs torg 18 och använde den som huvudkontor fram till 1980.
Enligt den sista officiella balansräkningen Kreuger & Toll publicerade (1930), ägde Kreuger bland annat 233 332 aktier i Grängesbergsbolaget, motsvarande 22% av det totala aktieantalet. Efter Kreugerkraschen 1932 återgick dock bolaget till en ägarstruktur utan dominerande aktörer, och Gränges kom under de följande 47 åren (1930–1977) att styras av två starka direktörer, Martin Waldenström och senare hans son Erland Waldenström. Den nära kopplingen till Skandinaviska Kredit, som senare blev Skandinaviska Banken, fortsatte att vara en viktig del av Gränges styrningsstruktur under denna period.
Gränges spridda ägarstruktur var också en viktig faktor i den svenska aktiemarknadens utveckling. Bolaget blev ett av de första stora företag som listades på Stockholmsbörsen, och handeln med dess aktier bidrog till att forma Sveriges finansiella infrastrukturen. Det kan hävdas att den svenska börsen till stor del skapades för att organisera aktiehandeln kring företag som Gränges.
Gränges under andra världskriget Under andra världskriget spelade Grängesbergsbolaget en avgörande roll i Sveriges export av järnmalm till Nazityskland. Redan 1937 försökte Hermann Göring säkra långsiktiga leveranser från Grängesbergsbolaget genom personliga kontakter med bolagets verkställande direktör, Martin Waldenström. Görings mål var att både säkra kontinuerliga leveranser och att bygga upp ett järnmalmslager i Tyskland inför kriget.
Mellan 1939 och 1944 utgjorde järnmalm i genomsnitt omkring 33 procent av värdet av Sveriges export till Tyskland, och ungefär 80 procent av denna järnmalm kom från Grängesbergsbolaget. Den tyska krigsindustrin var starkt beroende av den svenska järnmalmen för sin produktion av vapen och annan krigsmateriel.
Grängesbergsbolaget och dess ledning verkade inom det politiska och ekonomiska ramverk som fastställdes av den svenska regeringen. De handelsavtal som förhandlades fram med Nazityskland och Storbritannien säkerställde Sveriges neutralitet, samtidigt som de tillät fortsatt export av järnmalm och andra viktiga varor, som kullager från SKF.
Den svenska handeln med Tyskland följde de riktlinjer som förhandlades fram av regeringen, men företagen, inklusive Grängesbergsbolaget, var ändå föremål för betydande kritik efter kriget. Trots ökande medvetenhet om Nazitysklands förföljelser och krigsbrott, inklusive Förintelsen, fortsatte exporten av järnmalm fram till 1944, vilket ansågs ha förlängt Nazitysklands krigskapacitet.
Svenska staten löser ut Gränges ur LKAB Vid mitten av 1900-talet, efter andra världskriget, blev frågan om statens övertagande av Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag (LKAB) en alltmer politiskt laddad fråga i Sverige. Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund (Gränges), som sedan 1907 varit majoritetsägare av LKABs stamaktier, hade under decennier utvecklat bolaget till en framgångsrik och konkurrenskraftig aktör på den internationella järnmalmsmarknaden.
1907 års avtal mellan svenska staten och Gränges innebar att LKABs kapital delades lika mellan staten och Gränges, men att Gränges behöll det operativa och ekonomiska ansvaret för företagets dagliga drift. Avtalet delade upp aktiekapitalet i hälften stamaktier, som Gränges ägde och som gav dem kontroll över styrelsen, och hälften preferensaktier, som staten ägde och som gav dem rätt till utdelningar men bara begränsad rösträtt.
Första världskriget innebar en utmaning för LKAB, liksom för många andra svenska företag. Efterfrågan på järnmalm minskade kraftigt i början av kriget, och bolaget tvingades anpassa sin produktion och försäljning till de rådande marknadsförhållandena. Exporten stördes av blockader, och det blev svårt att säkra transporter av malm till de viktigaste marknaderna i Europa.
Trots dessa problem lyckades Gränges leda LKAB genom krigsåren relativt framgångsrikt. Bolaget minskade produktionen men undvek större förluster genom en noggrann hantering av kostnaderna. När kriget tog slut 1918 kunde LKAB snabbt öka produktionen igen, och under 1920-talet skedde en period av tillväxt och teknisk modernisering i företaget. Mellankrigstiden präglades dock av stora svängningar i den globala ekonomin, med den stora depressionen under 1930-talet som en betydande nedgång. LKABs produktion och export minskade under dessa år, men bolaget klarade sig relativt väl genom att diversifiera sina marknader och hålla nere kostnaderna.
Sammantaget från 1907 till 1957, under Gränges ledning, var LKAB ett av Sveriges mest lönsamma och strategiskt viktiga företag. Även om bolaget mötte stora utmaningar under både första och andra världskriget, samt under den stora depressionen, lyckades Gränges styra företaget mot stabil tillväxt och ekonomisk framgång.
Tidiga signaler om statligt övertagande Redan under 1945, efter andra världskrigets slut, togs frågan om statlig inlösen av Gränges aktier upp i riksdagen. Detta var en period av stor social och ekonomisk förändring, där den svenska staten hade starkt inflytande över strategiska sektorer, särskilt de som ansågs vara av nationellt intresse, såsom naturresurser. Även om inlösen diskuterades, avstod staten från att gå vidare med planen vid denna tidpunkt, eftersom inlösensumman bedömdes vara onormalt hög och ekonomiskt osund.
Gränges ställning i LKAB var tydlig: bolaget hade ägarskap över samtliga stamaktier, vilket gav dem kontroll över verksamheten, medan svenska staten ägde preferensaktier som gav rätt till insyn och vissa veto-rättigheter, men begränsat inflytande över den faktiska styrningen. Gränges hade, genom skicklig förvaltning och kontinuerliga investeringar, säkrat LKABs position som en av Europas ledande järnmalmsproducenter, och detta samarbete mellan staten och privat industri hade varit framgångsrikt under många år.
Förhandlingarna