miniatyr|Charles Gounod, 1859. Faust är en fransk opera i fem akter av Charles Gounod från 1859. Den har ett libretto av Jules Barbier och Michel Carré efter Goethes Faust.
Verklighetens Faust Huvudpersonen i operan är en sägenomspunnen gestalt från medeltiden, dr Johann Faust, beskriven som en bedragare och ansedd förstå svartkonst. Faust skall ha dött ca 1540 under mystiska omständigheter och det är den händelsen som är orsak till att sägnen blev omtalad. Han sägs ha sålt sin själ till djävulen som till slut hämtade honom. Omkring 1750 dramatiserades sägen av Lessing. Han var den förste som betraktade Faust som en ädel människa på jakt efter sanningen. Faust kunde därför inte bli djävulens byte. För den unge Goethe blev Faust en symbol för den människa som ständigt kämpar mot högre mål. miniatyr|Faust ser Gretchen (Margareta) vid spinnrocken i akt I. Litografi från 1864. Historia Gounod hade redan 1839 beslutat att skriva en opera på Faustmotivet men det skulle dröja 20 år innan den blev verklighet. Verket skrevs ursprungligen som sångspel med talad dialog. Musiken komponerades huvudsakligen åren 1857-1858. Operan uruppfördes på Théâtre Lyrique i Paris den 19 mars 1859. Operachefen Léon Carvalho rollbesatte sin hustru Marie Miolan-Carvalho som Marguerite. Tenoren Hector Gruyer skulle ha sjungit Faust men byttes ut under repetitionerna då han inte ansågs lämplig för rollen. Han ersattes av en sångare från Opéra-Comique, Joseph-Théodore-Désiré Barbot, kort tid före premiären. Mottagandet blev kyligt, delvis beroende på att operan saknade balett. Gounod vare övertygad om att operan skulle passa bättre på den mer prestigefyllda Parisoperan och började omarbeta sitt verk. Tio år senare sattes en omarbetad version, med en balett i sista akten, upp på Parisoperan med Kristina Nilsson i rollen som Margareta. Den blev då en stor succé och gavs i medeltal 125 gånger enbart på Stora Operan under vart och ett av de följande åren. Där har Faust blivit det överlägset mest spelade verket med över 2000 föreställningar. Den utgör en ny linje inom fransk opera, den lyriska.
Originalet består av fem akter men vid Stockholmsoperan har man emellertid kallat första akten för prolog och akt 2-5 blir därmed 1-4.
Den svenska premiären ägde rum på Stockholmsoperan den 5 juni 1862 och den iscensattes åter med premiär den 26 september 1910, den 28 augusti 1934, den 18 april 1942 och den 22 oktober 1953.
Den sattes upp på Göteborgsoperan med premiär den 1 september 2007 och i Stockholm på Folkoperan med premiär 15 september 2010.Folkoperan
thumb|Operan Faust i svensk översättning, utgåva från 1862.
Uppförandehistorik Efter den första säsongen på Théâtre Lyrique köpte förläggaren Antoine Choudens rättigheterna för 10 000 francs och tog verket (nu med recitativ istället för den talade dialogen) på turné genom Tyskland, Belgien, Italien och England med Marie Miolan-Carvalho i huvudrollen.
Operan gavs i Italien för första gången på La Scala 1862 och i England på Her Majesty’s Theatre i London (på italienska) 1863. 1864, när operan hade nypremiär i England tog Gounod ett tema från förspelet av operan och skrev en ny aria för stjärnbarytonen Charles Santley i rollen som Valentin. Detta nummer översattes senare till franska som ‘Avant de quitter ces lieux’ och har blivit ett av de mest kända styckena i operan, känd som "Valentins bön". "Soldatkören" är ursprungligen skriven till Ivan den förskräcklige, en opera som Gounod aldrig fullbordade.
1869 sattes en balett in i f finalaktens första scen innan verket kunde spelas på Parisoperan: det skulle bli operahusets mest spelade opera. Med ändringen från talad dialog till sjungen recitativ samt tilläggen av musik och balettinslag förvandlades opera slutligen till en konventionell grand opera.
Trots att operan fortfarande framförs regelbundet tillhör den inte längre "Top 20" av de mest framförda operorna i världen.
Det var med Faust som Metropolitan Opera i New York invigdes den 22 oktober 1883. Den är den åttonde mest framförda operan där med 753 föreställningar fram till 2012-2013 års säsong. Det var inte förrän perioden 1965 till 1977 som den fullständiga versionen framfördes (och då med några mindre strykningar) och i alla föreställningar i den uppsättningen ingick baletten Walpurgisnacht ballet.
Om operan Varje tonsättning av ett litterärt verk innebär en grundläggande omtolkning av förlagan, så även här. Den franska operans pompösa stil är fjärran från Goethes klassiska enkelhet. Gounod har naturligtvis behållit många av grand opéra-genrens traditionella element som till exempel i "Vals och kör" eller "Soldatkören". Men i några scener luckrade han upp den strikta nummeroperans principer och stämplades därigenom av sina landsmän ofta som "tysk". Introduktionen, kyrko- och fängelsescenen spränger den schematiska kedjan av på varandra följande musiknummer. Orkestreringen är i mångt och mycket anspråksfull, vilket på den här tiden var brukligt i den franska operan. Men Gounod är först och främst en storartad melodiker, som till och med i recitativen realiserar sina melodiska infall med slösaktigt överdåd. Inte bara de tre huvudpersonerna, utan även några av bipersonerna, som till exempel Valentin eller Siebel, erhåller underbara melodier.
Margareta Gounod inspirerades i första rummet av Margareta (Marguerite). Oskuldsfullhet, fördärv och frälsning - den rena och sårbara själens dramatisk förvandling är central för operan. Gounods Margareta är ingen hjältinna, utan påminner mer om ett barn, som tar emot de vackra juvelerna med samma glädje som doktor Fausts höviska uppvaktning. Hon lever ensam i en småstads hämmande atmosfär och idealiseras som en ängel av brodern. Hon är uppfylld av en djup fromhet, men besitter inte desto mindre en ung flickas sunda fantasier och ger sig naivt hän åt sin första kärleksupplevelse. Skildringen av hennes oskyldiga karaktär når sin höjdpunkt i den i valstakt skrivna "Juvelarian", kompletterad av den okonstlade kärleksduetten och den djupt skakande kyrkoscenen. När Margareta ändå blir varse Fausts demoniska drag uppstår ett tragiskt dilemma: religionen och synden kämpar i hennes slitna själv. Men hon lyckas inte själv lösa konflikten som istället finner sin lösning i hennes frälsning, fullt jämförbart med den gamla deus ex machina. Margaretas apoteos är mer en följd av tonsättarens religiositet än av en genomtänkt handling.
Faust Trots att Faustgestalten ursprungligen var huvudpersonen så hamnar den i operan i bakgrunden. Faust har en mycket kluven personlighet. Han blir å ena sidan genom pakten med djävulen till den som egentligen utlöser det tragiska skeendet: Margaretas fördärv och Valentins död. Å andra sidan besitter Faust också uppriktiga känslor som tydligt framträder i den passionerade duetten med Margareta eller i den smäktande cavatinan. Faust är en problematisk hjälte som visserligen avskyr medbrottslingen Mefistofeles skändliga intriger, men ändå viljelöst följer honom. miniatyr|Den bulgariske basen Raffaele Arié (1920–1988) som Mefistofeles.
Mefistofeles Att Satan skulle dyka upp i en lyrisk opera verkar vara en egendomlig tillfällighet. Han brukar däremot egentligen höra hemma i opéra-comique-genren, där hans elegant och ondskefulla gestalt kommer bäst till sin rätt. Han framstår inte så mycket som en demon, utan snarare som en skälm. Hans mest berömda arior - "Rondot om Gyllne kalven" och "Serenaden" - är egentligen lättsamma inlagor, där Gounod kunde uttrycka sin läggning för det karikatyrmässiga och därmed trygga operans popularitet. Den förstnämnda har en medryckande inverkan, medan den andra har en något exotisk karaktär.
Margarethe istället för Faust I Tyskland gick operan lång tid under namnet Margarethe. Redan kort tid efter premiären 1859 höjdes kritiska röster i Tyskland mot den franske Gounod för att han hade tonsatt Goethes storverk. Efter att operan hade satts upp på Semperoper i Dresden 1861 ändrades titeln till "Margarethe". Efter det Fransk-tyska kriget 1870-71 eskalerade antipatierna mot Frankrike, och Gounods opera fick därefter heta Margarethe när den uppfördes på tyska operascener. För tyskarna existerade bara en Faust och det var Goethes. Då operan endast berör första delen av Goethes drama, kärlekshistorien mellan Margarethe och Faust, är detta namn också mer betecknande. Andra hävdar att det berodde på motsatsen: att ändringen av titeln gjordes för att visa på hur Gounods opera bygger på Goethes drama, och för att särskilja den från Louis Spohrs opera Faust, som hade spelats på tyska scener under många år och som nyligen hade förekommit (1851) i en version i tre akter. Det är också möjligt att 1861 års titeländring i Dresden gjordes av respekt för Spohrs nära och långvariga samarbete med staden.Boder, Wolfram Die Kasseler Opern Louis Spohrs, Musikdramaturgie im sozialen Kontext (Kassel 2006)
Även i Frankrike framkallade Gounods musik negativa känslor, nästan samma motstånd som mot Wagners operor. Tre år efter premiären skrev en kritiker i Paris: Det är en olycka för Gounod, att han beundrar vissa överspända partier i Beethovens sista kvartetter. Det är denna grumliga källa som har frambragt det moderna Tysklands mindervärdiga komponister, folk som Liszt, Wagner, Schumann ... Om Gounod verkligen har anslutit sig till läran om den oändliga melodin, urskogens och solnedgångens melodi... då är han oåterkalleligt förtappad.Musiklexikon. 1982. sid 734.
Juvelarian i serievärlden miniatyr|Juvelarian med Nellie Melba inspelad 1910. I seriealbumen Tintins äventyr av Hergé återfinns operadivan Bianca Castafiore vars stora paradnummer är just "Juvelarian" ur Faust. I flera album, och särskilt i Castafiores juveler, försöker hon ett flertal gånger högljutt stämma upp arian men blir alltid avbruten efter första raden ("Ah, jag ler...") av någon händelse eller person, till Tintins och kapten Haddocks stora lättnad.
Roller
RollerStämmaPremiärbesättning den 19 mars 1859(Dirigent: Adolphe Deloffre)Faust, filosof och metafysikertenorJoseph-Théodore-Désiré BarbotMéphistophélèsbasbarytonÉmile BalanquéMarguerite, en ung kvinnasopranMarie Caroline Miolan-CarvalhoValentin, soldat, Marguerites broderbarytonOsmond RaynalWagner, Valentins vänbarytonM. CibotSiébel, yngling, förälskad i Margueritemezzosopran eller sopran(byxroll)Amélie FaivreMarthe Schwertlein, Marguerites ammamezzosopran eller kontraaltDuclosBorgare, studenter, soldater, kvinnor, unga flickor, folk, häxor och änglar
Handling Operan utspelar sig i en tysk stad omkring år 1500. Föreställningen varar omkring 3 timmar och 30 minuter.
Akt I Den gamle Faust sitter vid sitt arbetsbord i djupa funderingar. Han är på det klara med att hans liv är förspillt. Kunskaper har han visserligen skaffat sig, men det som har det största värdet för en människa: ungdom, skönhet och kärlek, har han aldrig ägt. Livet har inte längre något värde för honom. Men varje gång han lyfter giftbägaren tvekar han. Då hör han utifrån munter sång. Det är de unga bönderna som beger sig till dagens arbete och lovsjunger Gud, men inte heller religionen kan återge Faust tron på livet. Faust vill inte dö, han vill försöka skaffa sig något av det goda som han hittills har saknat. Han förbannar himlen och med hjälp av "svartkonst" framkallar han Satan.