miniatyr|Svensk, ommålad Volvo militärbuss miniatyr|Vita bussarna, troligtvis vid Friedrichsruh slott. miniatyr|Den 19 april 1945 började de vita bussarna köra fångar från koncentrationsläger ut från Tyskland. Som ung värnpliktig var Stig Svensson frivillig chaufför på en av det vita rödakorsbussarna (ej den på bilden). — Jag kommer aldrig att glömma det jag varit med om, berättade han i en intervju 1992.

Vita bussarna var en svensk evakueringsaktion 1945, som leddes av Folke Bernadotte. Dess syfte var att under andra världskrigets slutskede rädda danskar, norrmän och svenskar som satt i tyska koncentrationsläger. Namnet kommer av att bussarna var vitmålade, med röda kors ditmålade på taket, sidan, fram och bak, för att bussarna inte skulle bli tagna för att vara militära mål. Liknande förfarande användes vid evakueringsaktionen samma år med Vita båtarna då över 9 000 av Förintelsens offer, de flesta unga kvinnor, skeppades till Sverige med de vitmålade båtarna och röda kors målade på skrovet.

Efter danska och norska påtryckningar och planering räddades enligt vissa uppgifter cirka 15 000 skandinaver och andra nationaliteter från koncentrationslägren i de tyskkontrollerade områdena av Svenska Röda Korset i mars och april 1945. Efter den tyska kapitulationen räddades ytterligare 10 000 människor i maj och juni 1945. Uppskattningarna varierar mellan 19 000 och 30 000 räddade fångar, där Svenska Röda Korset (år 2000) gjorde en beräkning om cirka 15 000. Även internationella judiska organisationer deltog i påtryckningsarbetet för att få aktionen till stånd. Antalet räddade judar har dock aldrig kunnat redas ut, eftersom de transporterade fångarna inte registrerades efter trostillhörighet.

Skandinaviska krigsfångar (danska, norska och svenska) hade högsta prioritet, men också kvinnor med svenskt ursprung och deras barn, som bodde i Tyskland skulle hämtas. Om möjlighet fanns kunde man dessutom ta med andra. Aktionen var en stor humanitär succé och räddade livet på många fångar. Den har även kritiserats för att ha varit en för ensidig räddningsaktion för skandinaver, att den inte i samma grad hjälpte fångar av andra nationaliteter och för transporter de utförde för det tyska SS. Det har visat sig i orderhandlingar att Gestapo och SS-Totenkopf hotade med att stoppa alla transporter om det var med judar i bussarna. Dock lät sig Gestapo och vanliga SS mutas så att många judar kunde räddas, med risken att alla transporter skulle stoppas.

Historik Skandinaviska fångar i Tyskland (1940–44) Den 9 april 1940 invaderades Danmark och Norge av Tyskland och redan i juni upprättades det första norska fånglägret, Ulven, utanför Bergen. Efterhand som motståndet mot ockupationen ökade arresterades allt fler norrmän. Till en början hölls de flesta fångarna fångna i Norge men av olika orsaker sändes tusentals norrmän till läger och fängelser i Tyskland, de första redan under hösten 1940. I Danmark började massarresteringarna och deporteringarna först på allvar i och med samarbetsregeringens avgång den 29 augusti 1943.

De skandinaviska fångarna i Tyskland var uppdelade i olika kategorier, från civila internerade som bodde civilt och hade en viss frihet till NN-fanger (Nacht und Nebel, "natt och dimma") vilka var fångar som skulle arbeta till döds. Efterhand som de skandinaviska fångarna i Tyskland ökade, organiserades hjälparbete. De norska sjömansprästerna i Hamburg, Arne Berge och Conrad Vogt-Svendsen, uppsökte fångar, hjälpte dem med mat och förmedlade brev till familjer i Norge och Danmark. Vogt-Svendsen knöt även kontakt med de civilt internerade i Gross Kreutz, familjerna Hjort och Seip. Tillsammans med andra skandinaver utarbetade kretsen på Gross Kreutz omfattande listor över fångars namn och var de hölls internerade. Listorna sändes till Sverige och den norska exilregeringen i London via den svenska ambassaden i Berlin. I Stockholm var den norska diplomaten Niels Christian Ditleff speciellt engagerad i de skandinaviska fångarnas öde. Vid årsskiftet 1944-45 fanns det totalt 8 000 norska civila fångar i Tyskland, dessutom fanns det 1 125 militära krigsfångar.

På dansk sida hade amiral Carl Hammerich länge arbetat med hemliga planer på Jyllandskorps för att rädda danskar och norrmän från lägren. Hammerich hade god kontakt med både de norska sjömansprästerna i Hamburg, kretsen på Gross Kreutz och med Ditleff i Stockholm. 1945 fanns det cirka 6 000 danska fångar i Tyskland. 1944 gjorde danskarna ett omfattande planeringsarbete där de registrerade fångar och undersökte resurser så som transport, mat, logi och möjlighet till karantän för fångarna vid ankomsten till Danmark. Hammerich besökte Stockholm i februari, april och juli 1944 och diskuterade där planerna med Ditleff.

Evakuering eller "stay put"? (till februari 1945) Efterhand som de allierade styrkorna 1944 närmade sig Tyskland avgjordes det av SHAEF (de allierades högkvarter) vad som skulle ske med fångarna. Major Johan Koren Christie utarbetade på uppdrag av den norska exilregeringen den 23 september en PM om följande; fångarna skulle "stay put", alltså vänta tills de befriades av de allierade. Kretsen "Gross Kreutz" fick vetskap om denna plan månaden efter och reagerade snabbt; Johan Bernhard Hjort skrev en rapport där han förkastade förslaget. Han argumenterade för att fångarna riskerade att likvideras, och att de därför måste räddas ut ur Tyskland innan landet ockuperades. Han skrev:

Hjorts rapport från oktober 1944 är första gången förslaget om en svensk aktion för de skandinaviska fångarna lades fram. Förslaget mottogs till en början med reservation. Det ansågs vara ett norskt uppdrag och man var inte pigg på att svenskarna skulle utmärka sig vid krigets slut.

I Stockholm nekade Ditleff att godta riktlinjerna från Londonregeringen och fortsatte att bearbeta svenskar och det svenska utrikesdepartementet for att rädda skandinaviska fångar. I september 1944 tog Ditleff även upp frågan om evakuering under greve Folke Bernadottes ledning, som omedelbart ställde sig positiv till förslaget. Ditleff levererade, fortfarande på eget initiativ, den 30 november rapporten "Momenter til svensk aksjon for fangehjelp" till svenska UD. Den 29 december 1944 ändrade emellertid den norska regeringen sig och gav ambassaden i Stockholm klarsignal att diskutera möjligheten av en svensk aktion för att hjälpa de skandinaviska fångarna.

Medan Ditleff försökte att påverka Londonregeringen fick danskarna tysk tillåtelse att hämta hem fångar. De första var danska poliser från Buchenwald, den första transporten gick den 5 december. Fram till slutet av februari 1945 hämtade danskarna med egna transportmedel hem 341 fångar, de flesta av dem sjuka. Dessa transporter gav danskarna värdefull erfarenhet som senare skulle komma de vita bussarna till godo.

Svensk hjälp till fångarna (tidigt 1945) Sverige var som det enda nordiska land neutralt under andra världskriget, men neutraliteten svängde i takt med kriget. Fram till tyskarnas nederlag i Slaget om Stalingrad var Sverige tillmötesgående mot Tyskland, och efter Stalingrad närmade sig Sverige de allierade.

Felix Kersten, den tyska SS-ledaren Heinrich Himmlers massör, hade uppehållstillstånd i Sverige och förmedlade kontakt med svenska UD. Himmler och hans betrodde man Walter Schellenberg hade länge insett att Tyskland skulle förlora kriget och värderade en separat fred med västmakterna; i förhandlingar om detta kunde Sverige vara en lämplig förmedlare av det tyska förslaget. Med hjälp av Kersten fick svenska UD i december 1944 50 norska studenter, 50 danska poliser och tre svenskar frigivna. Förutsättningen för frigivningen var att det skulle döljas för pressen; man ansåg att om Adolf Hitler fick vetskap om detta skulle ytterligare frigivningar vara omöjligt.

Den 5 februari 1945 skickade Ditleff ett nytt PM till svenska UD, nu som en officiell norsk anmodan. Sverige ombads att sända en Röda Kors-delegation till Berlin för att förhandla om de skandinaviska fångarna, för att därefter sända en svensk hjälpexpedition. Den svenske utrikesministern Christian Günther var positiv, regeringen gav samtycke till att Folke Bernadotte som vice ordförande i svenska Röda Korset skulle

"söka utverka i Tyskland internerade norrmäns och danskars sändande till Sverige eller Danmark".

Folke Bernadotte flög till Berlin den 16 februari och mötte några av naziledarna; utrikesministern Joachim von Ribbentrop, Ernst Kaltenbrunner, chef för säkerhetstjänsten, Walter Schellenberg och Heinrich Himmler, Reichsführer-SS. Himmler som Hitlers ställföreträdare och Nazitysklands näst mäktigaste man var först negativ till att transportera fångarna. De skulle ju kunna utbildas som polistrupper, så som det neutrala Sverige redan gjorde med andra norrmän och danskar. Bernadotte var tvungen att ta till sitt andra förslag, att fångarna skulle kunna samlas i ett läger så det svenska Röda Korset kunde bistå fångarna där. Bernadotte meddelade Himmler att antalet skandinaviska fångar var 13 000 medan Himmler menade att det inte rörde sig om fler än 2 000 - 3 000.

Vid ett nytt möte med Schellenberg den 21 februari fick Folke Bernadotte besked om att Himmler hade godkänt förslaget om att samla de skandinaviska fångarna i ett läger. Under besöket i Berlin hade Folke Bernadotte också flera möten med kretsen från Gross Kreutz; Didrik Arup Seip, Conrad Vogt-Svendsen, Wanda Hjort och Bjørn Heger. Bernadottes andra förslag till Himmler (som han godtog) var utarbetat av Heger.

Expeditionen etableras (februari) Expeditionen var ett resultat av flera års planering och insamling av information från dansk och norsk sida, som svenskarna använde utan att några större ändringar skedde. Svenska Röda Korset tog kontakt med den svenska armén, som organiserade ett detachement för ändamålet med tjänstledig militär personal. De facto var expeditionen "den svenska statens aktion - personalen var i alldeles övervägande utsträckning frivilliga från krigsmakten, utrustningen övertogs från försvarets förråd och kostnaderna bestredos av statskassan".

Sammansättning av expeditionen

308 personer, varav omkring 20 sjukvårdspersonal (läkare, sjuksköterskor, undersköterskor) och resterande frivillig militär personal från trängregementena Svea trängregemente (T 1), Norrlands trängregemente (T 3) och Skånska trängregementet (T 4) under överste Gottfrid Björck inspektör över de svenska trängstyrkorna. Hans adjutant var Sigurd S:son Melin, som senare kom att bli regementschef för både T 3 och T 1. 36 ommålade och civilregistretade sjuktransportbussar 19 ommålade och civilregistrerade lastbilar 7 personbilar 7 motorcyklar bärgningsbil, verkstadsbil, fältkök full utrustning (mat, drivmedel, reservdelar), inte något kunde skaffas i Tyskland fartyget Lillie Matthiessen till Lübeck med 350 ton drivmedel och 6 000 paket till fångarna, senare även Magdalena, bägge från Salènrederiet.

miniatyr|Svensk Röda korspersonal utanför sina bussar

Expeditionen blev uppdelad i tre busstransporttroppar (med 12 bussar var), en lastbilstropp (med 12 lastbilar) och en underhållstropp. Expeditionens transportkapacitet bestod av 1 000 personer för längre distanser, 1 200 personer för kortare distanser där också lastbilarna kunde användas.

Bussarna gick på motyl (en blandning av 50 % bensin och 50 % alkohol), hade åtta sjukbårar, eller sittplats för 30 passagerare. Förbrukningen var fem liter per mil, medan full tank var tio mil. Varje buss hade två chaufförer som delade på körningen.

For att undgå täckning i media skickade Statens Informationsstyrelse ut så kallade gråa lappar till redaktionerna med uppmaning att inte rapportera om expeditionen.