Leonard James Callaghan, baron Callaghan of Cardiff, allmänt känd som Jim Callaghan, född 27 mars 1912 i Portsmouth i Hampshire, död 26 mars 2005 i Ringmer i East Sussex, var en brittisk politiker som var Storbritanniens premiärminister 1976–1979 och ledare för Labourpartiet från 1976 till 1980.James Callaghan, Baron Callaghan, Encyclopædia Britannica, läst 2021-01-25 Callaghan är den ende brittiske politiker som har innehaft alla fyra poster som kallas Great Offices of State: finansminister (1964–1967), inrikesminister (1967–1970), utrikesminister (1974–1976) och premiärminister (1976–1979).Past Prime Ministers: James Callaghan, gov.uk läst 2021-01-25
Callaghan föddes i en arbetarklassfamilj i Portsmouth, lämnade skolan tidigt och började sin karriär som skatteinspektör innan han blev fackföreningsfunktionär på 1930-talet. Han tjänstgjorde som löjtnant i Royal Navy under andra världskriget. Han valdes in i parlamentet vid valet 1945 och ansågs tillhöra Labourpartiets vänsterflygel. Han utnämndes till parlamentssekreterare i Clement Attlees regering 1947 och började röra sig alltmer mot Labourpartiets högerflygel, samtidigt som han behöll sitt rykte som en "Keeper of the Cloth Cap" – det vill säga som ansågs upprätthålla nära band mellan Labour och fackföreningarna. Efter Labours nederlag i valet 1951 blev Callaghan alltmer betraktad som ledare för Labourpartiets högerflygel och kandiderade till posten som vice partiledare 1960 och partiledare 1963, men besegrades av George Brown för den förstnämnda och Harold Wilson för den senare.
Efter Labours seger i valet 1964 utnämnde Wilson Callaghan till finansminister. Denna utnämning sammanföll med en turbulent period för den brittiska ekonomin, under vilken Callaghan var tvungen att ta itu med både ett kroniskt underskott i betalningsbalansen och olika spekulativa attacker på det brittiska pundet, med dess växelkurs till andra valutor som fastställdes av Bretton Woodssystemet. Den 18 november 1967 devalverade regeringen det brittiska pundet, efter att först ha förnekat att den skulle göra det. I kölvattnet av beslutet flyttade Wilson Callaghan till rollen som inrikesminister. Under denna tid var Callaghan ansvarig för att övervaka den brittiska arméns operationer för att stödja polisen i Nordirland, på begäran av den nordirländska regeringen. Callaghan stannade kvar i skuggkabinettet under Labours period i opposition från 1970 till 1974. Efter Labours seger i valet 1974 utnämnde Wilson Callaghan till utrikesminister. Callaghan var ansvarig för att omförhandla villkoren för Storbritanniens medlemskap i Europeiska gemenskaperna (EG) och stödde starkt den framgångsrika ja-kampanjen i folkomröstningen 1975, som bekräftade Storbritanniens medlemskap i EG.
När Wilson plötsligt meddelade sin avgång i mars 1976 besegrade Callaghan fem andra kandidater för att bli vald till ledare för Labourpartiet. Han utnämndes till premiärminister den 5 april 1976. Under Wilson hade Labour vunnit en knapp majoritet i underhuset i valet 1974, men när Callaghan blev premiärminister hade majoriteten redan gått förlorad, och flera fyllnadsvalsnederlag och avhopp under hans första månader tvingade Callaghan att sluta ett förtroende- och leveransavtal med det liberala partiet. Detta visade sig till en början vara stabilt, men i kölvattnet av betydande arbetsmarknadskonflikter och omfattande strejker under "Missnöjets vinter" 1978–1979, och nederlaget i folkomröstningen om självstyre för Skottland, ledde det till att mindre partier anslöt sig till de konservativa för att anta en misstroendeförklaring mot Callaghan den 28 mars 1979. Även om Callaghan förblev personligen populär i opinionsundersökningarna, ledde han Labour till nederlag i valet 1979 och ersattes av den konservativa Margaret Thatcher. Nederlaget 1979 markerade början på 18 år i opposition för Labourpartiet, det längsta i dess historia.
Callaghan var Labourledare och oppositionsledare fram till november 1980. Han försökte reformera den process genom vilken Labour valde sin ledare. Efter att ha lämnat ledarskapet återvände han till de bakre bänkarna och mellan 1983 och 1987 var han underhusets ålderman. När han avgick från underhuset 1987 upphöjdes han till överhuset som baron Callaghan av Cardiff. Han dog 2005 vid 92 års ålder och är Storbritanniens mest långlivade premiärminister.
Uppväxt och karriär Leonard James Callaghan föddes på 38 Funtington Road, Copnor i Portsmouth, England, den 27 mars 1912. Han fick sitt andranamn efter sin far James (1877–1921), som var son till en irländsk katolsk far som hade flytt till England under den stora irländska hungersnöden, och en judisk mor. Callaghans far rymde hemifrån på 1890-talet för att gå med i Royal Navy. Eftersom han var ett år för ung för att ta värvning uppgav han ett falskt födelsedatum och ändrade sitt efternamn från Garogher till Callaghan så att hans verkliga identitet inte kunde spåras.Conroy 2006, sid. 1–2.Kenneth O. Morgan, Callaghan: A Life, 1997, p. 5: "His father's mother was Elizabeth Bernstein, from Sheffield; he was, therefore, a quarter Jewish as well." Hans mor hette Charlotte Callaghan (född Cundy, 1879–1961) och var en engelsk baptist. Eftersom den katolska kyrkan vid den tiden vägrade att gifta bort katoliker med medlemmar av andra samfund, övergav James Callaghan den äldre katolicismen och gifte sig med Charlotte i ett baptistkapell. Deras första barn var Dorothy Gertrude Callaghan (1904–82).
James Callaghan den äldre tjänstgjorde i första världskriget ombord på slagskeppet HMS Agincourt. Efter att han mönstrade av 1919 gick han med i kustbevakningen och familjen flyttade till staden Brixham i Devon, men han dog bara två år senare av en hjärtattack 1921 vid 44 års ålder, vilket lämnade familjen utan inkomst och tvungen att förlita sig på välgörenhet för att överleva. Deras ekonomiska situation förbättrades 1924 när den första Labourregeringen valdes, och de införde förändringar som gjorde det möjligt för mrs Callaghan att beviljas en änkepension på tio shilling i veckan, på grund av att hennes makes död delvis berodde på hans krigstjänst.Conroy 2006, sid. 2–4.
Under sina tidiga år var Callaghan känd under sitt förnamn Leonard. När han gav sig in i politiken 1945 bestämde han sig för att bli känd under sitt mellannamn James, och från och med då kallades han James eller Jim.Conroy 2006, sid. 3. Han gick på Portsmouth Northern Secondary School. Han tog Senior Oxford Certificate 1929, men hade inte råd att komma in på universitetet och gjorde istället inträdesprovet till statsförvaltningen.Conroy 2006, sid. 3–5. Vid 17 års ålder började Callaghan att arbeta som kontorist för Skatteverket i Maidstone i Kent. Medan han arbetade där gick Callaghan med i Maidstone-avdelningen av Labourpartiet och Association of the Officers of Taxes (AOT), en fackförening för denna gren av statsförvaltningen. Inom ett år efter att han gått med blev han kanslisekreterare i fackföreningen. År 1932 avlade han en examen i statsförvaltningen, vilket gjorde det möjligt för honom att bli en högre skattetjänsteman, och samma år blev han avdelningssekreterare i Kent för AOT. Året därpå valdes han in i AOT:s nationella verkställande råd. År 1934 förflyttades han till Skatteverket i London. Efter en sammanslagning av fackföreningar 1936 utnämndes Callaghan till en heltidsanställd fackföreningstjänsteman och till posten som biträdande sekreterare för Inland Revenue Staff Federation (IRSF), och avgick från sina uppgifter inom statsförvaltningen.Conroy 2006, sid. 5–6. Under sin tid som anställd vid Skatteverket i början av 1930-talet träffade Callaghan sin blivande fru Audrey Moulton, och de gifte sig i juli 1938 i Maidstone.Conroy 2006, sid. 6–8. Hans fackliga position vid IRSF förde Callaghan i kontakt med Harold Laski, ordförande för Labourpartiets nationella verkställande kommitté och akademiker vid London School of Economics. Laski uppmuntrade honom att kandidera till parlamentet, även om han senare flera gånger begärde att Callaghan skulle studera och föreläsa vid LSE.
Efter andra världskrigets utbrott ansökte Callaghan om att få gå med i Royal Navy, men fick först avslag med motiveringen att en fackföreningstjänsteman ansågs vara ett reserverat yrke. Han fick slutligen gå med i Royal Navy Volunteer Reserve som en vanlig sjöman 1942. Medan han tränade för sin befordran visade hans läkarundersökning att han led av tuberkulos, så han lades in på Royal Naval Hospital Haslar i Gosport nära Portsmouth. Efter att han tillfrisknat fick han avsked och placerades vid amiralitetet i Whitehall. Han placerades i den japanska sektionen och skrev en servicemanual för Royal Navy The Enemy: Japan. Han tjänstgjorde sedan i Ostindiska flottan ombord på eskorthangarfartyget HMS Activity och befordrades till löjtnant i april 1944.Conroy 2006, sid. 9–11. Till och med 2024 är Callaghan fortfarande den sista brittiska premiärministern som är en veteran från de väpnade styrkorna och den enda som någonsin har tjänstgjort i Royal Navy.
Medan han var tjänstledig från flottan valdes Callaghan ut som parlamentskandidat för Cardiff South: han vann med knapp marginal den lokala partiomröstningen med tolv röster, mot den näst högsta kandidaten George Thomas, som fick elva. Callaghan hade uppmuntrats att kandidera till Cardiff South av sin vän Dai Kneath, en medlem av IRSF:s nationella styrelse från Swansea, som i sin tur var medarbetare och vän till den lokale Labour-partisekreteraren Bill Headon.Conroy 2006, sid. 11. År 1945 tjänstgjorde han på HMS Queen Elizabeth i Indiska oceanen. Efter seger-dagen 1945 återvände han, tillsammans med andra potentiella kandidater, till Storbritannien för att ställa upp i det allmänna valet.Conroy 2006, sid. 12.
Parlament och kabinett
Labourpartiet vann en jordskredsseger i parlamentsvalet den 26 juli 1945, vilket förde Clement Attlee till makten, som ansvarig för den första majoritetsstyrda Labourregeringen. Callaghan vann sitt mandat i Cardiff South i det brittiska parlamentsvalet 1945 (och skulle komma att inneha ett mandat i Cardiffområdet fram till sin pensionering 1987). Han besegrade den sittande konservative parlamentsledamoten Sir Arthur Evans med 17 489 röster mot 11 545. Han gick till val på frågor som en snabb demobilisering av de väpnade styrkorna och för ett nytt program för bostadsbyggande. Han stod på partiets vänsterflygel och var en högljudd kritiker av USA 1945 och anslöt sig till 22 andra rebeller som röstade mot att acceptera det angloamerikanska lånet.Andrew Davies, To Build A New Jerusalem: Labour Movement from the 1890s to the 1990s (1992), s. 232–33. Callaghan gick inte med i Keep Left-gruppen av vänsterorienterade Labour-parlamentsledamöter, men han undertecknade ett brev 1947 tillsammans med 20 andra parlamentsledamöter från gruppen som krävde en "socialistisk utrikespolitik" som skulle skapa ett alternativ till USA:s hänsynslösa kapitalism och Sovjetunionens totalitära bolsjevism.
Callaghan utnämndes snart till parlamentssekreterare vid transportministeriet 1947 där han, på inrådan av den unge polismästaren i Hertfordshire Sir Arthur Young, under sin mandatperiod såg viktiga förbättringar av trafiksäkerheten, särskilt införandet av övergångsställen och en utvidgning av användningen av Cats eyes. Från 1950 blev han parlaments- och finanssekreterare vid amiralitetet, där han var delegat i Europarådet och motsatte sig planerna på en europeisk armé.