Sverige har sedan järnåldern haft en omfattande utrikeshandel som ofta har begränsat sig till ett fåtal viktiga import- och exportvaror. Dessa har oftast kommit från råvarutillgång i landet, framför allt järn och trä.

Förhistorisk tid Den svenska ekonomin bestod till en början, under den del av stenåldern som brukar kallas jägarstenålder, av en jägar-samlar-ekonomi. En betydande förändring inträffade i och med jordbrukets införande cirka 4200 år f.Kr., då den avslutande delen av stenåldern, eller bondestenåldern, börjar.

Under bronsåldern (ca 1800-500 f.Kr.) är basen i ekonomin fortfarande jordbruket, men flera exklusiva föremål av brons och andra kopparlegeringar förekommer troligen som bytesvaror. Kopparföremål som tillverkats på Cypern omkring 1600 f.Kr. har hittats i bland annat Västra Götaland. Exporten handlade till stor del om bärnsten.

Under järnåldern (ca 500 f.Kr.-1050 e.Kr.) förekommer penninghantering för första gången i Sverige. De äldsta påträffade mynten är från 200-talet och det rör sig då om olika importerade romerska mynt i silver och guld. Dessa importerade mynt brukades dock inte för penningvärdet i sig, utan användes i byteshandel dels som statusföremål och dels för silver- eller guldvikten. De första inhemska svenska mynten tillverkades i Sigtuna av Olof Skötkonung år 995 e.Kr. Från vikingatiden är tiotusentals importerade silvermynt påträffade.

Medeltiden och Östersjöhandeln

I Sverige under folkungatiden på 1250-talet till 1300-talets slut, dominerades handeln av tyska köpmän. I Visby fanns en förbund mellan de tyska städerna som ökade handel i Väst- och Nordeuropa. På 1300-talet blev Visby omsprunget av Lübeck som nu blev Hansans ledande stad. Hansan var en mäktig handelsorganisation med handelsstäder vid Östersjön.Lagerqvist, s 101 Allt detta innebär att landet självt var föga utvecklat vad gäller handelsväsendet under denna tidpunkt i historien och det skulle dröja till stormaktstiden under 1600-talet, innan Sverige blev en riktig handelsnation att räkna med. Detsamma gällde den feodala organisationen som inte var så omfattande i landet.

Under 1300-talet fick kungen avkastning av gårdar runt om i landet, från kungsgårdarna. Detta för att kunna avlöna sina soldater och för egen del. Övriga skatter förekom inte.

En viktig produktion blev bergsbruket i Norbergs socken och Stora Kopparbergs socken under medeltiden, där bröts järn och koppar vilket gav penninghushållningen en skjuts uppåt. Detta påverkade i sin tur den långväga handelns omfattning från 1300-talet och framåt. I Nordeuropa var kontakterna via Hansan de viktigaste för Sverige och Norden.Historiens huvudlinjer 1, s 29

I Sverige finns det inga belägg för att de så kallade skattebönderna eller självägande bönderna skulle haft en bättre ekonomisk ställning under medeltiden. Deras bättre rättsliga status innebar inte alltid lägre beskattningar eller att de var mera välmående, utan ofta istället tvärtom. Storgodssystem eller huvudgårdar har funnit i Sverige men minskade i antal och betydelse efter Agrarkrisen på 1350-talet. Den var mer utbredd än man tidigare antagit även om det ej var i majoritet inom jordbruket i Sverige som i övriga Västeuropa under denna tiden.Magnusson, s 77-87 Vid perioden runt år 1280 fick frälset skattefrihet i Sverige och rusttjänst hos kungen. Detta innebar att län upprättades efter feodalistiskt mönster. Feodaladelns stärkta ställning innebar samtidigt en försämring för allmogen. Samtidigt lyckades landet hålla kvar en stark oberoende bondeklass och de agrara produktionsförhållandena kom därför aldrig att helt feodaliseras. Vid medeltidens slut hade denna klass fortfarande cirka hälften av landets odlingsmark kvar i besittning. Länen delegerades ut av Kungen till adelsmän, men kunde återkallas vilket innebar att någon ärftlig kvasiegendom för de som innehade länen aldrig utvecklades i landet.Anderson, ss 162-163

1500-talet - Jordbruk och bergsbruk miniatyr|350px|Sveriges BNP/capita år 1000-2006 i jämförelse.

Över 90 procent av Sveriges befolkning hade på 1500-talet sin huvudsakliga sysselsättning i jordbruket. De svenska böndernas ekonomi byggde på självhushållning, vilket innebar att de flesta varor producerades på gården eller inom byn. Varor som såldes utanför det egna området var vid denna tiden till exempel järnet från Bergslagen, tyger och klädesplagg från Västergötland och Hälsingland. De största importvarorna var salt för konservering av livsmedel och kläde främst för att tillgodose efterfrågan från de högre stånden i landet.Historiens huvudlinjer 1, s 127 Bergsbruket omvandlades från en liten hantering till en betydelsefull industri i slutet på 1500-talet i landet. Det var främst två förändringar som möjliggjorde denna förändring. Den första var att man började kunna framställa tackjärn i masugnar och inte som tidigare smidesjärn med ojämn kvalitet. Dels så byggdes hammarsmedjor där man kunde färska (bränna bort en del av kolet) tackjärnet till smidbart stångjärn. Järnet blev Sveriges viktigaste exportvara under Gustav Vasas regeringstid och framåt, från att ha varit en fjärdedel av exportvärdet steg järnets andel till tre fjärdelar av det samlade exportvärdet. Då hela exportvärdet samtidigt höjdes så innebar det att järnexportens absoluta värde fördubblades från 1550-talet till år 1600 och femdubblades sedan under 1600-talet. Koppar utvanns i allt större mängder vid Falun. Det absoluta värdet av utvinningen 20-faldigades i slutet på 1500-talet i jämförelse med siffrorna under Gustav Vasas tid.

Sala silvergruva spelade också en roll under 1540-talet framförallt, dess betydelse var främst som inkomstkälla till staten.

Utrikeshandeln styrdes inte längre via Lübeck men istället kom holländarna att överta denna roll och de svenska köpmännens inflytande förblev litet.

Sverige var under denna tiden ett starkt specialiserat råvaruexporterande land.Historiens huvudlinjer Under 1500-talet utvecklades en mer organiserad förvaltning av riket, genom ökad naturahushållning och genom att organisera kronans handel. Inkomsterna till staten för försäljning av olika varor steg under den här perioden.Lagerqvist, s 145

1600-talet - Förvaltningsreformer och handelsexpansion Sverige förde alltmer en merkantilistisk politik från 1500-talet, och utvecklingen förstärktes under 1600-talet.Magnusson, s 163 Förvaltningen i landet fick fastare former under rikets kansler Axel Oxenstierna. Centrala ämbetsverk i huvudstaden och länsstyrelser under landshövdingar tillsattes. Uppgifterna var bland annat för landshövdingarna att på det lokala planet kontrollera skatteuppbörden med hjälp av sina fogdar.Historiens huvudlinjer 1, ss 184-185.

Den ekonomiska expansionen under Stormaktstidens 1600-tal innebar att man försökte utvidga handeln mot Östeuropa och Centraleuropa. Det misslyckades dock då den ryska och polska exporten tog andra vägar än via Sverige, däremot lyckades man med att sälja koppar och järn i allt större utsträckning på världsmarknaden. En fördubbling av järnexporten uppnåddes under 1600-talets tre första decennier och tredubblades därefter fram till år 1700. Bland annat var en faktor viktig i detta sammanhanget och det var den allt bättre kvaliteten på det svenska järnet. Nu kunde man smida järn med större hårdhet, det så kallade vallonjärnet tillverkades nu och i Mellansverige uppkom flera järnbruk. Sveriges finanser var ansträngda under de många krigen, men ändå kunde den svenska utrikeshandeln med järn och trävaror fortsätta att växa ända fram till de två sista åren av Karl XII:s regeringstid, till år 1716.Historiens huvudlinjer 1, s 171-178

1700-talet - Jordbruksexpansion

Grunden för den ekonomiska expansionen i Sverige, liksom i övriga Europa låg i den jordbruksrevolution som tog fart under 1700-talet. Den ökade produktionen per person gav en ökad arbetsfördelning, ökad marknadsproduktion och en ökad kapitalbildning (sparandet ökade till nya investeringar).

Tillväxten av produktionsfaktorerna arbete, land (genom nyodlingar bland annat) och kapital låg bakom jordbrukets förbättringar från 1750-talet i Sverige. I början av 1740-talet fördes den ekonomiska politiken av ett parti som kallades "Hattarna". Sverige hade då en expansiv ekonomisk politik (merkantilismen) och staten gav stora bidrag (subventioner) till industrin för att exporten till andra länder skulle bli stor.

Penningmängden steg och därmed även priserna, det blev inflation. Den expansiva politiken ledde till ett underskott i statens finanser, staten hade en underbalanserad budget. I mitten på 1760-talet övergick regeringsmakten till partiet ”Mössorna”. Dessa avvecklade subventionerna, minskade penningmängden och halverade priserna. Denna deflationspolitik (prissänkningar på varor och tjänster) resulterade i en återhämtning i ekonomin, och en ökad ekonomisk tillväxt.

Mössornas ekonomiska politik innebar också att man drev igenom ett antal lättnader i den stränga näringslagsstiftningen, resultatet blev ett för stort prisfall vilket drev upp antalet konkurser hos de industrier som beviljats statliga lån av riksbanken tidigare. Arbetslösheten steg av detta och 1769 återtog ”hattarna” regeringsmakten ett par år för att återigen lämna tillbaka den till ”mössorna”. Denna splittrade politik ledde till slut till den starka monarkins inträde med Gustav III på tronen.Historiens huvudlinjer 1, s 272

Levnadsstandarden i Sverige under 1700-talet har bland annat mätts utifrån reallöner (nominell lön dividerat med ett levnadskostnadsindex), gällande framförallt för en begränsad kategori löntagare, oftast de lägst betalda. Ett annat sätt att mäta levnadsstandardens förändringar har utgått ifrån variationer i bruttonationalprodukten per individ (BNP/capita). Mellan 1735 och 1800-talets början skedde en sänkning i reallönerna för jordbrukarna, mellan 1800 och 1820 ökade reallönerna för att sjunka igen fram till 1840-talet. Därefter skedde en ökning i reallönerna fram till 1900-talets början.Jörberg (a), s 3-6) I början av 1800-talet hade den fortsatta befolkningsökningen gjort att många människor saknade försörjning. Det är möjligt att Sverige då hade det största antalet undernärda och egendomslösa någonsin i historien att ta hand om.Lagerqvist, s 313

Handeln och industrin stod i förgrunden för statens intressen under 1700-talet. De merkantilistiska idéerna stod på sin höjdpunkt och det infördes bland annat det så kallade produktplakatet, efter engelskt mönster: navigationsakten. Detta kom år 1724 och innebar att man försökte gynna svensk handel och sjöfart genom att förbjuda fartyg att införa andra varor än de som kom från det egna landet. Handelskompanier bildades också, bland annat det Ostindiska kompaniet år 1731. Vid mitten på 1700-talet kom manufakturerna också till Sverige i större skala. Det var genom statliga lån flera av dessa kom till och de underkastades statlig reglering till stor del.

Järnproduktionen blev nu allt mer betydande för den svenska industrin och från 1700-talets början fram till århundradets mitt uppgick den genomsnittliga exporten av 45 000 ton per år. Detta var två tredjedelar av den totala exporten från Sverige.Historiens huvudlinjer 1, ss 239-240

1790-1850 - Agrar revolution, protoindustrialisering och konsumtionsrevolution