miniatyr|höger|Mayaruiner i Palenque.
Mayakulturen syftar på den historiska Mayacivilisationen, som ibland går under beteckningen Mayariket. Denna högkultur hade redan börjat förfalla före spanjorernas ankomst, men mayaindianerna finns kvar i samma område i dag om än under förändrade livsvillkor. Detta Mesoamerikanska område sträckte sig genom norra Centralamerika från nuvarande södra Mexiko (delstaterna Chiapas, Tabasco, och på Yucatánhalvön, Quintana Roo, Campeche och Yucatán) till staterna Guatemala, Belize, västra Honduras och El Salvador.
Historisk utveckling Områdets tre skilda klimat- och miljözoner, norra låglandet, södra låglandet respektive Guatemalas högland har haft betydelse för mayakulturens utveckling. Regionen hade varit bebodd åtminstone sedan 12 000 år och tidpunkten, då klart särskiljande drag för maya först uppstod, är inte fastställd. Som flera folk i Mesoamerika hade maya förbindelser med olmekerna vid Mexikanska golfen, vars kultur dominerade under tidig förklassisk period. Fynd i Izapa har spår från båda kulturerna och i tidig mayansk bildkonst kan man finna typiska olmekiska drag. Troligen var det via folket i Izapa som kontakterna knöts, eftersom det antagligen odlades kakao i trakten redan då. Kakaobönor skulle bli en mycket viktig handelsvara, både för chokladdryckens skull och för att kakaobönan kom att fungera som betalningsmedel.
Viktiga fyndplatser Mayalägen som är kända för att ha varit de största och mest politiskt och kulturellt inflytelserika genom mayahistoriens olika faser – den förklassiska, klassiska och postklassiska – och/eller som har lämnat de mest imponerande arkeologiska spåren: höger|miniatyr|500px| Karta över mayas utbredning (inom röd gräns). Mörkare grönt utmärker kulturområdet Mesoamerika. Bonampak Calakmul Caracol Ceibal Chichen Itza Chunchucmil Cobá Copán Dos Pilas El Baúl El Mirador Kabah Kaminaljuyu Mayapán Naachtun Nakbe Naranjo Oxkintok Palenque Quiriguá San Bartolo Tikal Tulum Uxmal Yaxchilan
En utförligare lista finns över mayaruiner.
Förklassisk period (2000 f.Kr. – 250 e.Kr.) Kunskapen om de tidigaste maya ökade efter utgrävningar på 1970-talet i Belize. Där hittade arkeologerna den hittills äldsta kända mayakeramiken, daterad till 2500 f.Kr. Fynden visar också att ungefär 1800 f.Kr. hade man byggt en stor plattform, som troligen varit fundament till en byggnad. Den kan ha varit en ceremoniell kultplats, ett rimligt tidigt vittnesbörd om religionens vikt med tanke på den huvudroll den senare kom att spela under den klassiska perioden. Södra låglandets tidigaste maya bodde i byar och odlade majs och rotfrukter. Även i Guatemalas högland bodde mayafolk i små jordbruksbyar redan 2200 f.Kr.
Några århundraden senare hade maya anlagt byar längre in i södra låglandet. Med svedjebruk odlade de majs. De kompletterade med jakt och fiske och med insamlat ätbart, maniok och nötter från ramón, brödnötsträdet. Fynden visar att man senare även utvecklade jordbruksmetoderna. I träskområdena grävdes nät av kanaler, där upphöjningarna emellan kunde gödslas med bottenslammet. Byarna växte och nya bosättningar tillkom fortlöpande. Vid periodens mitt runt 600 f.Kr. hade redan några av de tidiga mayakomplexen, främst El Mirador och Nakbé, konstruerats. Mot slutet av den förklassiska perioden var det södra låglandet till större delen bebott och kultplatser hade vuxit sig så stora att vissa förtjänade att kallas stad.
Utbyten av åtråvärda varor fick redan under denna period igång kontakter med andra folk i närområdet, bland annat olmeker och med det multietniska Teotihuacán i nordväst. I takt med att samhällena växte, ökade de sociala skillnaderna och en politisk och religiös elit växte fram i centralorterna. Dessa begravde sina döda inne i kultplatserna med gravgods, som föremål av snäckskal och jade och smakfull keramik. Det arbetande folket bodde utanför kultplatserna och fick hålla sig till godo med gravar där.
Mayas arkitektur och kultur utvecklades gradvis under perioden. Palatsbyggnaderna och templen växte genom ständiga om- och påbyggen. Det tycks emellertid som om naturen kom att bromsa höglandets framåtskridande under periodens senare del. Detta tillskrivs vulkanen Ilopangos våldsamma utbrott omkring år 200 f.Kr., vilket fick katastrofala ekologiska följder i delar av höglandsområdet. Många höglandsmaya kan ha flytt mot låglandet och därmed förlorat kontrollen över viktiga handelsleder.
Klassisk period (cirka 250 – 900) thumbnail|vänster|150px|Stele från Copán efter en gravyr av Frederick Catherwood, 1839. Guldåldern även kallad den Teokratiska Perioden, kan preciseras till åren från 320 till 987. Den fick sitt öknamn därför att mayaforskningen till en början trodde att det var den prästerliga gruppen, som utövade den politiska makten och att hela det ekonomiska, sociala och kulturella livet handlade om religion.
De prästerliga grupperna hade visserligen stor betydelse i regeringarna för den klassiska periodens Mayastater, men detta till trots var de aldrig verkliga ledare. Det fanns en adelsklass och i varje fall var det krigare som höll i makten. Bilden av Maya som ett samhälle styrt av präster revs upp, när det uppdagades att städerna var i konstant krig med varandra.
Jordbruket ökade kraftigt som den grundläggande ekonomiska verksamheten, som utövades av ett stort antal jordbrukare, vilket ledde till en komplex arbetsfördelning och blev därmed en källa till stark social skiktning. Storstäder som Calakmul, Tikal och Caracol med befolkningar på mellan 50 000 och 100 000 invånare blomstrar, trots att de saknade pålitliga, naturliga vattentäkter. De mest kända arkeologiska zonerna i övrigt under denna period är Uaxactún, Piedras Negras, Cancuén, Yaxhá, Naranjo, Xultún, Río Azul, Naachtún, Dos Pilas, Machaquilá, Aguateca, Comalcalco, Palenque, Yaxchilán, Kankí, Bonampak, Quiriguá, Tulum, Edzná, Oxkintok, Ceibal, Xamantún, Copán, San Andrés, Yaaxcanah, Cobá, El Cedral, Ichpaatún, Kantunilkín, Kuc (Chancah), Kucican, Tazumal, Las Moras, Mario Ancona, Muyil, Oxlakmul, Oxtancah, Oxhindzonot, Pasión de Cristo, Río Indio, San Antonio III, Nohkuo Punta Pájaros, San Manuel, San Miguel, Punta Molas, Tamalcab, Templo de las Higueras, Tupack, Xlapak, Tzibanché och Kohunlich.
miniatyr|200px|Nohoch Mul-pyramiden i Cobá. De två viktigaste centra i Peten-området var Uaxactun och Tikal. Uaxactun (600 f.Kr. till 889 e.Kr.), beläget 25 km norr om Tikal i Guatemala, har det äldsta Maya-templet som man känner till i regionen, och är det första stället där vi observerade förekomsten av konsolbåge eller falsk båge. Tikal (800 f.Kr. till 869) inrymt i hjärtat av djungeln, visar ett stort inflytande från Teotihuacan och växte så småningom till 100 000 invånare vid sin höjdpunkt, som den största staden i det senklassiska Amerika. Detta centrum förlitade sig på ett komplext kommersiellt nätverk och befann sig i ett strategiskt läge mellan två flodsystem, som gick till Mexikanska golfen och Karibiska havet.
Copan i Honduras, vars höjdpunkt kom runt året 736, var vetenskapligt centrum i Mayavärlden, där astronomin nådde en sådan perfektion att man lyckades bestämma längden på det tropiska året, att skapa tabeller över solförmörkelser och att ta fram en formel för att justera mayakalendern mer exakt än den som används i dag. Hur detta skulle åstadkommas finns beskrivet i barkpapperskodexen Dresdenkodexen. Om Copans konst nämner Eric Wolf i sitt arbete Pueblos y culturas de Mesoamérica, vad Maya gillade bäst:
”Samtidigt presenterades nya konstformer, nya maktsymboler, som kom från länder utanför Maya-området, och som spreds över hela denna region, som trimmade ceremoniella huvudbonader, fransade sandaler, armband, uppträdda fjädrar och en ”manikinspira”. Vid Copan finns många avbildningar av den mexikanska Tlaloc. Skulle det röra sig om en politisk konsolideringsrörelse med ursprung utanför Mayaområdet även om den använt sig av traditionella mayaformer?..."
miniatyr|200px|Arkeologisk lokal i Comalcalco i Tabasco. Den enda mayastaden som är byggd med bränt murtegel. Staden Comalcalco i delstaten Tabasco är den västligaste mayastaden, och dess främsta särdrag är att i brist på stenar i regionen, byggde dess invånare hus baserade på tegelsten, limmade med en blandning av stuckatur gjord på ostronskal. Regionen var den ledande producenten av kakao, vars bönor användes som valuta i de olika kulturerna i Mesoamerika. I Comalcalco har man stött på olika masker, stelae, och även en grav som innehåller mänskliga kvarlevor.
Från denna period daterar sig även städerna Calakmul i Campeche, där man har funnit fler än 100 stelar, och Cobá i Quintana Roo, som blomstrade åren runt 623 och är det äldsta teokratiska centret på nordöstra Yucatanhalvön.
Staden Cobá, som ligger runt fem små insjöar, varav de viktigaste är Macanxoc och Coba, utvecklades i början av vår tideräkning. Den formades från en liten mänsklig bosättning med en social organisation av bytyp, vars huvudsakliga verksamhet var jordbruket. När befolkningen växte mellan åren 400 och 1000, steg Cobás ekonomiska och politiska makt till att bli ett stort ceremoniellt centrum. Arkeologen Antonio Benavides har beskriver detta i en artikel, "Coba".
Detta viktiga centrum som täcker en total yta på 100 km² och dess kärna cirka 2 km², var ansluten till omgivningen genom en serie av stenbelagda vägar, sacbes, som var avsedda att säkerställa den ekonomiska och politiska kontrollen över territoriet, samt vara utmärkta förbindelser. Vägarna började byggas mellan åren 600 och 800. Detta var även en tid då det ristades ett stort antal stelae och då urban tillväxt syns i utbyggnaden av kärnan av tre grupper av ceremoniella byggnader: Nohoch Mul, Chumuc Mul och Macanxoc. Befolkningen hade nu nått 70 000 invånare, och år 1000 kontrollerade man handelsvägen från östkusten till centrala delar och norr om Yucatanhalvön.
Cobá låg dock inte vid kusten, utan cirka 50 km inåt landet nordost om Tulum. Det blev nödvändigt att övervaka, tillhandahålla och skydda en hamn på handelsvägen till Honduras. Hur detta sker via hamnen i Xel-Ha, beskrivs av arkeologen Fernando Robles i hans arbete "Xel-Ha, Cobás hamn".
Efterklassisk period (cirka 900 – 1500) Efter nästan sex århundraden av oavbruten utveckling började mayakulturen i det centrala låglandet en snabb tillbakagång. Mellan åren 800 och 900 slutade det ena samhället efter det andra att resa stenskulpturer. Härskare, präster, adelsmän försvann från sina hem; palats och tempel förföll, djungeln tog ruinerna i besittning och städerna övergavs nästan helt. Orsaken till den totala undergången är fortfarande inte definitivt utredd. Vilken anledning än var, så var många boplatser övergivna i slutet av 900-talet, och låglandets centrala delar drabbades av en folkminskning som sedan aldrig kunnat återhämtas.