miniatyr|Ferdinand Leeke (1859–1922) Tristan och Isolde WWV 90 (Tyska: Tristan und Isolde) är en tysk opera (musikdrama) i tre akter med musik och text av Richard Wagner. Librettot bygger löst på berättelsen om Tristan och Isolde, en medeltida keltisk saga, som bland annat var grunden till Gottfried von Strassburgs berömda versroman Tristan från ca 1210, vilken i Simrocks översättning från 1855 inspirerade Wagner. Även nyare bearbetningar av materialet, bland annat av August von Platen och andra använde Wagner. Dessutom inspirerades Wagner av handlingen och motiven i Novalis Hymnen an die Nacht. Wagners komponerande av Tristan och Isolde inspirerades delvis av Arthur Schopenhauers filosofi, särskilt hans bok Världen som vilja och föreställning (Die Welt als Wille und Vorstellung), liksom av hans relation till sin musa Mathilde Wesendonck. Operan, som utforskar existentiella teman som människans omättliga strävan och den transcendentala naturen hos en högsta kärlek bortom döden, införlivar andlighet från kristen mystik samt vedantisk och buddhistisk metafysik, ämnen som också intresserade Schopenhauer. Som sådan var Wagner en av de tidigaste västerländska konstnärerna som introducerade begrepp från de dharmiska religionerna i sina verk.
Tristan och Isolde är allmänt erkänd som en av den västerländska konstmusikens största bedrifter, och den fängslar publiken med ett filosofiskt djup som vanligtvis inte förknippas med opera, och den "fruktansvärda och ljuva oändligheten" i dess musikalisk-poetiska språk. Dess avancerade harmonik, som omedelbart tillkännagavs av det berömda inledande Tristanackordet i förspelet, markerar ett avgörande ögonblick i den moderna musikens prekognition, kännetecknad av oöverträffad användning av kromatik, tonal tvetydighet, orkesterfärg och långvarig harmonisk uthållighet. Även om dessa innovationer till en början delade publiken, växte operan i popularitet och blev enormt inflytelserik bland västerländska klassiska kompositörer, och gav direkt inspiration till Anton Bruckner, Gustav Mahler, Richard Strauss, Alban Berg, Arnold Schönberg och Benjamin Britten. Andra tonsättare som Claude Debussy, Maurice Ravel och Igor Stravinskij formade sina stilar i kontrast till Wagners musikaliska arv.
Musiken skapades 1854 och komponerades mellan 1857 och 1859 och hade premiär på Königliches Hoftheater und Nationaltheater i München den 10 juni 1865 med Hans von Bülow som dirigent. Medan den framfördes av operasällskap föredrog Wagner termen Handlung (tyska för "handling") för Tristan för att särskilja dess struktur av kontinuerligt narrativt flöde ("ändlös melodi") till skillnad från den konventionella operan vid den tiden som var uppbyggd av vardagliga recitativ avbrutna av paradarior, som Wagner hade kommit att betrakta med stort förakt.
Operans effektiva längd är drygt fyra timmar, eller fem timmar med pauser. Sångstämmorna hanteras som musikinstrument till skillnad från samtida opera. Isoldes och Tristans partier kräver dramatiska och mycket uthålliga röster samt stark psykisk och fysisk kondition hos sångarna och flera sångare betraktar därför rollerna som röstdödare. Kirsten Flagstad och Birgit Nilsson tillhör de mest uppskattade i rollen som Isolde. Vid konserter framförs ofta Förspelet tillsammans med slutscenen Isoldes kärleksdöd (med eller utan sopran). Musiken i verket betraktas som höjdpunkten i den senromantiska tyska musiken, på grund av sin avancerade och originella harmonik och kromatik som, tillsammans med mästerlig symfonisk användning av orkestern, flyttade fram musikens gränser och blev förebild för flera senare kompositörer.
Kompositionshistorik Wagner tvingades lämna sin position som dirigent för Dresdenoperan 1849, eftersom det fanns en arresteringsorder uppsatt för hans deltagande i den misslyckade majrevolutionen 1848. Han lämnade sin hustru Minna i Dresden och flydde till Zürich. Där träffade han 1852 den förmögne sidenhandlaren Otto Wesendonck. Wesendonck blev en anhängare av Wagner och finansierade kompositören under flera år. Wesendoncks hustru Mathilde blev förälskad i kompositören.För en nyanserad bild av sambandet mellan Wesendonck-affären och Tristan och Isolde, se Andreas Dorschel, "Reflex, Vision, Gegenbild. Konstellationen zwischen Kunst und Leben", i: Weimarer Beiträge 64 (2018), nr 2, s. 286–298; idem, "Livets verk. Wagners Tristan and the Critique of Biographism", i: Life as an Aesthetic Idea of Music, ed. Manos Perrakis, Wien/London/New York: Universal Edition 2019, s. 63–78. Kärleksförhållandet (platoniskt eller verkligt) mellan Wagner och Mathilde återspeglas även i Wagners konstnärliga skapande. Av Mathildes litterära verk tonsatte han Fünf Gedichte, och förbindelsen påverkade även arbetet med Tristan och Isolde. Hans sånger till Mathilde Wesendoncks dikter (Wesendonck-Lieder) kan betraktas som en förstudie till Tristan och Isolde, då de lånar meloditemata och harmoniken till denna. Kompositionsskisserna till första akten, som blev klar i slutet av 1857, inledde Wagner med en hyllningsdikt till Mathilde. Affären ledde till sist till en skandal.
Återupptäckten av den medeltida germanska poesin, inklusive Gottfried von Strassburgs version av Tristan, Nibelungenlied och Wolfram von Eschenbachs Parzival, lämnade ett stort inflytande på de tyska romantiska rörelserna under mitten av 1800-talet. Berättelsen om Tristan och Isolde är en typisk romans om medeltiden och renässansen. Det finns flera versioner av berättelsen, den tidigaste daterad till mitten av 1100-talet. Gottfrieds version, som var en del av den "höviska" grenen av legenden, hade ett stort inflytande på senare tysk litteratur. miniatyr|Richard Wagner 1864 Enligt sin självbiografi Mein Leben bestämde sig Wagner för att dramatisera Tristan-legenden efter att hans vän, Karl Ritter, försökte göra det och skrev att:
Han hade i själva verket gjort en poäng av att framhäva de ljusare faserna i romanen, medan det var dess allt genomsyrande tragedi som gjorde ett så djupt intryck på mig att jag kände mig övertygad om att den skulle framträda i djärv relief, oavsett små detaljer.
Detta inflytande, tillsammans med hans upptäckt av Arthur Schopenhauers filosofi i oktober 1854, ledde till att Wagner befann sig i en "allvarlig stämning skapad av Schopenhauer, som försökte finna ett extatiskt uttryck. Det var en sådan stämning som inspirerade till idén till en Tristan och Isolde."
Wagner skrev om sina bekymmer med Schopenhauer och Tristan i ett brev till Franz Liszt (16 december 1854):
Aldrig i mitt liv, då jag har åtnjutit kärlekens sanna lycka, skall jag resa ett minnesmärke över denna den skönaste av alla drömmar, i vilken kärleken, från den första till den sista, för en gångs skull skall finna fullständig fulländning. Jag har i mitt sinne tänkt ut en Tristan och Isolde, den enklaste, men mest fullblodiga musikaliska föreställning man kan tänka sig, och med den "svarta fanan" som vajar i slutet ska jag skyla mig över – att dö.
I slutet av 1854 hade Wagner skissat upp alla tre akterna i en opera med Tristan-tema, baserad på Gottfried von Strassburgs berättelse om historien. De tidigaste skisserna är från december 1856, men det var inte förrän i augusti 1857 som Wagner började ägna sig helt åt operan och åsidosatte kompositionen av Siegfried för att göra det. Den 20 augusti påbörjade han prosaskissen till operan, och librettot (eller dikten, som Wagner föredrog att kalla det) var färdigt den 18 september. Wagner hade vid denna tid flyttat in i en stuga som byggts på tomten till Wesendoncks villa. En kväll i september samma år läste Wagner den färdiga dikten "Tristan" för en publik som inkluderade hans fru Minna, hans nuvarande musa, Mathilde, och hans blivande älskarinna (och senare fru), Cosima Bülow.
I oktober 1857 hade Wagner påbörjat kompositionsskissen till första akten. I november tonsatte han dock fem av Mathildes dikter, de som i dag är kända som Wesendonck-Lieder. Detta var ett ovanligt grepp av Wagner, som nästan aldrig tonsatte andra poetiska texter än sina egna. Wagner beskrev två av sångerna – "Im Treibhaus" och "Träume" – som "Studier till Tristan och Isolde": "Träume" använder ett motiv som bildar kärleksduetten i akt 2 av Tristan, medan "Im Treibhaus" introducerar ett tema som senare blev upptakten till akt 3. Men Wagner bestämde sig för att skriva Tristan först efter att han i januari 1858 hade säkrat ett förlagsavtal med den Leipzigbaserade firman Breitkopf & Härtel. Från och med nu avslutade Wagner varje akt och skickade iväg den för tryckning innan han började på nästa – en anmärkningsvärd bedrift med tanke på partiturets oöverträffade längd och komplexitet.
I april 1858 snappade Wagners hustru Minna upp ett brev från Wagner till Mathilde, och trots Wagners protester om att hon gjorde en "vulgär tolkning" av brevet, anklagade hon först Wagner och sedan Mathilde för trohet. Efter att ha uthärdat mycket elände övertalade Wagner Minna, som hade ett hjärtfel, att vila på ett spa medan Otto Wesendonck tog Mathilde till Italien. Det var under de två kvinnornas frånvaro som Wagner påbörjade kompositionsskissen till andra akten av Tristan. Minnas återkomst i juli 1858 gjorde dock inte saken bättre, och den 17 augusti var Wagner tvungen att lämna både Minna och Mathilde och flytta till Venedig.
Wagner skulle senare beskriva sina sista dagar i Zürich som "ett veritabelt". Minna skrev till Mathilde innan hon reste till Dresden:
Jag måste säga dig med ett blödande hjärta att du har lyckats skilja min man från mig efter nästan tjugotvå års äktenskap. Må denna ädla gärning bidra till din sinnesfrid, till din lycka.
Wagner avslutade andra akten av Tristan under sin åtta månader långa exil i Venedig, där han bodde i Palazzo Giustinian. I mars 1859 flyttade Wagner till Luzern där han av rädsla för att bli utlämnad till Sachsen, där han fortfarande betraktades som en flykting. I Luzern komponerade han den sista akten och fullbordade den i augusti 1859.
Musikaliska källor Åren 1850/51 skrev Wagner sitt huvudsakliga dramateoretiska verk "Oper und Drama",Richard Wagner: Oper und Drama, hgg. u. kommentiert von Klaus Kropfinger, Stuttgart: Reclam 1984. i vars tredje del han behandlade sina kommande operor under rubriken "Framtidens drama". Efter att ha avslutat Tristan och Isolde sade han: "Jag tillåter nu att de strängaste krav ställs på detta arbete, som följer av mina teoretiska påståenden".Richard Wagner: Gesammelte Schriften und Dichtungen Bd. 7, S. 119. En av grundtankarna i hans teori om musikdramatik är att orkestern inte längre bara ska ackompanjera sången, utan måste höjas till symfonins nivå. Ludwig van Beethovens symfonier hade därmed blivit referenspunkter för Wagners dramatiska orkesterspråk. År 1879 uttryckte han det så här: "Den nya formen av dramatisk musik måste, för att kunna forma ett konstverk som musik, ha symfonisatsens enhet."Richard Wagner: Gesammelte Schriften und Dichtungen Bd. 10, S. 185.
Wagner var motståndare till den italienska nummeroperan. Han tyckte bättre om operor där det sjungna ordet och de dramatiska händelserna var avgörande. Han inkluderade operor av Christoph Willibald Gluck, t.ex. Orfeus och Eurydike och Ifigenia i Aulis, och (med begränsningar) mästerverk av Wolfgang Amadeus Mozart, särskilt hans Don Giovanni. Wagner tillskrev Carl Maria von Webers Friskytten en särskild roll i utvecklingen av en tyskspråkig opera. Andra viktiga föregångare till Tristan och Isolde var Wagners egna romantiska operor Den flygande holländaren, Tannhäuser och Lohengrin.