Thomas More, född 7 februari 1478 i London, död 6 juli 1535 (avrättad) i London, var en engelsk jurist, hög statstjänsteman och författare. Han fick rykte om sig under sin levnad att vara en renässanshumanist och han motsatte sig Martin Luthers reformation. Under höjden av sin karriär var han lordkansler (Lord Chancellor).
Thomas More är mest känd för sin bok Utopia, en fiktiv skildring av ett främmande folks samhällsskick, skriven på latin. Det var More som myntade ordet utopi (”ingenstans”). I landet Utopia fanns bland annat religionsfrihet, sex timmars arbetsdag och utbildning för både män och kvinnor.
More var nära vän med Erasmus av Rotterdam och innehade flera höga statliga ämbeten under Henrik VIII. På grund av påvens vägran att godkänna kungens skilsmässa från Katarina av Aragonien kom det till en brytning mellan den engelska kronan och den Heliga stolen. När More motsatte sig monarkens strävanden att bygga upp en självständig, av Rom oberoende, statskyrka kom han i svår konflikt med denne. Henrik VIII krävde att More skulle svära en ed som innebar att påvens överhöghet sattes ifråga. Detta vägrade More och fängslades i Towern 1535. Inom kort dömdes han till döden och avrättades genom halshuggning. Huvudet förevisades på London Bridge.Thomas More i Catholic Encyclopedia (1913) Thomas More kanoniserades av påven Pius XI år 1935.
Biografi Barndom och uppväxt Thomas Mores far, sir John More, var en advokat som vunnit framgång främst som representant för en av Englands mäktigaste adelsmän, Edward Stafford, 3:e hertig av Buckingham. De inkomster sir John More lyckades inbringa från sin tjänst, tillsammans med de pengar han fick genom fem äktenskap med företrädesvis rika änkor, investerade han i land, då en mans status under denna tid i mycket hög grad var förknippad med om han ägde fast egendom eller ej.Guy 2009 s. 20-21 Thomas fick en god utbildning, som inleddes med att han vid fem års ålder sattes i en skola vid namn St Anthony's. Därefter placerades han, enligt tidens sed, att uppfostras i ett förnämt hushåll.Guy 2009 s. 34 Fadern Sir John hade, antagligen med hjälp av hertigen av Buckingham, lyckats få en plats åt honom hos ärkebiskopen av Canterbury, tillika lordkansler, kardinal Morton.Guy 2009 s. 79 Här fick Thomas More lära sig hovseder, då kardinalen var knuten till hovet. Han uppmärksammades för sin begåvning, och Morton övertalade sir John att låta skicka Thomas till Oxford.Guy 2009 s. 80 Det var i Oxford More skaffade sig grunden till den bildning som sedan skulle få honom att utvecklas till en av renässansens främsta humanister. När han var sexton år lät fadern ombesörja att Thomas flyttade till London där han fullföljde sin utbildning till advokat.Guy 2009 s. 80-81 Genom sin tjänstgöring lyckades han ytterligare öka på sitt rykte vilket ledde till att han kunde inleda sin karriär i statens tjänst.Guy 2009, s. 82
Familjeliv right|miniatyr|270px|Av Rowland Lockey efter Hans Holbein d.y., Thomas Mores familj, cirka 1594 More ingick äktenskap första gången med Jane Colt år 1505.Ackroyd, Peter.The Life of Thomas More. New York, Anchor Books. 1999. s. 118 Hon var nästan tio år yngre än han och beskrevs av Mores vänner som en tystlåten och vänlig kvinna.Ackroyd, Peter.The Life of Thomas More. New York, Anchor Books. 1999. s. 119 Erasmus av Rotterdam skrev att More redan tidigt visat intresse för att ge henne en bättre utbildning än hon dittills fått och att han själv undervisade henne i musik och litteratur. More fick fyra barn med Jane: Margaret, Elizabeth, Cicely och John.Ackroyd, Peter.The Life of Thomas More. New York, Anchor Books. 1999. s. 132 När Jane avled år 1511 gifte More nästan omedelbart om sig, till hustru denna gång valde han en rik änka vid namn Alice Middleton. Alice More omtalades som en stark kvinna som inte var rädd för att hävda sina åsikter, Mores vän Andrew Ammonius beskrev henne till och med som en "kroknäst harpya", men Erasmus har vittnat om att äktenskapet var lyckligt.Ackroyd, Peter.The Life of Thomas More. New York, Anchor Books. 1999. s. 144 More och Alice fick inga barn tillsammans, men More kom att uppfostra den dotter Alice hade från ett tidigare äktenskap som sin egen. More åtog sig också förmyndarskap för en ung flicka vid namn Anne Cresacre, som senare kom att gifta sig med hans son, John More.Ackroyd, Peter.The Life of Thomas More. New York, Anchor Books. 1999. s. 146 More var en tillgiven far som skrev brev till sina barn så fort hans plikter tvingade honom att lämna hemmet, och han uppmuntrade dem att ofta skriva tillbaka.Rogers, Elizabeth Frances, editor.St Thomas More: Selected Letters. New Haven and London: Yale University Press. 1961. s. xivAckroyd, Peter.The Life of Thomas More. New York, Anchor Books. 1999. s. 150
More var mycket intresserad av frågan om kvinnors utbildning, vilket var ovanligt vid denna tid. Hans grundinställning var att kvinnors förmåga att tillgodogöra sig en akademisk utbildning var lika god som männens, och han såg därför till att hans döttrar fick samma utbildning son hans son, baserad bland annat på insikter i klassisk historia, filosofi och litteratur.Ackroyd, Peter.The Life of Thomas More. New York, Anchor Books. 1999. s. 146-147 Den främsta akademikern i Mores familj kom att bli hans dotter Margaret Roper, som prisades för sin lärdom; särskilt det faktum att hon behärskade både grekiska och latin till fulländning ådrog sig hyllningar.Ackroyd, Peter.The Life of Thomas More. New York, Anchor Books. 1999. s. 147 More beskrev en sådan hyllning till dottern i ett brev till henne i september 1522, efter att han visat ett av dotterns brev till honom för biskopen av Exeter: När han såg signaturen vilken visade att avsändaren var en dam fick hans överraskning honom att läsa brevet med större iver...han sade att han aldrig skulle ha trott att det var ditt verk om inte jag hade försäkrat honom om detta, och han lovordade det å det högsta...för dess stilfulla latin, dess korrekthet, dess lärdom och dess uttryck av genuin känsla gentemot mig. Han tog med ens fram en portague [ett portugisiskt guldmynt]. . . ur sin ficka för att jag skulle skicka den till dig som en hälsning om hans beundran.When he saw from the signature that it was the letter of a lady, his surprise led him to read it more eagerly . . . he said he would never have believed it to be your work unless I had assured him of the fact, and he began to praise it in the highest terms . . . for its pure Latinity, its correctness, its erudition, and its expressions of tender affection. He took out at once from his pocket a portague [A Portuguese gold coin]. . . to send to you as a pledge and token of his good will towards you. Rogers, Elizabeth Frances, editor.St Thomas More: Selected Letters. New Haven and London: Yale University Press. 1961. s. 152
Mores framgångar med döttrarnas utbildning blev ett exempel som andra framstående familjer i England kom att följa. Till och med Erasmus utvecklade en mer positiv syn på utbildning för kvinnor efter att ha sett hur Mores döttrar utvecklades.Ackroyd, Peter.The Life of Thomas More. New York, Anchor Books. 1999. s. 149
Tidig politisk karriär År 1510 utsågs Thomas More till undersheriff, ett ämbete som kan liknas vid en kombination av statlig åklagare och juridisk funktionär åt regeringen. Denna post hade hög status, och More lyckades dra till sig kungens uppmärksamhet genom att på ett briljant sätt driva ett par svåra fall genom den av kungen inrättade Star Chamber (en domstol med särskilda prerogativ direkt underställd kungen). Samtidigt skapade han sig ett rykte som en hederlig och pålitlig tjänsteman. Han innehade detta ämbete fram till 1518.Guy 2009 s. 33-34
Kring kungen fanns ett system för formaliserad nepotism som användes för att skapa lojalitet och belöna de personer som utfört tjänster åt kronan. More fick 1514 en av posterna som ansvarig för dessa belöningar då han utsågs till Master of Requests. År 1517 blev More utsedd till en av kungens rådgivare, och 1518 blev han medlem av Privy Council, vilket innebar att han var en av kungens mäktigaste och mest inflytelserika tjänstemän.Starkey 2004 381-383 More började samtidigt att ta del i Henrik VIII:s utrikespolitik, och han följde med kungen till det berömda mötet på Camp du Drap d'Or, och han var även med som medhjälpare åt Thomas Wolsey då denne genomförde en resa för att förhandla fram ett freds- och handelsavtal med kejsaren Karl V.Guy 2009 s. 114 Under dessa resor passade More på att knyta kontakter med framstående tänkare och författare på kontinenten, till exempel akademiker som Guillaume Budaeus. Detta ledde till att More blev uppmärksammad på de källstudier i exempelvis grekiska och hebreiska som pågick på kontinenten och var en del i den växande renässanshumanismen. År 1521 dubbades Thomas More till riddare av kungen, och utsågs till undertreasurer, det vill säga en av kungens personliga ekonomiska rådgivare.Guy 2009 s. 127
Vartefter More vann kungens förtroende och bevågenhet växte hans makt och inflytande. I hans ålägganden ingick bland annat att ta emot utländska sändebud, att upprätta officiella dokument och att fungera som administrativ mellanhand mellan kungen och den högste ”ministern” – Thomas Wolsey, ärkebiskop av York, kardinal och lordkansler – för att underlätta och effektivisera det omfattande utbyte av information och beslut som dagligen skickades mellan dessa.
På Wolseys rekommendation blev More vald till talman (Speaker) i Underhuset år 1523. Senare tjänstgjorde han även som kungens högste tillsynsman (High Steward) för universiteten i Cambridge och Oxford. År 1525 blev han utsedd till Chancellor of the Duchy of Lancaster, vilket gav honom stora maktbefogenheter i norra England, både vad gällde administrativa och juridiska frågor.Guy 2009 s. 151
Lordkansler Efter Wolseys fall utsågs More 1529 till ny lordkansler, alltså kungens främste rådgivare och tjänsteman. Trots att More egentligen såg det som olämpligt blev han den förste att inneha detta ämbete utan att vara prästvigd.Starkey 2004 s. 381 More, som var en fast anhängare av det kungliga prerogativet, var inledningsvis mycket lojal mot kungen och i samband med att Henrik inledde den process som han ville skulle leda till att äktenskapet med Katarina av Aragonien upplöstes för att bereda väg för ett nytt äktenskap med Anne Boleyn, drev More till exempel argumentet att kungens äktenskap med Katarina av Aragonien var lagstridigt. När Henrik gick vidare till att börja ifrågasätta påvens överhöghet började dock More att ha samvetsbetänkligheter kring sin tjänsteutövning.Ousby s. 685
More eftersträvade, liksom Erasmus, reformer inom kyrkan. Han ville exempelvis att prästerskapet skulle återgå till mer ursprungliga uppgifter och att teologin skulle bli mer rationell. Samtidigt var han en stark företrädare för kyrkans enighet och den katolska kyrkans ställning som bärare av den religiösa sanningen och garant för en god samhällsordning. More såg Luthers angrepp på den katolska kyrkan som en krigsförklaring.Gerard B. Wegemer, "Portrait of Courage", s. 136.