miniatyr|Hushållsarbetare i USA 1914. Hushållsarbetare är en samlingsbeteckning för personer som är privat anställda av sin arbetsgivare att utföra hushållsarbete åt dessa, vanligen i arbetsgivarens hem. De äldre termerna tjänstefolk och domestik används i dag främst i historiska sammanhang, i ironiskt eller pejorativt syfte, eller ibland då man talar om fattigare länder.
Ofta kommer hushållsarbetare från mindre välbemedlade familjer för att arbeta hos mer välbeställda. In på 1900-talet hade flertalet familjer i Sverige av överklass, och även många av högre medelklass, åtminstone en eller två personer anställda i hushållet, oftast en flicka eller kvinna i form av hembiträde eller barnflicka, som ofta också bodde hos familjen. Under 1950- och 60-talen blev detta allt mindre vanligt i Sverige, och sedan 1970-talet har det varit mycket ovanligt.
Socialhistoriken Barry Higman menar att ett högre antal husligt anställda i ett samhälle speglar stora sociala och ekonomiska ojämnheter. Men då ett samhälle sedan genomgår utjämning mellan samhällsklasserna, sjunker antalet husligt anställda.
Ett undantag i den sociala obalansen mellan arbetstagare och arbetsgivare är det så kallade au pair-arbetet, där ungdomar i första hand arbetar för komma till ett annat land och lära sig dess språk och kultur. Idén är att au pairen behandlas som familjemedlem och utför enklare hushållsgöromål. Där har ofta resan gått från ett industriland till ett annat industriland, till exempel mellan Sverige och USA. En ny trend är dock att au pair-möjligheten används av ungdomar från fattigare länder för att kunna komma till ett industriland. År 2011 kom endast 3 % av au pairerna i Tyskland från EU-medlemsländerna eller USA, medan 80 % kom från länderna i det forna Sovjet.
Historik
Under antiken utgjordes hushållsarbetare normalt av husslavar, eller av före detta slavar som kvarblivit mot lön i sina tidigare anställningar även efter sin frigivning. Seden med ancillaslavar i de europeiska hushållen dog gradvis ut i takt med att slaveriet dog ut i Europa under medeltidens gång, och ersattes allteftersom med fria tjänare som arbetade mot lön. I andra delar av världen, som Mellanöstern, varade användningen av slavar längre, eftersom slaveriet varade längre. I Europe utvecklades dock ett system med fria anställda lönearbetare i hushållen som blev vad man brukade kalla tjänstefolk.
1800-talet Bilden av yrkesgruppen präglas av en tid under 1800-talet och det tidiga 1900-talet, då nya industriarbeten gjorde att en anställning i någons hem började uppfattads som alltmer oattraktiv. Före industrialismens genombrott var dock situationen annorlunda: Även om det ofta var slitsamt att arbeta som piga i någons hem, var det ändå på många sätt lättare än det mycket slitsamma jordbruksarbetet.
Ännu då 1800-talet gick mot sitt slut arbetade över 1 miljon personer i husligt arbete i Storbritannien, och många av dem var unga flickor under 20 år. Rika hushåll kunde ha flera anställda, även vissa mindre hushåll kunde ha en och annan anställd. Toppåret 1871 var 13 % av den kvinnliga befolkningen i England och Wales anställda i husligt arbete eller relaterat arbete som städning och tvättning. År 1891 fanns 15–20 % av Storbritanniens husligt anställda i London, över hälften i hushåll med 1–2 anställda. Under 1890-talet utgjorde kvinnliga hushållsarbetare nästan 7 % av Londons befolkning. År 1901 fanns i Storbritannien 38 miljoner invånare, av vilka 1,7 miljoner utgjorde kvinnligt hushållsarbetare, och 140 000 manligt.
Många arbetade upp till 18 timmar per dag för låg lön (vanligtvis £16), med bara en halv dag ledighet i veckan. De flesta var inte födda i London, utan på landsbygden, i vissa fall i andra länder. Många, framförallt flickor, var inte äldre än 12–13 år eftersom det var billigt att anställa kvinnligt tjänstefolk då dessa inte hade så höga löneanspråk. Vissa började arbeta efter att ha genomgått en 2-årig träningsskola för 13–15-åringar, men denna skolform var ovanligt.
Vid 1800-talets slut ökade kostnaden för anställningarna, och allt färre tog anställning. Medelåldern ökade framför allt då 1870 års utbildningslagar skickade de yngsta flickorna, och även pojkarna, till skolan i stället, och gav dem bättre möjligheter till andra arbeten. Antalet manliga anställda var lägre, även då kulmen nåddes, och de började även minska i antal tidigare. I de stora hushållen bodde många uppe på vinden, nere i källaren eller i små rum. Vissa delade rum.
Att anställa manlig hushållspersonal var dyrare, då de skulle ha mer betalt. Många unga inneboende husligt anställa skickade hem delar av sin lön till familjen.
I USA utgjorde hushållspersonalen 1870, 50,1 % av alla kvinnliga anställningar, en siffra som år 1900 sjunkit till 29,4 % och slutligen 16,2 % 1920.David M. Katzman, Seven Days a week : women and domestic service in industrializing America, Illini Books, 1981, tableau 2-2, p. 53. Cité in Sara M. Evans, Les Américaines. Histoire des femmes aux États-Unis, Belin, 1989, p. 269.
Spridningen av vatten och elektricitet och tillgången till avlopp, samt utveckling av centralvärme och ett ökat antal mindre lägenheter avsedda för en framväxande medelklass förklarar till stor del nedgången.Dolores Hayden, The Grand Domestic Revolution, MIT press, 1982, p. 72-77.
1900-talet I USA inleddes 1900-talet med en kraftig minskning runt 1910, och under 1910-talet minskade antalet husligt anställda med över hälften, och de som ändå stannade kvar började efter första världskriget kräva högre löner. Antalet anställda i överklasshemmen minskade, medan man i allt fler medelklasshem tyckte det blev för dyrt att anställa någon överhuvudtaget.
Under 1920-talets första år började minskningen av antalet husligt anställda i Västeuropa och USA bli allt kraftigare.
Sedan slutet av 1980-talet–början av 1990-talet har inkomstskillnaderna på många håll i västvärlden sakta ökat och detta, i kombination med en ökande förvärvsfrekvens för kvinnor med barn, har lett till en blygsam men ändå mätbar ökning av anställda i hemmet i många länder. Sett ur ett globalt perspektiv är denna ökning dock starkare. Det är inte helt ovanligt att välbärgade familjer har en anställd barnpedagog, ibland kallad "nanny", som är högt utbildad och jämförelsevis välbetald jämfört med till exempel vanlig barnflicka, vilket dock också kan vara ganska vanligt i sådana hem. Tidigare har många rika familjer haft privatlärare för det ändamålet.
Den 16 juni 2011 antog ILO en internationell konvention om att hushållsanställda skall ges rätt till reglerade arbetsförhållanden och lön på det aktuella landets miniminivå.
Arbets, anställnings- och boendeförhållanden miniatyr|200px|Ringklocka i köket, för att påkalla tjänstefolkets uppmärksamhet. Hushållsarbetare är ofta relativt unga, även om äldre anställda ibland också förekommer på vissa håll, lönen är ofta mycket låg, och ofta är de anställda inneboende i ett litet rum i arbetsgivarens hem, till exempel jungfrukammare, köket, nere i källaren eller uppe på vindsvåningen. Många av dem måste bära uniform eller arbets- och finkläder då de är inneboende, och ofta ställs även höga krav på klädsel, uppförande och artighet, framför allt tidigare skulle till exempel pojkar och män ofta bocka medan flickor och kvinnor skulle ofta niga för arbetsgivare och gäster, vilket dock förekommer än hos vissa arbetsgivare och på vissa håll i världen.
Arbetsdagarna är på många håll långa och intensiva. Arbetsuppgifterna varierar mellan olika arbetsgivare, och antalet hushållsarbetare i ett hem kan variera, från en enda till många. Vanliga arbetsuppgifter för hushållsarbetare är barnpassning, damning, diskning, dukning, handling-inköp, matlagning, putsning, servering, skurning, strykning, städning, torkning och tvättning, dessutom kan andra uppgifter tillkomma, som att svara i telefon eller öppna dörren och välkomna gäster då det ringer på. I utvecklingsländer med utbrett barnarbete är det ganska vanligt att barn, oftast flickor, arbetar som hushållsarbetare, och inte får leka. Många barn anställda i husligt arbete på vissa håll i världen riskerar även att utsättas för våld från sina arbetsgivare.
Arbetet leds antingen direkt av arbetsgivaren eller med hjälp av en husfru, som oftast är lite äldre än övrig hushållspersonal, och vars status och lön är högre än övriga hushållsarbetare även om denna också är underställd arbetsgivaren. Då arbetsgivarens familj är bortrest på längre sträckor, till exempel semesterresor, brukar hushållspersonalen få stanna kvar i arbetsgivarens bostad. Då ansvarar husfrun vanligen för hela ledningen av arbetet. Om husfru inte finns får hushållspersonalen istället noggranna instruktioner före avresan. Numera har även hushållspersonal rätt till semester på många håll i världen, även om den inte alltid infaller samtidigt.
Då hushållspersonal arbetar och ibland även bor i arbetsgivarens hem, har arbetsgivaren ett betydande inflytande över deras situation, och förhållanden för dem kan variera. Vissa arbetsgivare markerar ett ganska tydligt avstånd mellan sig och hushållspersonal, framför allt mot yngre inneboende hushållsarbetare.
Till exempel bestämmer många arbetsgivare att deras hushållspersonal skall arbeta i uniform, samt kalla sina arbetsgivare med tilltalstitlar, även om detta var vanligare förr. Arbetsgivaren kan också vara noggrann med att till exempel skjortan/blusen är innanför byxorna/kjolen. Många arbetsgivare förbjuder även hushållspersonal att till exempel ha långt hår, smycken (armbandsur ofta undantaget), måla sig, använda parfym, röka, snusa eller använda alkohol och andra droger. Även krav på uppförande, hygien och bordsskick kan förekomma. Såsom att sitta fint, inte lägga benen i kors och alltid hålla båda fotsulorna mot golvet.
Inneboende hushållsarbetare bor ofta i ett rum i arbetsgivarens bostad, vilket i Sverige tidigare kunde kallades jungfrukammare. Där kan de sova på nätterna, tillbringa ledig tid och vila på raster, men får många gånger inte ta in vänner.
Hembiträdenas förhållanden uppmärksammas på Hushållsarbetarnas internationella dag.
I Guatemala är uppskattningsvis åtta procent av kvinnorna hushållsarbetare, och deras skydd och rättigheter mycket små
I Indien förbjöds statsanställda år 2000 att anställda barn under 14 år som hushållsarbetare, efter en kampanj som startades av en kommission i februari 1997, och 2006 förbjöd Indien att barn under 14 år anställdes som hushållsarbetare.
I USA omfattas inte hushållspersonal av National Labor Relations Act.Se FN:s människorättskommitté, "Domestic Workers' Rights in the United States." Traditionellt har även många hushållsarbetare varit invandrarflickor och invandrarkvinnor.
Arbetskläder thumb|175px|En tjänsteflicka i USA kring 1908, iklädd uniform, stryker kläder.
Många arbetsgivare bestämmer att deras hushållspersonal skall bära uniform som arbetskläder då de arbetar eller vistas i arbetsgivarens hem, samt utanför det om de är i arbete, eller andra kläder som arbetsgivaren bestämt att hushållspersonalen skall ha på sig. Bland många av de anställda är detta mindre populärt. Kläderna, som hushållspersonalen ofta erhåller gratis och även får ansvaret för att hålla rena, tvätta och byta plagg, kallas ofta "uniform" även om det bara finns en anställd i bostaden. Ofta vill arbetsgivaren att hushållspersonalen bär uniform så att de är "snyggt klädda", och ser representativ ut, en anledning som lyftes fram bland annat redan i 1800-talets Storbritannien. De manliga betjänterna bar ofta vita handskar när de passade upp herrskapet och deras gäster. Den bakomliggande orsaken till detta, var att deras händer ofta var så lortiga och slitna av hårt arbete så herrskapet därför ville att betjänten skulle dölja sina händer med handskar när han visade sig bland bättre folk.