Fjäll

Fjäll är berg eller mer flacka landskap, vars högsta punkt når över skogsgränsen. Sammanhängande skog förekommer inte, och i högfjällsområden saknas träd helt. Ett fjäll kännetecknas i stället av lågväxt alpin och subalpin vegetation. Ordet används också för andra berg, dels regionalt, dels i en del dialekter.

I det svenska riksspråket används ordet fjäll framför allt om berg i de nordiska länderna, men ibland även om berg med en form som är karakteristisk för att ha skapats av stora ismassor och därför utmärks av relativt flacka sluttningar och avrundade former. I Västsverige (och Norge) kan ett fjäll vara ett berg eller ett flackt landskap som är mer höglänt än omgivningen. I norsk bokmål används ordet fjell om berg i alla länder.

Andra betydelser av ordet fjäll

Östra och norra Sverige I östra och norra delen av Sverige avses endast områden vars högsta punkt når över skogsgränsen, där sammanhängande skog inte förekommer och där träd saknas helt i högfjällsområden. Ett fjäll kännetecknas där i stället av lågväxt alpin -och subalpin vegetation.

Västsverige I Västsverige benämns ett berg eller ett flackt landskap som är mer höglänt än omgivningen ibland fjäll. Exempel är högplatåerna Vättlefjäll och Alefjäll nordost om Göteborg med en höjd av cirka 150 meter över havet, Lackarebäcksfjället och Safjället i Mölndals kommun och Herrestadsfjället, nästan 177 meter högt, nordväst om Uddevalla samt högplatån Kynnefjäll i Tanums kommun vars högsta punkt är 207 meter över havet. Tätorten Fjällbacka har fått sitt namn eftersom den ligger i backen under det 74 meter höga Vetteberget.

Ångermanland I ångermanländska dialekter är fjäll den innersta (bortersta), obebyggda delen av en by eller socken där fäbodarna ligger. Härifrån härleds bland annat sockennamnet Fjällsjö. I överförd bemärkelse har ordet fjäll även använts om själva fäboden. Fäbodskogen kallas då för fjällskog (jämför Nätra fjällskog) och man skilde mellan hemfjäll (fäbodar nära hemmet) och långfjäll (fäbodar längre bort), samt huvelfjäll (fäbodar som användes om våren) och höstfjäll (fäbodar som användes om hösten). Fäbodpigorna kallades för fjällpigen.

Andra nordiska språk I norskan och isländskan kan fjäll (fjell respektive fjall) användas om alla typer av berg oavsett geografiskt läge, höjd och utseende. I engelskan förekommer ordet fell, till exempel i namnet på Englands högsta berg Scafell Pike.

Geografi och geologi Allmänt Fjäll finns huvudsakligen i de områden där inlandsis dragit fram, det vill säga i Finland, Kanada, Ryssland, Skandinavien (se Skanderna) och Storbritannien samt på Svalbard, Island och Grönland. Främst på Grönland, men även i vissa områden längs nordkusterna i Kanada, ligger delar av inlandsisen kvar.

Fjäll kännetecknas främst av toppar utan trädvegetation, rundade former, flacka sluttningar och jämförelsevis låga relativa höjdskillnader. Beroende på hur berggrundsplattorna, de så kallade skollorna, hamnade vid fjällkedjans bildande, har erosionen verkat på olika sätt. Till exempel är de norska fjällen, vars skollor står nästan vertikalt, högre och spetsigare än de svenska, vars skollor ligger mer horisontellt. Vissa bergarter är dessutom mer lättvittrade än andra; till exempel är kalksten mer lättvittrat än amfibolit. De högsta fjälltopparna består nästan alltid av svårvittrade bergarter.

Landskapsformer Fjällen är mycket gamla berg som har nötts ned under miljontals år. Fjällkedjorna har varit flera kilometer högre än vad de är idag, men erosionen har minskat höjden, medan den tektoniska landhöjning som skapade fjällen har upphört. Någon gång i framtiden kommer endast flacka slätter att återstå av dagens fjäll.

De viktigaste landskapsformande processerna i fjällen är vittring och erosion.

Vid vittring bryts en bergart ned till sedimentära partiklar. Det finns två olika typer av vittringsprocesser: kemisk vittring och mekanisk vittring. Den kemiska vittringen påverkar främst kalkrika bergarter vilka långsamt bryts ned av till exempel kolsyran i regnvattnet. Mekanisk vittring har större inverkan än den kemiska och sker främst genom frostsprängning. Frostsprängning sker genom att vatten, som trängt in i små sprickor i berget, fryser och därmed utvidgas. Kraften som den bildade isen utövar är så stor att stenblock kan sprängas loss ur berggrunden. I högfjällen, där frostsprängning är vanlig, finns ofta stora områden med stenblock som brutits loss från bergväggarna.

Erosion är den process då ett berg slits ned och med tiden utjämnas. Det finns många slag av erosion, men i fjällkedjorna är glacialerosion dominerande. Över längre tidsperioder är inlandsisarna av störst betydelse. Fjällkedjorna har begravts av många olika inlandsisar under årmiljonerna och både isen och dess smältvatten har ändrat de ursprungliga landformerna.

Karaktäristiskt för bergsområden som täckts av inlandsis eller större glaciärer är U-dalarna, vilka i fjällområden är tydligast i högfjällen. Den mjuka U-formen har uppstått genom att berget slipats och nötts av en ismassa som rört sig över landskapet och malt ned berget. Till följd av detta består jordarterna i och nedanför fjällkedjor ofta av osorterade partiklar av mycket varierande storlek, så kallad morän.

I fjällkedjor är alla stora dalar U-dalar medan de mindre ibland kan vara formade av rinnande vatten som grävt sig ned genom berget. Dessa så kallade V-dalar är mycket yngre än de ibland uråldriga U-dalarna, som ofta anläggs redan under fjällkedjors skapande. Alla de sätt som vatten kan nöta på och föra med sig partiklar av underlaget kallas med ett gemensamt namn för floderosion. Vinderosion är en annan typ av erosion där vinden nöter på berget.

Olika typer av fjäll miniatyr|stående=1.2|Kebnekaiseområdet är det näst största högfjällsområdet i Sverige. Ju högre upp på ett fjäll, desto mer förändras terrängen jämfört med vid skogsgränsen. Ett fjäll ser inte likadant ut vid foten som vid toppen, utan skiljer sig ganska tydligt i fråga om karaktär. Fjäll kan därför med fördel delas in i två grupper: högfjäll och lågfjäll. Därutöver tillkommer även en tredje indelning, förfjäll, men de områden som hör hit kan egentligen inte räknas som fjäll på grund av att de ligger under skogsgränsen. Denna grupp finns främst eftersom förfjällen terrängmässigt hör samman med fjällkedjan.

Högfjäll Till högfjällen räknas de relativt kala bergsområden som i den skandinaviska fjällkedjan ligger minst 1 200 meter över havet. De största, högsta och mest framträdande högfjällsområdena i Sverige är Sarek och Kebnekaise. Karaktäristiskt för högfjäll är vassa toppar, blockhav av frostsprängt berg, stora relativa höjdskillnader, kalt berg samt snö och glaciärer. Djupa U-dalar korsar normalt högfjällsområdena.

Högfjällen är täckta av snö en stor del av året och även under sommaren kan snöfall förekomma. Samlas det tillräckligt mycket snö på en plats, hinner den inte smälta bort under sommaren och en snölega bildas. Om detta fortsätter ett antal år får snölegan en tyngd som gör att snön sammanpressas till is. När snölegan blivit omkring 30 meter tjock blir isen plastisk och börjar röra sig; en glaciär har bildats.

Förekomsten av glaciärer är karaktäristisk för högfjällsområdena. Även om de saknas på vissa platser idag, har glaciärerna spelat en viktig roll i utformningen av alla högfjäll efter inlandsisens försvinnande. I Sarek finns närmare hundra glaciärer och i Kebnekaise- och Abiskofjällen ett drygt sjuttiotal.

Lågfjäll miniatyr|stående=1.2|Lågfjällslandskap, Dundret. Fjäll definieras som lågfjäll om de har en höjd som överstiger skogsgränsen, men, i den skandinaviska fjällkedjan, inte är högre än 1 200 meter. Lågfjällen är till ytan den mest dominerande terrängformen i fjällkedjan. I Sverige finns det stora arealer av lågfjällsområden i nordligaste Lappland, öster om Kebnekaise, väster och öster om Sarek, i Padjelanta och i södra Lappland, inom Västerbottens län.

Lågfjällslandskapet består av rundade fjäll med böljande fjällslätter och utsikten är ofta vidsträckt. Endast enstaka glaciärnischer kan förekomma inom lågfjällsområdet, men bara under speciella förutsättningar. Till exempel finns det glaciärer väster om Torneträsk i Vadvetjåkka nationalpark på grund av de stora nederbördsmängder närheten till Atlanten ger. Även bland lågfjällen i Stora Sjöfallets nationalpark och i södra Västerbotten finns enstaka glaciärer. I den östra delen av den skandinaviska fjällkedjan dominerar lågfjäll med flacka platåer och krön. I västra fjällkedjan har inlandsisen inte avlagrat moränmaterial utan endast forslat bort de vittringsprodukter som tidigare funnits på markytan. Därför är lågfjällen där kala och saknar både vegetation och, inom vissa områden, även ett löst jordartstäcke.

Förfjäll Förfjällen är egentligen inte fjäll eftersom deras högsta punkter ligger under skogsgränsen. Orsaken till att de ändå kan räknas till fjällen är att de terrängmässigt har karaktärsmässiga likheter med fjäll. Förfjällen har tidigare varit kala, men i takt med att skogsgränsen höjts, har kalfjället vuxit igen.

Förfjällsområden präglas av stora flacka ytor och många och stora myrmarker. De flacka berggrundsytor, som ofta dominerar dessa områden, hindrar snabb vattenavrinning och ger förutsättningar för en hög grundvattennivå och omfattande myrmarksbildning.

Fjällens vegetation miniatyr|Fjällsippan är vanlig i högfjällsområden Fjällen är en krävande miljö för växtligheten. Fjäll på sydligare breddgrader har mildare klimat än de längre norrut, men den viktigaste faktorn är topografin, det vill säga hur högt upp området ligger. Kombinationen av höjd och latitud avgör livsvillkoren i fjällen. Närheten till hav, och även andra stora vattenmassor, har, precis som på andra platser, en stor betydelse för klimatet i fjällen.

Fjällens klimat är genomgående mycket stabilt. Det förekommer inga större plötsliga förändringar och därigenom har växtarterna kunnat utveckla en rad olika anpassningar. De flesta kärlväxter är mångåriga perenner och har ofta välutvecklade underjordiska övervintringsorgan. Ettåriga växter är få till antalet. De flesta växter är kompakta och kortvuxna, några rent av liggande med ett krypande eller kuddlikt växtsätt. Det finns stora lokala variationer i vegetationen, vilka beror på breddgraden, höjden över havet samt näringshalten och vattentillgången i området. Områden med kalkrik berggrund gynnar växtligheten och artrikedomen särskilt mycket.

Skogsgränsen är den skarpaste av alla naturliga vegetationsgränser i fjällkedjor. Ovanför den breder kalfjället ut sig och nedanför växer fjällskogarna. Skogsgränsens utbredning styrs till största del av trädgränsen. Trädgränsen är inte en statisk gräns utan beror på många faktorer, lokalt bland annat på breddgrad, sluttningarnas läge och hur vindexponerat området är, men även på antalet djur som betar av marken och eventuella stenras. Alla faktorer är dock ännu inte kända. Den viktigaste ändringen i träd- och skogsgränsens läge sker om klimatet förändras. Blir klimatet varmare, höjs gränsen medan den sänks om klimatet blir kallare. Detta styr kalfjällets utbredning. Av okänd anledning ligger skogsgränsen naturligt högre inne i de skandinaviska högfjällsområdena än bland de närliggande lågfjällen.

Fjällvegetationen kan delas in i tre bälten som avlöser varandra i höjdled: fjällbarrskog, fjällbjörkskog och kalfjäll, vilka motsvarar vegetationszonerna prealpin, subalpin och alpin region.

Fjällbarrskog

Fjäll

Źródło i licencja