Vi är bäst! är en svensk-dansk drama- och ungdomsfilm, skriven och regisserad av Lukas Moodysson, som hade svensk biopremiär den 11 oktober 2013. Filmen bygger på Lukas fru Coco Moodyssons seriealbum Aldrig godnatt, som handlar om hennes barndom i Stockholm under 1980-talet. Filmen utspelar sig i Stockholm år 1982 och följer de trettonåriga punkflickorna Bobo, Klara och Hedvig. De försummas och generas av sina föräldrar och är utfrysta av barnen i sin skola och fritidsgård. Tillsammans startar flickorna ett punkband för att bevisa för alla att punken inte är död.

Lukas Moodysson tillkännagav filmprojektet i april 2012 och inspelningen skedde i Trollhättan samt i Stockholm under hösten 2012. Han valde att göra en fri tolkning av Cocos seriealbum. Delar av filmens berättelse och karaktärer är baserade på hans egen barndom under samma tid. Lukas Moodysson ville även återvända till en ton om ljushet och snällhet som var framträdande i hans två tidigare filmer, Fucking Åmål (1998) och Tillsammans (2000). Till skillnad från seriealbumets innehåll ville Lukas Moodysson inkludera religiösa undertoner och göra den energisk och upplyftande. Mira Barkhammar, Mira Grosin och Liv LeMoyne spelar de tre flickorna. Moodysson gav dem frihet att improvisera sina repliker under stora delar av inspelningen.

Vi är bäst! hade världspremiär vid filmfestivalen i Venedig 2013. Filmen blev en enorm kritikersuccé och flera recensenter hyllade dess manus, scenografi och Barkhammars, Grosins och LeMoynes skådespel. Filmen tilldelades utmärkelser som Tokyos storpris vid Tokyo International Film Festival, Lorenspriset vid Göteborg Film Festival och två guldbaggar för bästa scenografi och bästa mask och smink.

Handling På Södermalm i Stockholm år 1982 bor Bobo och Klara, två trettonåriga androgyna punkare som har kortklippta frisyrer och är klädda i säckiga kläder. Deras utseende och punkintresse gör att de blir utfrysta av barnen i sin skola. På deras fritidsgård blir de mobbade av ett gäng äldre tonårspojkar, som spelar i ett rockband vid namn Iron Fist. För att reta pojkarna startar Bobo och Klara ett eget rockband vid namn "De snyggaste tjejerna i stan", trots att ingen av dem kan spela något instrument. Bobo känner sig försummad av sin ensamstående mamma. Medan mamman arrangerar fester och middagar med sina vuxenvänner, går Bobo in i sitt rum och lyssnar på punkrockband som Ebba Grön och KSMB för att fly undan verkligheten. Hon umgås varje dag med Klara, som är argsint, politisk och generas av sin familj, och skriver hånfulla låttexter för att utöva sin kreativitet.

På en höstkonsert i skolan uppträder en blyg och ensam kristen flicka vid namn Hedvig med akustisk gitarr. Flickorna tycker att hon är duktig och frågar henne ifall hon vill gå med i deras band. Hedvig lär dem att sjunga och hur man spelar bas och trumma. Hon är en respektfull och tålmodig lärare, trots att Klara med Ebba Gröns låt "Häng Gud" försöker övertyga henne att inte tro på Gud. Bobo och Klara övertalar Hedvig att klippa av sitt långa hår för att bli mer punkaktig. Hedvigs mamma hotar att anmäla detta som misshandel till polisen, men hon låter saken bero under villkoret att Bobo och Klara går till kyrkan varje vecka, vilket Bobo och Klara vägrar. Detta visar sig dock vara ett påhitt då mamman ville visa flickorna hur det känns att tvingas in i något som man själv inte vill göra.

I skolan undviker Hedvig att umgås med Bobo och Klara, som tror att Hedvig gör detta för att hon är arg på dem. I själva verket får de höra av Hedvig att hon är generad för sin mors beteende och att hon antog att Bobo och Klara är arga på henne. De förblir vänner och de fortsätter att öva på sina instrument i fritidsgården. Bobo är trött på att spela trummor och på att Klara alltid ska bestämma. De blir sams igen och Klara föreslår att Hedvig borde skaffa sig en elgitarr. De tre flickorna tigger om pengar från främlingar på ett köpcentrum, men i stället för att köpa en elgitarr spenderar de pengarna på att köpa godsaker.

Flickorna läser en artikel i Kamratposten om punkbandet Sabotage från Solna, som består av tre pojkar i samma ålder som flickorna. De ringer en av pojkarna, Elis, som går med på att möta flickorna i Solna. Det visar sig att bandets tredje medlem hade sparkats och att bandet nu består av Elis och bandmedlemmen Mackan. De tre flickorna, Elis och Mackan går till pojkarnas replokal. Klara och Elis blir ett par och Mackan dras till Hedvig. Bobo blir frustrerad över att bli lämnad utanför. Efteråt ringer hon upp Elis och har en träff med honom. När Bobo senare erkänner detta för Klara hamnar de i slagsmål, men Hedvig går emellan och övertygar dem att bli vänner igen.

På fritidsgården införskaffar ledarna en elgitarr och en av dem försöker lära Hedvig hur man spelar på den. Men Hedvig visar sig vara en mycket bättre musiker än fritidsledaren själv. Fritidsledarna bokar in både Iron Fist och flickornas band till en liten spelning i Västerås. Flickorna blir häcklade av publiken när de spelar sin egenskrivna låt "Hata Sport!". Klara beslutar sig då för att ändra låttexten till "Hata Västerås!", vilket leder till tumult i publiken. På bussen hem till Stockholm skäller fritidsledarna ut flickorna för deras uppträdande. Flickorna skrattar och proklamerar att "det spelar ingen roll vad ni säger, vi är ändå bäst!". Senare ger de sig ut på vilda upptåg i Stockholm, till tonerna av Ebba Gröns låt "Vad ska du bli?".

Rollista Följande skådespelare medverkar i filmen:

Mira Barkhammar – Bobo Mira Grosin – Klara Liv LeMoyne – Hedvig Jonatan Salomonsson – Elis Alvin Strollo – Mackan Johan Liljemark – Fritidsledaren Kenneth Mattias Wiberg – Fritidsledaren Roger Anna Rydgren – Bobos mamma Peter Eriksson – Bobos pappa Charlie Falk – Linus Lena Carlsson – Klaras mamma David Dencik – Klaras pappa Emrik Ekholm – Klaras lillebror Ann-Sofie Rase – Hedvigs mamma Lily Moodysson – Johanna Felix Sandman – Konferencier Nick Kankaanpää – Medlem i Iron Fist Edvin Ottosson – Medlem i Iron Fist Karl Felix Klaesson – Medlem i Iron Fist

Victor Norlin Ericsson – Medlem i Iron Fist Petter Andersson – Kompis till Bobos mamma Danilo Bejarno – Kompis till Bobos mamma Henrik Dahl – Kompis till Bobos mamma Daniel Goldmann – Kompis till Bobos mamma Sofi Helleday – Kompis till Bobos mamma Mads Korsgaard – Kompis till Bobos mamma Lena Nylén – Kompis till Bobos mamma Bernt Östman – Kompis till Bobos mamma Vanja Engström – Sandra Linnea Thörnvall – Anna Ylva Olaison – Fritidsledare Kaj Ahlgren – Gympaläraren Steve Kratz – Tomten Serina Björnbom – Elis mammas röst Sebastian Mira – Jon Lucas Hammarström – Mårten Livia Rembe Nylander – Mia Clara Christiansson Drake – Louise

Produktion Förproduktion

Under några år efter premiären av Mammut (2009) tog regissören Lukas Moodysson en paus från filmskapandet. Moodyssons pappa dog vid tiden då Mammut producerades och under sin sorgeprocess skrev Moodysson två romaner, Döden & Co (2011) och Tolv månader i skugga (2012). Han arbetade en tid som gästprofessor i filmregi på Helsingfors universitet. Under sitt arbete med handledning vid olika elevfilmer längtade Moodysson så småningom tillbaka till filmskapandet. I sitt hem i Småland bestämde sig Moodysson under sensommaren 2011 för att skapa ett nytt filmprojekt, vilket han strax efteråt tillkännagav gentemot sin gamle samarbetspartner, filmproducenten Lars Jönsson från Memfis Film. Han koncipierade om en film om "att stå upp för sig i en främmande värld". Han ville arbeta med en film på svenska igen. Med avstamp från den internationella filmproduktionen för Mammut ville han "komma hem till sitt eget språk och jobba med roliga, bra skådespelare." Han medgav att han "kan prata engelska någorlunda, men det är oerhört mycket som går förlorat när man inte pratar sitt eget språk."

Moodysson beskrev Vi är bäst! som att den "står för en ljus sida. Där finns kanske en balans i att den också visar en övergivenhet, i det här att vara liten, att vara barn. Men vad den visar är ju framför allt att där finns möjligheter och där finns hopp." Inför produktionen av Vi är bäst! ville han åter arbeta med barnskådespelare och helst ta avstånd från den tidigare "tråkiga" filmproduktionen av Mammut, då han var "trött på att göra den sortens inspelningar som det blir med vuxna skådespelare." Han påpekade att vuxna skådespelare har "svårare med att helhjärtat leva sig in i sina roller" till skillnad från barnskådespelare, som han ansåg "har mycket lättare att hitta på saker själva".

Filmprojektet tillkännagavs den 16 april 2012, med planerad inspelning under hösten samma år och biopremiär hösten 2013. Filmen producerades av Memfis Film i samproduktion med Film i Väst, Sveriges Television, Zentropa och Danmarks Radio. Filmen tilldelades 11 miljoner svenska kronor i produktionsstöd av Svenska Filminstitutet, med Lars G. Lindström som filmkonsulent, 1,4 miljoner danska kronor av Danska filminstitutet, med Rasmus Horskjær som filmkonsulent, och 2 miljoner norska kronor av Nordisk Film- & TV Fond. Moodysson var regissör och manusförfattare. I filmteamet ingick Fanni Metelius som regiassistent och scripta, Lars Jönsson som producent, Ulf Brantås som filmfotograf och Michał Leszczyłowski som klippare.

Manus Med Vi är bäst! ville Moodysson återvända till en ton som var framträdande i hans två tidigare filmer, Fucking Åmål (1998) och Tillsammans (2000). I båda filmerna ville han dels berätta om mörkret, dels om "någonting ljust och snällt i stället. Som i den nya filmen (Vi är bäst!)." I en intervju med Moodysson reflekterade journalisten Noel Murray från The Dissolve att Vi är bäst! har ett antal likheter med Tillsammans. I båda filmerna skildras barn som tillhör motkulturen och som "fortfarande är barn och inte kan låta bli att ibland bete sig som barn, oavsett vilka ideal de har." Även filmkritikern Stig Björkman uppmärksammade att "ensemblescenerna i de båda filmerna har mycket gemensamt". Moodysson förstod dessa jämförelser och reflekterade att barnkaraktärerna i både Tillsammans och Vi är bäst! delar samma "akademiska föräldrar och samma intellektuella medelklassmiljö". I likhet med Tillsammans ville Moodysson med Vi är bäst! ta ungdomar och i synnerhet flickor på största allvar. Moodyssons son påpekade även att tre av hans filmer skildrar barn i olika decennier: filmen Tillsammans skildrar 1970-talet, Vi är bäst! skildrar 1980-talet och Fucking Åmål skildrar 1990-talet. Vissa journalister har även jämfört Vi är bäst! med filmer som Barnens ö (1980) av Kay Pollak och Tjenare kungen (2005) av Ulf Malmros.