Polsk-sovjetiska kriget (februari 1919–mars 1921) var ett krig startat av det nybildade Polen, mellan å ena sidan Ryska socialistiska federativa sovjetrepubliken (Sovjetryssland) och Ukrainska socialistiska sovjetrepubliken och å andra sidan Andra polska republiken och Ukrainska folkrepubliken, vilka var fyra nya stater bildade efter första världskriget. Polsk-sovjetiska kriget var ett resultat av de krigförande parternas önskan att utöka sina territorier och sitt inflytande över dem. Polen, som nyligen hade återupprättats genom Versaillesfreden efter att ha varit delat sedan 1700-talet, försökte säkra områden man förlorat vid tiden för delningarna; sovjetrepublikernas syfte var att ta kontroll över områden som tillhört det ryska imperiet innan den tyska invasionen under första världskriget. Frågan om vem som segrade är ett tvisteämne. Polackerna hävdade att de framgångsrikt försvarat sin stat, medan sovjetrepublikerna hävdade att de avvärjt en polsk invasion av Ukraina och Belarus, vilket de såg som en del av den utländska interventionen i det ryska inbördeskriget.
Gränserna mellan Polen och Sovjetryssland hade inte definierats i Versaillesfördraget och efterkrigstidens händelser skapade kaos: den ryska revolutionen 1917, sönderfallet av de ryska, tyska och österrikiska imperierna, det ryska inbördeskriget, centralmakternas tillbakadragande från östfronten, och försök av Ukraina och Vitryssland att säkra sin självständighet. Polens statschef, Józef Piłsudski, kände att tiden var mogen för att expandera så långt österut som möjligt, för att sedan inrätta en polskledd federation (Międzymorze) bestående av flera stater i resten av Öst- och Centraleuropa som ett bålverk mot den tyska och ryska imperialismen som skulle kunna återuppstå. Under tiden såg Lenin Polen som den bro som Röda armén skulle behöva passera för att hjälpa Tysklands kommunistiska parti och andra europeiska revolutionära rörelser.
År 1919 hade polska styrkor tagit kontroll över stora delar av västra Ukraina, efter att ha gått segrade ur det polsk-ukrainska kriget. Västukrainska folkrepubliken under ledning av Jevhen Petrusjevytj hade misslyckats med att skapa en ukrainsk stat på områden som både polacker och ukrainare gjorde anspråk på. Samtidigt försökte Symon Petljura i den ryska delen av Ukraina försvara och stärka den Ukrainska folkrepubliken, men då bolsjevikerna började få övertaget i det ryska inbördeskriget, började de att avancera västerut mot de omtvistade ukrainska territorierna vilket resulterade i att Petljuras styrkor drog sig tillbaka till Podolien. I slutet av 1919 hade en tydlig front bildats då Petljura beslutat sig för att alliera sig med Piłsudski. Gränsdrabbningar eskalerade till öppet krig efter att Piłsudski gjorde ett större anfall längre österut i Ukraina i april 1920. Den polska offensiven möttes av till början av en framgångsrik motattack från Röda armén. Den sovjetiska operationen drev de polska styrkorna tillbaka västerut hela vägen till den polska huvudstaden, Warszawa, medan den provisoriska regeringen i Ukraina flydde till Västeuropa.
Samtidigt gjorde de sovjetiska truppernas framryckning till de tyska gränsområdena att västmakternas drogs mer in i kriget. Vid midsommar verkade Warszawas fall vara nära förestående, men i mitten av augusti vände det igen då de polska styrkorna uppnådde en oväntad och avgörande seger i slaget vid Warszawa. I kölvattnet av den polska framryckningen österut begärde den sovjetiska sidan fred och kriget avslutades med en vapenvila i oktober 1920. Ett formellt fredsavtal, freden i Riga, undertecknades den 18 mars 1921 och därmed delades de omstridda territorierna mellan Polen och Sovjetryssland upp. Kriget avgjorde i stort den sovjetisk–polska gränsen för perioden mellan världskrigen. Mycket av de territorier som överläts till Polen i Rigafördraget blev en del av Sovjetunionen efter andra världskriget, när Polens östra gränser omdefinierades av de allierade i enlighet med den brittisk-ritade Curzonlinjen.
Bakgrund miniatyr|200px|Polsk propagandaaffisch. Texten lyder: ”Till vapen! Rädda fäderneslandet! Tänk på vår gemensamma framtid!” miniatyr|200px|Samtida sovjetisk propagandaaffisch där ryska soldater befriar den förment förtryckta befolkningen och kastar ut markägarna. miniatyr|200px|Gränser vid Polens delningar vid slutet på 1700-talet. miniatyr|200px|Situation i mars 1919, innan konflikten inleddes. miniatyr|200px|Situation i juni 1919, maximal polsk utbredning innan den ryska motoffensiven började. miniatyr|200px|Situation i augusti 1920, då den ryska offensiven nådde till Wisła. miniatyr|200px|Den slutligen överenskomna gränsdragningen vid freden i Riga 1921.
Polenfrågan under första världskriget 1795 delades Polsk-litauiska samväldet mellan Preussen, Österrike och Ryssland (se Polens delningar). 1807 skapade Napoleon en fransk lydstat, Storhertigdömet Warszawa, som av polackerna sågs som en kärna i en återupprättad polsk stat. 1815 försvann Polen helt från Europas politiska karta. Gränserna i Östeuropa som fastställdes av Wienkongressen (1815) förblev oförändrade fram till 1914. Det året inleddes det första världskriget och polackerna fann sig uppdelade mellan de stridande stormaktsblocken. Under första världskriget bildades polska nationella enheter som deltog i kriget på tysk, österrikisk-ungersk och rysk sida – på den österrikiska sidan bildades polska legioner under ledning av den antiryske Józef Piłsudski som 1914–1915 försökte bryta sig in på den ryska delen av Polen. Den 14 augusti 1914 kungjorde den ryska regeringen genom storfursten Nikolaj Nikolajevitj sin avsikt att ena alla polska områden under ett polskt kungarike, som skulle ställas under rysk överhöghet. Ryssarna skapade även legioner av polska frivilliga som ett motdrag mot Piłsudskis trupper. Snart var polackerna inblandade i att döda varandra under tre kejsarrikens fanor.
När Kungariket Polen blev ockuperat av de tyska och de österrikisk-ungerska trupperna 1915, ställdes en övervägande majoritet av den polska befolkningen under Tysklands och Österrike-Ungerns kontroll, vilka den 5 november 1916 utropade ett ”självständigt” polskt kungarike under tysk kontroll, utan att ange dess gränser eller utse en regent. Tyskland tillät det polska språket i den lokala ämbetsutövningen och utbildningen och öppnade polska universitet. Som regeringsinstrument bildades den 5 november 1916 ett provisoriskt statsråd. Piłsudski utsågs att leda kungarikets militära styrkor (som förväntades bidra med trupper till Centralmakternas arméer), men ställde motkrav på att en oberoende polsk stat skulle bildas, vilket tyskarna var ovilliga att gå med på.
Rysslands motdrag blev en deklaration den 1 januari 1917 om dess strävan att skapa ett ”fritt Polen” i union med Ryssland, bestående av alla dess delar (inklusive de delar tsaren inte hade kontroll över). Storbritannien, Frankrike och USA motsatte sig inte längre den polska frågan och bland annat erkändes Polens nationella kommitté (Komitet Narodowy Polski) som bildades i Paris i augusti 1917 som officiell polsk organisation. Frankrike skapade autonoma polska legioner på ententens sida under den polske generalen Józef Haller. Den 12 september 1917 fängslades Piłsudski för sin vägran att bilda en polsk krigsmakt (polnische Wehrmacht). Bolsjevikernas maktövertagande i Petrograd (Sankt Petersburg) i november och den efterföljande freden i Brest-Litovsk med Centralmakterna ändrade dock maktbalansen i Östeuropa.
Rysslands sönderfall Under tiden, i februari och mars 1917, ledde liberalernas politiska kamp i Petrograd till tsar Nikolaj II:s abdikering, bildandet av en provisorisk regering och införandet av ett system med så kallade sovjeter (folkråd). Redan den 27 mars 1917 uttalade sig Rysslands provisoriska regering för nationernas rätt till självbestämmande, vilket även Polen skulle kunna använda sig av, och den 30 mars yttrade den ryska regeringen sig om nödvändigheten att bilda en oberoende polsk stat som skulle ingå i en militärallians med Ryssland.
Idén om nationellt självbestämmande ledde till en förstärkning av centrifugaltendenser i Ryssland. Den 4 mars 1917 bildades i Kiev ett så kallat centralråd, vilket leddes av Grusjevskij, Petljura och Vinnitjenko. Centralrådet krävde en omfattande autonomi från den ryska provisoriska regeringen, samt att Ukrainas gränser skulle fastställas tydligt. Den ryska regeringen strävade mot att fördröja de slutliga besluten i dessa frågor tills man hunnit sammankalla den så kallade institutionsförsamlingen. Den ryska inställningen radikaliserade ukrainarnas krav, som började skapa en egen nationell armé under sommaren 1917.
Upptrappningen av kaoset och den politiska kampen ledde till att den ryska provisoriska regeringen störtades den 7 november 1917 i oktoberrevolutionen. Makten övertogs av bolsjevikerna och vänster-socialdemokrater, vilka bildade en ny regering, folkkommissariernas råd. Den 15 november 1917 antogs en deklaration om de ryska folkens rätt, vilket omfattade ”rätten till fritt självbestämmande inklusive bildandet av självständiga stater”, vilket troligtvis fick det ukrainska centralrådet att den 20 november 1917 utropa en ukrainsk folkrepublik inom ramarna för en allmän rysk federation.
Fredsavtalet i Brest-Litovsk Under en period då tyska trupper avancerade in i Ryssland och besatte Baltikum blev Sovjetryssland tvunget att den 3 mars 1918 skriva på ett fredsavtal med Tyskland och dess allierade (freden i Brest-Litovsk). Enligt det avtalet accepterade Ryssland Republiken Finlands och Ukrainska folkrepublikens självständighet och gick med på att dra tillbaka sina trupper från deras områden. Rysslands västliga gräns fixerades längs linjen Riga–Dvinsk–Druja-Drūkšiaisjön-Michalisjki–Dzevilissjki–Dokudova–Njemen–Zalvjankafloden–Pruzjany–Vidoml. I och med det avtalet avstod Sovjetryssland från sina anspråk på Polen, vilket mottogs med glädje i Warszawa.
Ententen godkände inte freden i Brest-Litovsk och den 6 mars 1918 landsteg engelska trupper i Murmansk vilket inledde en period av internationell intervention i Ryssland.
Under hösten 1918 aktiverades de sociala rörelserna i Polen: under den perioden bildades i landet omkring 120 sovjeter, här och där dök det upp rödgardistiska enheter, bönderna krävde ett genomförande av jordbruksreformer. Allt detta satte press på de polska makthavarna, vilka tvingades till politisk balansgång mellan de olika grupperna. De kommunistiska rörelserna (bland andra Kommunistiska arbetarpartiet i Polen, som bildades i december 1918) vägrade erkänna polsk suveränitet, men de spelade en mycket marginell roll. Det polska socialistpartiet (PPS), bondepartiet (PSL-Piast) under Wincenty Witos och flera vänsterpartier gav stöd till Piłsudski. Tyngdpunkten kom att ligga på den nationella frigörelsen, och genom bland annat den sociala oron och efter bildandet av en socialistisk regering i Berlin (9 november) minskade den tyska militära närvaron och påskyndade Polens befrielse. Den 11 november 1918 avväpnades de tyska trupperna i Warszawa och i december befriades Poznań.
Vapenstilleståndet i Compiègneskogen Den 11 november 1918 slöts vapenstilleståndet i Compiègneskogen, enligt vilket Tyskland bland annat avstod från villkoren i Brest-Litovsk-avtalet. Den 13 november annullerades Brest-Litovsk-avtalet även av Moskva. Den 16 november underrättade Piłsudski alla länder, utom Ryssland, om bildandet av ett självständigt Polen.
Versaillesfördraget den 28 juni 1919 definierade Tysklands gränser och förespråkade folkomröstningar för vissa omstridda områden, men i frågan om de östra gränserna uppnåddes ingen lösning.
Eftersom polska enheter deltog i det första världskriget både i ententens och centralmakternas arméer återvände soldaterna från alla möjliga platser i Europa, till exempel Frankrike, Turkiet, Balkan, Krim och även från så avlägsna platser som Murmansk, Sibirien och Vladivostok (10 000 överlevande från Polska sibiriska brigaden).