thumb|250px|Latinsk grammatikbok. Latinets grammatik innehåller mycket av avancerad struktur. Språket latin, även kallat klassiskt latin, har ett ganska rikt system av böjningar och därför en relativt fri (på ett strukturerat sätt) ordföljd. Det klassiska latinet skiljer sig mot de flesta moderna språk bland annat genom en myckenhet kasus, deklinationer och konjugationer.
Latinet böjer substantiv och adjektiv i två numeri (singular och plural), tre genera (maskulinum, femininum och neutrum) och sex kasus (nominativ, genitiv, dativ, ackusativ, ablativ och vokativ). Det finns dessutom rester av lokativ och instrumentalis. Böjningen av substantiv indelas i fem deklinationer.
Verben har två diateser (aktivum och passivum), tre finita modi (indikativ, konjunktiv och imperativ) och fem infinita verbformer (infinitiv, gerundium, supinum, particip och gerundivum).
Följande tempora finns: presens, imperfekt, perfekt, pluskvamperfekt, futurum simplex och futurum exaktum. Verben böjs också efter person och numerus. Verbböjningen har fyra konjugationer.
Klassiskt latin hade varken bestämd eller obestämd artikel.
Beskrivning Jämfört med moderna språk är latinet (lingua Latina), även kallat klassiskt latin, mycket strukturerat och avancerat. Det har ett ganska rikt system av böjningar och därför en relativt fri (på ett strukturerat sätt) ordföljd. De flesta ord har från få till många synonymer och uttryck, alla använda på varsina olika strukturerade sätt, vilket man inte känner till så väl nuförtiden. Att förstå och skriva som de gamla romarna idag är mer eller mindre en svårighet.
Forna texter och inskriptioner på latin under antiken då språket var i bruk är enbart skrivna på höga sätt. Det må betyda att språket hade en grammatisk lag för ett offentligt latin, det vi alla känner till, samt en annan för det normala latinet, vilket man knappt känner till. Däremot vet man att romersk kursivskrift var det vardagliga skriftsystemet använt på papyrus och träplattor, medan kvadratisk kapitalskrift den formella och använd som inskriptioner. En möjlig teori för en sådan uppdelning av språket och dess skriftsystem kan vara vidskepliga eller/och religiösa trosuppfattningar. Sådana uppfattningar i tillvaron var normalt under antiken. Trots att latinet är mycket strukturerat och avancerat, så förekommer det trots allt flera oregelbundenheter, vilket må vara antingen naturligt eller bara en del av den offentliga versionen av språket.
Ljudlära thumb|Iulius Caesar uttalades "Julius Kaisar" på klassiskt latin.
Latin skrivs med hjälp av det latinska alfabetet, som svenskan och de flesta europeiska språk senare tagit över. Vår skrift är från början gjord för att skriva latin, och därför stämmer bokstäverna mycket bra överens med ljuden i latinet, men avviker på några viktiga punkter. Latinet skrivs inte med accenter, som t.ex. fémina, "hona", bara som hjälpmedel i läroverk så att man vet hur orden ska betonas.
Det antika latinet hade inte gemener (små bokstäver), bara versaler (stora bokstäver). Det skrevs heller inte med skiljetecken och mellanrum mellan orden, men däremot användes halvhög punkt mellan orden. Versalerna blev efter hand jobbiga att skriva. Romarna utvecklade då en kursiv stil, romersk kursivskrift, som gav upphov till våra dagars gemener.
Skrivet latin såg då ut så här jämfört med dagens skrivet latin:
SENATVSPOPVLVSQVEROMANVS - Senatus populusque romanus. - Senaten och det romerska folket.
SEDQVIDTVSTRISTISAMABO - Sed quid tu's tristis, amabo? - Men varför är du ledsen, kära du? (Plautus)
CONSVETVDINIS·MAGNA·VIS·EST - Consuetudinis magna vis est. - Vanans stora makt är (vanans makt är stor). (Cicero)
Klassiskt uttal
Vokaler I klassiskt latin finns vokalerna a, e, i, o, u och y (det sista endast i grekiska lånord). De tre första stämmer (någorlunda) överens med det svenska uttalet, men o uttalas som svenskt [å] och u som [u] i tyskan. Det klassiska latinets bokstav för u-ljudet var v och användes både för u-ljud och förmodligen som ett engelskt w-ljud, istället för ett v-ljud. Ordet musica [mú-si-ka], "musik", och veritas [wé-ri-tas], sanning, skrevs då MVSICA och VERITAS.
Konsonanter I klassiskt latin har bokstaven c alltid ljudvärdet k, aldrig som ett che-ljud (som i engelskans change) och aldrig som ett s-ljud. Ursprungligen betecknade bokstaven även g-ljudet, vilket bibehållits i namnsförkortningar såsom C, Gaius och Cn, Gnaeus.
I uttalas som ett j-ljud framför vokaler i början av ord och mellan två vokaler, som iustitia [ju-stí-ti-a], "rättvisa" och maior [má-jor], "större".
N är ett ng-ljud framför konsonanterna c, g och q, som nunc [nungk], "nu", longus [lóng-gus], "lång" och quinque [kwíng-kwe], "fem".
G uttalas som ett hårt g och framför n uttalas det också som ett ng-ljud, som magnus [máng-nus], "stor".
Det klassiska latinets bokstav för u-ljudet var v och uttalades både som ett u-ljud och förmodligen som ett engelskt w-ljud, istället för ett v-ljud, som musica [mú-si-ka], "musik" och veritas [wé-ri-tas], "sanning".
X uttalas som [ks], som pax, "fred".
Z uttalas förmodligen som ett tonande s.
Komplikationerna qu, gu och su uttalas som [kw], [gw] och [sw], som:
aqua [ák-wa], "vatten" lingua [líng-gwa], "tunga", "språk" consuetudo [kon-swe-tú-do], "vana"
Ch uttalas som ett k-ljud, som i pulcher [púl-ker], "vacker".
Th förekom endast i lånord och uttalades som ett t-ljud, som i mathematica [ma-te-má-ti-ka], "matematik".
Ph förekom endast i lånord och uttalades som ett p-ljud, som i philosophia [pi-lo-so-pí-a], "filosofi". Detta uttal avleder från det motsvarande uttalet på forngrekiska.
Diftonger
Klassiskt latin har diftongerna: ae uttalas [aj] som i engelskans buy. ai uttalas också som ae. au uttalas som i engelskans house. oe uttalas [oj] som i engelskans joy. oi uttalas också som oe. ei uttalas [ej] som i say. ui uttalas [uj]. eu uttalas [ev] som vi uttalar valutan euro [év-ro].
Undantag med ae och oe var aenus [a-é-nus], "koppar", aer [á-er], "luft" och poeta [po-é-ta], "poet", där bokstäverna uttalas var för sig (som hiatus (fonetik)). Ibland skrivs detta med hjälp av ett trema, som sätts efter den senare vokalen, som aënus, aër och poëta. I senare klassisk latin ändrades uttalet i diftongerna ae och oe till ett långt e. Praesens [práj-sens], "närvarande", uttalades då [pré-sens].
Medeltidsuttal I medeltidslatin och nylatin har ljudet ändrats framför vokalerna e (och ae, oe) och i (och y). När latinska ord utläses på svenska brukar c i dessa fall utläsas som s. På andra språk förekommer i stället affrikatorna [ts] och [tʃ] (uttalas ch som i det engelska ordet change).
Ti uttalas [tsi] om den följs av en vokal, som i iustitia [ju-stí-tsi-a]. "rättvisa". Uttalet var ursprungligt om det stod ett s framför t, som i bestia [bé-sti-a], "best".
Sc uttalas framför en vokal som [s], som scire [sí-re], "veta".
Kvantitet Latinska stavelser har lång eller kort tidslängd eller kvantitet. Naturlängd En naturlång stavelse innehåller en lång vokal eller en diftong, som róta, "hjul" och laetus, "glad".
Positionslängd En positionslång stavelse innehåller en kort vokal, följd av mer än en konsonant, eller x (h räknas ej som konsonant), som pórta, "port", álter, "annan, annat" och pax, "fred".
Betoning
De flesta latinska ord betonas på näst sista stavelsen, som på latin heter (sýllaba) paenúltima. En mindre mängd ord betonas på näst näst sista stavelsen, och det heter (sýllaba) antepaenúltima.
Exempel: rósa, "ros", amícus, "vän", fémina, "kvinna" och sapiéntia, "vishet".
I tvåstaviga ord, som rósa, [ró-sa], ligger betoningen på (sýllaba) paenúltima. I ord med flera stavelser ligger betoningen på (sýllaba) paenúltima om den är lång, men om (sýllaba) paenúltima är kort ligger betoningen på (sýllaba) antepaenúltima. Tidner, Erik 1965 s. 11
Latinet skrivs inte med accenter, bara som hjälpmedel i läroböcker så att man vet hur orden ska betonas.
Substantiv Substantiven i latin böjs i numerus, kasus och genus.
Artiklar Latinet har ingen obestämd artikel (en, ett) eller bestämd artikel (den, det). Ordet silva, "skog", kan då, beroende på sammanhanget, översättas till svenska som "skog", "en skog" eller "skogen" och silva magna, "stor skog" kan översättas som "stor skog", "en stor skog" eller "den stora skogen".
I medeltidslatinet kan pronomen som ille, illa och illud, som alla tre betyder "den där", ibland användas som bestämd artikel och unus, una och unum, som alla tre betyder "ett, en", kan sättas som obestämd artikel.
Numerus Substantiven kan stå i singular och plural. Plurale tantum är substantiv som endast förekommer i pluralis, antingen i betydelse av singularis eller pluralis, till exempel castra (n pl), -orum, "läger" (ett eller flera). Flera ortnamn är plurale tantum, bl.a. Athenae (f pl), -arum, "Aten".
Genus Substantiv i latinet har tre genus, nämligen maskulinum, femininum och neutrum. Maskulina ord är bland annat namn på floder, som Tiberis och ord som betecknar män, som nauta, "sjöman". Feminina ord är till exempel namn på länder, städer, öar och träd.
Ett annat bra sätt att känna igen ordens genus är att titta på ordens ändelser. Många substantiv som slutar på "-us" är maskulina, många som slutar på "-a" är feminina och många som slutar på "-um" är neutrala. Ord som slutar på "-is" och *-es* är antingen maskulint eller feminint, eller både och. Det finns även många neutrala ord som slutar på "-us". Och de ord som slutar på "-tas" är alltid feminina.
Exempel för maskulina ord i singular och plural: amícus m (amíci) - vän ánnus m (ánni) - år líber m (líbri) - bok lócus m (lóci) - plats lápis m (lápides) - sten ménsis m (ménses) - månad mons m (móntes) - berg páter m (pátri) - far, pappa, fader pons m (póntes) - bro véntus m (vénti) - vind
Exempel för feminina ord i singular och plural: áqua f (aquae) - vatten clávis f (claves) - nyckel fémina f (féminae) - kvinna gens f (géntes) - ätt, släkt libértas f (libertátes) - frihet návis f (náves) - skepp pars f (pártes) - del pórta f (pórtae) - port sílva f (sílvae) - skog véritas f (veritátes) - sanning
Exempel för neutrala ord i singular och plural: béllum n (bélla) - krig cármen n (cármina) - sång córpus n (córpora) - kropp fórum n (fóra) - torg flúmen n (flúmina) - flod forámen n (forámina) - hål legátum n (legáta) - arv nómen n (nómina) - namn témpus n (témpora) - tid vérbum n (vérba) - ord
Kasus I deklinationen av substantiv och adjektiv finns 6, ibland 7 kasus, av vilka 5 vanligtvis används:
Överblick KasusAnvändningAnteckningNominativSubjektVokativDirekt tilltalGenitivÄgande med meraDativIndirekt objektAckusativDirekt objektKan också vara ett prepositionsobjekt.AblativVarierad användning, oftast adverbial. Ofta vid preposition.
Nominativ Nominativ betecknar i regel subjektet i satsen, som fémina féminam videt, "kvinnan ser kvinnan" och Cornélia Antónium videt, "Cornelia ser Antonius". Nominativ kan också vara en bestämning till subjektet, dvs subjektiv predikatsfyllnad, adjektivattribut, predikativ attribut eller appostition. Tidner, Erik 1965 s.99
Vokativ Vokativ används vid tilltal, som et tu Brute, et tu, "även du Brutus, även du", där namnet Brutus blir Brute i vokativform.
NominativformÄndelseVokativformÄndelseBrutus -usBrute -e Iulius -ius Iuli -i
Lokativ Förekommer som en rest i vissa stelnade uttryck i klassiskt latin. Den används utan preposition för att beteckna städer, samhällen och små öar, men används inte för länder och kontinenter. Den svarar på frågan var? i singularis av första och andra deklinationerna. Lokativerna har sammanfallit med formerna i genitiv, Romae, "i Rom".
Genitiv Possessiv genitiv anger, vems något är eller till vem (vad) något hör. Denna genitiv står som ett attribut, Templum Iovis, "Jupiters tempel" eller som predikatsfyllnad vid esse och fieri.