Den spanska koloniseringen av Amerika (La Conquista) var en omfattande europeisk kolonisering av Amerika som leddes av den spanska staten från slutet av 1400-talet fram till 1800-talet. Den spanska koloniseringen inleddes med Christoffer Columbus expedition år 1492 då han och hans besättning nådde Amerika. Koloniseringen avtog under 1800-talets början då olika nationalism(er) fick fäste i Latinamerika och många kolonier bröt sig loss genom krig och uppror.
Bakgrunden till den spanska expansionen västerut står att finna dels i att den ekonomiska och politiska kontexten i omvärlden förändrades under 1400-talet, dels i invanda beteendemönster från den spanska historien. Inte minst arvet från reconquista och det redan etablerade systemet med encomienda kom att prägla koloniseringen av Amerika.miniatyr|De spanska och portugisiska kolonierna i Amerika 1790 Bakgrund Situationen för Spanien och staterna i västra Medelhavsområdet under 1400-talet präglades till stor del av det Osmanska rikets framväxt. De viktiga handelsförbindelserna med Kina och Indien som gick via den östra delen av Medelhavet försvårades avsevärt. Det här medförde en ekonomisk nedgång för de italienska städerna, samtidigt som Portugal och Spanien - med flera - såg sin makt växa sig starkare i relation till Italien. Italienska upptäcktsresande som Christofer Columbus, Amerigo Vespucci och Giovanni Caboto (John Cabot) kontaktade väststaternas ledare för att möjliggöra sina upptäcktsresor. Det ekonomiska läget i södra Spanien med hård beskattning och en centralisering av jordägandet, samt en befolkning som bestod av fler krigare jämfört med andra delar av landet, skapade grogrunden för fler spanjorer att söka rikedom och ära på andra sidan Atlanten som conquistador.
För Spaniens del påverkade reconquista (återerövring) både samhällets struktur och den spanska statens identitet. Krigen mot de muslimska morerna på den Iberiska halvön skapade ett samhälle med många krigare och missionärer, samtidigt som dessa gruppers handlingar värderades högt och sågs som ärofyllda. Något som spanjorerna tog med sig till den nya världen var encomiendasystemet. I korthet innebar det att när arabiska områden hade erövrats så "fördelades" araber till de spanska krigarna, araberna kunde sedan användas som tvångsarbetskraft. I praktiken var encomienda en mellanform mellan slaveri och livegenskap. Expeditioner, erövringar och conquistadorer Christofer Columbus resa till Amerika 1492 var en av de första kontakterna mellan Europa (gamla världen) och Amerika (nya världen). När han på sin första resa nådde ön Hispaniola - ön som idag delas mellan Haiti och Dominikanska republiken - trodde han att han kommit till Asiens östkust. Till dess att han dog vägrade Columbus erkänna att han hade nått en kontinent som inte var Asien. Kuba trodde han var "Cipangu", det namn som Marco Polo kallade Japan. En av anledningarna till Columbus resa 1492 enligt hans egen dagbok var sökandet efter guld. Guldet var tänkt till att finansiera krig mot Osmanska riket och i slutändan för att erövra "det Heliga landet". Columbus drog även paralleller mellan sin resa och den spanska erövringen av Iberiska halvön. Intressant nog är 1492 inte bara året för Columbus resa, utan även året för den spanska erövringen av Granada, samt inrättandet av den spanska inkvisitionen.
Det var på Hispaniola som spanjorernas första kolonier skulle etableras. Härifrån spred sig sedan kolonisatörerna till de närbelägna öarna, först och främst Puerto Rico och Kuba och sedan vidare utmed Karibiska havets kuster. Genom expeditioner från Kuba blev Yucatánhalvöns, Mexikos och södra Nordamerikas kuster kända och, i stor utsträckning, erövrade. I förlängningen ledde den spanska koloniseringen av Amerika även till att den spanska staten hittade en väg till kryddöarna (Moluckerna) och kunde lägga det under den spanska kronan. miniatyr|Gränsen mellan vad Spanien respektive Portugal fick kolonisera enligt Tordesillasfördraget 1494 och Zaragozafördraget 1529. För att reglera den spanska och portugisiska koloniseringen av Amerika slöt de båda länderna, med sanktion av påve Alexander VI, 1494 Tordesillasfördraget. I fördraget slog man fast att Spanien hade rätt att ensamt erövra och kolonisera allt land som låg väster om den gränslinje som låg på längdgraden 370 leguas väster om Kap Verde-öarna. Portugal fick å sin sida rätt till allt land som låg öster om gränslinjen.
Spanjorerna hade högt ställda förväntningar på de nyligen erövrade territorierna, och det troddes allmänt att det i Nya världen låg guld och andra ädla metaller på själva marken. Man ansåg att det fanns ett särskilt guldland, ett "El Dorado". Tusentals människor strömmade mot Amerika från Europa i väster på jakt efter lyckan. De kom ofta som krigare eller missionärer, snarare än åkerbrukare eller köpmän. Deras ambitioner och mål var att vinna ära och rikedom, samt att lägga nya landområden under den spanska kronan och att konvertera ursprungsbefolkningen till kristendomen.miniatyr|right|Columbus landstiger på Hispaniola 1492.
I jakten efter nya landområden företogs resor och krigståg av diverse conquistadorer, spanska krigare. Mest kända är Hernán Cortés som intog aztekrikets huvudstad Tenochtitlán och Francisco Pizarro som invaderade Inkariket, men det fanns många andra. Inte sällan följde plundring, slaveri, död och sjukdomar i deras spår, men det finns även exempel på mer fredliga möten mellan de europeiska kolonisterna och olika amerikanska urfolk.
Sjukdomarnas roll Spanjorernas och conquistadorernas våldsamma erövringar hade mindre med militär överlägsenhet att göra, och mer med specifika sjukdomar från Europa och Asien att göra. Eftersom Amerika och Eurasien varit biologiskt isolerade från varandra under många tusen år, så hade inte invånarna i Amerika kommit i kontakt med sjukdomar som t.ex. smittkoppor och därmed inte byggt upp immunitet mot dessa. När européer strömmade till Amerika så utsattes urinvånarna där för smittsamma och dödliga sjukdomar. Det här ledde till en social och demografisk kollaps, enligt vissa bedömningar kan så många som 90-95 % av Amerikas befolkning ha dött i allvarliga sjukdomar. Det är mot bakgrund av det här man ska förstå erövringen av de avancerade kulturerna i aztekriket och inkariket. Decimeringen av befolkningen som sjukdomarna innebar underlättade avsevärt för conquistadorerna att invadera och erövra stor landområden utan större militärt motstånd.Hobson, John M. 2006. Västerlandets österländska ursprung, sid. 186f
Utbytet av mikrober (som bl.a. orsakade sjukdomar), djur och växter mellan Nya världen (Syd- och Nordamerika) och Gamla världen (Europa, Asien och Afrika) har kommit att kallas för det kolumbianska utbytet. Beräkningar som har gjorts av hur lång tid det tar för en befolkning att utveckla immunitet eller motståndskraft mot nya sjukdomar uppskattar ca 150 år för förloppet. Det här kan förklara den snabba demografiska nedgången i antalet urinvånare, och den gradvisa återhämtning som märks av efter år 1700.
Kolonierna och resorna i Amerika Vid Columbus död 1506 kände spanjorerna till de Stora Antillerna, flertalet av de Små Antillerna, Bahamas, samt en del av fastlandet runt det centralamerikanska havsområdet. Omkring år 1600 sträckte sig de spanska kolonierna från Floridas kust i Nordamerika över Mexiko, Centralamerika och Antillerna som ett brett bälte längs Andernas kust- och högfjällsområde till Osorno i Chile, med en utstickare österut i Venezuelas och La Platas flodland. De spanska områdena i Amerika sönderföll i två vicekungars maktområden: Nya Spanien och Peru. Till det förra hörde sedan 1590 även Filippinerna och Marianerna, vilka européerna upptäckt genom Ferdinand Magellans upptäckt.
Kuba Den första europeiska upptäckten av Kuba var 1492, när Columbus expedition besökte ön och hävdade Spaniens rätt till området. Vid den tidpunkten var taíno- och guanajatabey-civilisationerna redan etablerade på ön. Taíno-folket var jordbrukare som odlade maniok och sötpotatis och reste över havet i stora havskanoter. Guanajatabey levde i grottor på öns västra sida. Symptomatiskt för dåtidens kristna världsbild ansåg Columbus att de vänliga taíno skulle "göra sig bra som tjänare".
Den spanska erövringen dröjde till 1511 innan Diego Velázquez de Cuéllar tog över ön för att därefter styra där som guvernör. Ön och ursprungsbefolkningen fördelades mellan erövrarna.
Florida och Nordamerika 1513 begav sig Ponce de León norrut från Kuba, och nådde Floridas kust. León möttes av de lokala urfolkens motstånd, och vid ett nytt försök 1520 blev han dödad.
Conquistadoren Hernando de Soto gav sig 1539 av från Kuba för att undersöka Florida och leta efter den mytomspunna staden Cibola som sades vara gjord av guld. Vid expeditionens möte med Timucuan-folket attackerade spanjorerna timucuanerna, vilka dock hade förvarnats om spanjorernas motiv av grannfolk. I jakten på Cibola irrade de Soto vidare i nordöstlig riktning. Han passerade både staden Ichisi i norra Georgia och staden Cofitachequi. När krigarna upptäckte att det fanns pärlor i Cofitachequi plundrade de staden innan de begav sig vidare mot dagens Texas. Framme där dog de Soto. Armén gav upp sitt plundringståg och lämnade kusten 1542.. Det var först 1565 som spanjorerna fick ett fäste i Florida, vilket skedde genom grundandet av St. Augustine.
Rykten om stora guldområden förmådde vicekungen av Nya Spanien Antonio de Mendoza att 1540 sända Francisco Coronado med en liten här norrut i den så kallade Coronado-expeditionen. Han fann inte guld, men han kunde konstatera att nedre Kalifornien var en halvö. Han och hans expedition var de första européerna som fick se Grand Canyon. Expeditionen ledde vidare över prärierna, ända tills en stor flod som rann österut tvingade honom att göra halt. Förmodligen var det Arkansasfloden eller Missourifloden. Alonso Álvarez de Pineda var en annan upptäcktsresande som utforskade norra stranden av Mexikanska golfen. Vid denna påträffade han en väldig vattenström som ursprungsbefolkningen kallade "vattnens fader", det vill säga Mississippifloden.
Mexiko och aztekerna miniatyr|Det aztekiska rikets utbredning 1519, när spanjorerna invaderade Det aztekiska riket var en av det förkoloniala Amerikas stormakter. I riket fanns det en centraliserad förvaltning, en stark krigarklass och absolut monarki. Kungen var tillika den främste översteprästen. Rikets stora städer kunde enkelt mäta sig med de för tiden största städerna i världen. Huvudstaden Tenochtitlán beräknas 1519 ha haft en befolkning på 400 000 personer. Detta kan jämföras med Londons befolkning på 50 000 år 1500. Ungefär 200 år tidigare, på 1300-talet, hade aztekerna invandrat och underkuvat övriga folk i området och upprättat ett rike som gick från Karibiska havet i öst till Stilla havet i väst. Inom riket producerades en mängd varor: majs, bomull, spansk peppar, kakao och vanilj är några. Invånarna var skickliga i framställningen av brokigt kattun, rikt utsirade bildhuggeriarbeten och guldarbeten. Deras höga pyramidtempel (teocalli) påminner om liknande byggnadsverk hos babylonier och egyptier. De stred med svärd av sten och kände inte till vare sig hästar eller eldvapen, vilket gav spanjorerna en militär fördel i sin konflikt med dem.