Hurritiska är ett utdött agglutinativt-ergativt språk, som talades i Främre Orienten, i ett område som sträckte sig från nuvarande östra Turkiet till nuvarande norra Irak, omkring 2300–1200 f.Kr. av hurriter. Det var ämbetsspråk i Mitanniriket, men användes även i några regioner i Hettiterriket. De viktigaste centrumen var huvudstaden Wassukanni och städerna Taite, Nuzi och Alalach samt Hattusa, Hettiterrikets huvudstad.
De äldsta kända hurritiska orden dyker upp som lånord och namn hos sumererna vid mitten av det tredje årtusendet f.Kr. De äldsta texterna på hurritiska är kända från staden Urkesh i Khaburs floddal från omkring 2300 f.Kr. Hurriterna började vid denna tid skriva sitt språk med kilskrift. Endast ett fåtal texter på hurritiska har bevarats. Hurriterna använde sig dessutom ofta av sumeriska logogram vars hurritiska uttal är okänt. Förståelsen av det hurritiska språket är därför ofullständigt och många hurritiska ord saknas. Några av de viktigaste hurritiska texterna upptäcktes i den forntida hettitiska huvudstaden Hattusa 1983. Bland dessa fanns en tvåspråkig text med både hurritiska och hettitiska versioner. Andra betydelsefulla fynd av texter på hurritiska har gjorts i Ugarit vid medelhavskusten och i Amarna i Egypten.
Hurritiskan dog ut vid slutet av det andra årtusendet f.Kr. Den var nära besläktad med urarteiskan, som talades i landet Urartu under det första årtusendet f.Kr.
Klassificering Det enda språk som bevisligen är besläktat med hurritiskan är urarteiskan, ett språk som talades i början och mitten av första årtusendet f.Kr. i ett område mellan Sevansjön, Vansjön och Urmiasjön. Det har föreslagits släktskap med eteokypriskaTh. Petit, La langue étéochypriote ou l"amathousien", in Archiv für Orientforschung 44/45, 1997/8, p. 244-271, med kyprominoiskaEmilia Masson: Cyprominoica - Repertoires, Documents de Ras Shamra, Essais d'Interpretation. Studies in Mediterranean Archaeology. Bd 31,2. Studies in the Cypro-Minoan Scripts 2. Åström, Göteborg 1974. , , S. 47-53 samt med kassitiskaTh. Schneider, Kassitisch und Hurro-Urartäisch: Ein Diskussionsbeitrag zu möglichen lexikalischen Isoglossen, i Altorientalische Forschungen 30, 2003, p. 372-381 . En släktskap med de nordöstkaukasiska språken är möjlig,Diakonoff und Starostin 1986 men har hittills inte kunnat bevisas. Orsaken till detta är huvudsakligen den språkliga mångfalden i denna familj, som försvårar en säker rekonstruktion av protospråket. Dessutom är det svårt att jämföra en språkfamilj som dog ut för ungefär 2500 år sedan med en familj som det inte finns några så gamla uppteckningar av.
Historik De äldsta hurritiska textbeläggen är person- och ortnamn från slutet av tredje årtusendet f.Kr. De äldsta texterna härrör från tiden för kungen Tishatal av Urkesh (början av andra årtusendet f.Kr.). Epos, besvärjelser, spådomstexter och brev har påträffats av arkeologer i Hattusa, Mari, Tuttul, Babylon, Ugarit och andra fyndorter. Den text som är viktigast för förståelsen av språket är dock ett längre brev, det så kallade Mitanni-brevet, som har hittats i Amarna i Egypten. Det skrevs av den hurritiske kungen Tushratta till den dåvarande faraon Amenhotep III.
På 1200-talet f.Kr. framträngde hettiterna från väster och assyrierna från söder allt längre in i Mitanniriket, tills det slutligen delades av dessa båda stormakter mellan sig. Sjöfolkens invasioner på 1100-talet f.Kr., som drabbade hela den forna Orienten, medförde det definitiva slutet för hurritiskan. Även andra skriftspråk, som hettitiska och ugaritiska, dog ut. Från denna tid kan hurritiskan endast påvisas i person- och ortnamn som uppträder i akkadiska eller urarteiska texter. Det är därför inte känt om hurritiska levde vidare ännu en tid som talat språk.
Dialekter Hurritiskan i Mitanniriket skiljer sig ganska tydligt från språket i texterna från Hattusa. Medan i och e samt u och o åtskiljs i Mitanni, har de antagligen sammanfallit till i respektive u i Hattusa-hurritiskan. Även i morfologin finns skillnader. Ändå kan det anses som säkert att det rör sig om dialekter av samma språk. Belägg för ett hurritisk-akkadiskt blandspråk har hittats i Nuzi, huvudstaden i Mitanni-provinsen Arrapha.
Fonologi Konsonanter bilabial labio-dental alveolar palatal velar tonl. ton. tonl. ton. tonl. ton. tonl. ton. tonl. ton. klusiler affrikata () frikativor nasaler tremulanter laterala approximanter centrala approximanter () ()
Som tabellen visar finns ingen betydelseskiljande distinktion mellan tonande och tonlösa konsonanter. Ingen tonande konsonant har en tonlös motsvarighet och omvänt. Ändå ger skrivningen i kilskriften ett intryck av att det fanns tonande varianter av de tonlösa konsonanterna (förutom /ts/) i bestämda omgivningar (mellan två tonande konsonanter eller vokaler). Ibland skrivs en tonande konsonant i dessa omgivningar, alltså b (för p), d (för t), g (för k), v (för f) samt ž (för š), i sällsynta fall även ǧ (för h/ḫ). Alla konsonanter utom /w/ och /j/ kan förekomma som korta eller långa. De långa konsonanterna uppträder dock endast mellan vokaler. I kilskriften liksom i den latinska transkriptionen uttrycks konsonantlängd genom dubbelskrivning av konsonanterna, alltså ...VC-CV... (där V står för vokaler och C för konsonanter). Korta konsonanter skrivs ...V-CV..., exempelvis skrivs mānnatta ("jag är") ma-a-an-na-at-ta.
Eftersom /f/ inte förekommer i den sumeriska kilskriften, använde hurriterna istället stavelsetecken som innehöll /p/, /b/ respektive /w/ för att representera ljudet /f/. Ett tecken på att /f/ förekommer i ett ord är att dessa skrivningar varierar. I de fall där ett ord endast är belagt en gång med ett p kan man inte urskilja om det motsvarande ljudet faktiskt var ett /p/ eller ett /f/. I stavelseslut efter a blir /f/ till [u], till exempel i tānōšau (<*tān-ōš-af) "jag gjorde (det)". /s/ transkriberas traditionellt med š, då det š-haltiga tecknet används i kilskriften för att framställa detta fonem. /ts/ transkriberas i regel med z och /x/ med ḫ eller h. I hurritiska förekommer /l/ och /r/ inte initialt i ord.
Vokaler främre central bakre orundad rundad orundad rundad orundad rundad sluten mellansluten öppen
Liksom konsonanterna kan alla vokaler uppträda som korta eller långa. I kilskriften används så kallad plene-skrivning för långa vokaler, det vill säga mellan de båda stavelsetecknen CV-VC infogas dessutom vokaltecknet. Korta vokaler skrivs alltså CV-VC och långa vokaler CV-V-VC. I transkriptionen kännetecknas långa vokaler med makron, alltså ā, ē, ī, ō och ū. För /o/, som inte finns i den sumeriska kilskriften, används tecknet U, medan /u/ betecknas med Ú.
Betoning, tonsystem, intonation Eftersom det inte finns några samtida uppteckningar om hurritiskans uttal, kan det varken sägas något om accenten eller satsintonantionen, eller om huruvida språket möjligen var ett tonspråk. De bevarade texternas skrivningar ger inte heller någon möjlighet att dra slutsatser om detta. Accenttecknen (´respektive `) som används i transkriptionen betecknar bara olika kilskriftstecken med samma ljudvärde.
Grammatik Ordbildning Till skillnad från exempelvis svenskan och tyskan kan hurritiskan inte bilda nya ord genom sammansättning av två eller flera stammar (till exempel "trädörr", "finhacka" och så vidare). I gengäld har hurritiskan många suffix som kan användas till att avleda nya ord från stammar. Exempel: attardi (förfäder, stamfäder) till attai (fader), futki (son) till fut (avla), aštoḫḫe (kvinnlig) till ašti (kvinna), šeniffuzzi (lämplig för min bror) till šeniffu (min bror). Även för verb finns det talrika sådana suffix, som ofta förändrar valensen.
Kasus och numerus Alla hurritiska substantiv slutar på vokal. Endast ett fåtal slutar på /a/ eller /e/. Alla övriga substantiv slutar på /i/. Denna vokal försvinner om bestämda ändelser tillkommer. Till dessa hör kasusändelserna, som börjar med vokal, men även artikelsuffixen. Exempel: kāz-ōš (som en bägare), jämför kāzi (bägare), awar-ra (åkrarna), jämför awari (åker). Hurritiska har ett relativt omfångsrikt kasussystem med 13 kasus. Ett av kasusen, ekvativ, har olika form i de båda huvuddialekterna. Den ändelse som är bruklig i Hattusa och Mari, -ōš, betecknas som ekvativ I, medan den form som förekommer i Mitanni-brevet, -nna, heter ekvativ II. Så kallat "e-kasus" uppträder endast sällan, mestadels i genitiv- eller allativbetydelse.
Hurritiska tillhör liksom många språk i denna region ergativspråken. Det betyder att samma kasus används för subjekt i satser utan objekt som för det direkta objektet i satser där sådant finns. Detta kasus kallas absolutiv. För subjektet i satser med objekt används ett annat kasus (ergativ). Språket urskiljer två numerus, singular och plural. Följande tabell ger en översikt över kasusändelserna i hurritiskan.
Kasus Singular Plural Absolutiv -Ø -Ø, -lla Ergativ -š -(a)šuš Genitiv -fe, -we -(a)še Dativ -fa, -wa -(a)ša Lokativ(i, hos ...) -a -(a)ša, -a Allativ(till ...) -ta -(a)šta Ablativ(från ...) -tan -(a)štan Instrumentalis(medelst ...) -ae inte belagd Ablativ-instrumentalis(genom/på grund av ...) -n(i), -ne -(a)šani, -(a)šane Komitativ(tillsammans med...) -ra -(a)šura Associativ(som ...) -nn(i) inte belagd(ofta antas -(a)šunn(i)) Ekvativ I(som ...) -ōš inte belagd Ekvativ II -nna -(a)šunna "e-kasus" -ē inte belagd
I vissa ljudmässiga omgivningar förändras dessa ändelser. f:et i genitiv och dativ sammansmälter med ett framförstående p eller t till pp respektive tt, till exempel Tēššup-pe (Tēššups), Ḫepat-te (Hepats). Associativ kan kombineras med instrumentalis: šēna-nn-ae (bror-associativ-instrumentalis) betyder "broderlig(t sinnad)".
Artikel Kasus Singular Plural Absolutiv -Ø -na alla övriga kasus -ne
Den bestämda artikeln sätts direkt på substantivet, redan före kasus/numerus-ändelsen, till exempel tiwē-na-še (sak/ord-artikel.plural-genitiv.plural) (sakernas/ordens). Då artikeln i absolutiv singular saknar ändelse, kan ett substantiv i denna form vara bestämt eller obestämt. kāzi är följaktligen antingen "en bägare" eller "bägaren". Artikelns /n/ sammansmälter med framförstående /n/, /l/ och /r/ till /nn/, /ll/ respektive /rr/, till exempel ēn-na (gudarna), ōl-la (de andra), awar-ra (åkrarna). Som nämnt bortfaller därvid stamutljudsvokalen, jämför utan ändelse: ēni (gud), ōli (annan), awari (åker). Om en ytterligare konsonant står före stammens /l, r, n/, infogas en vokal mellan dessa båda ljud, till exempel ḫafurun-ne-ta (himmel-artikel.singular-allativ) (till himlen), jämför utan ändelse ḫafurni (himmel).
Suffixaufnahme Ett mycket framträdande kännetecken för hurritiskan, liksom för urarteiskan och de närbelägna sydkaukasiska språken, är så kallad Suffixaufnahme. Det innebär att ord som är avhängiga av substantiv upptar substantivets kasussuffix. Som bindeled fungerar då artikeln, som i numerus överensstämmer med bestämningen. Ett exempel med ett adjektiv förtydligar detta: (1) ḫurwoḫḫeneš ōmīnneš ḫurw-oḫḫe-ne-š ōmīn-ne-š hurriter-adjektiverare-artikel.singular-ergativ.singular land-artikel.singular-ergativ.singular "det hurritiska landet"
Även med genitivattribut sker Suffixaufnahme. Substantivet som är avhängigt av genitiven står då oftast med ett possessivpronomen, som uppvisar person/numerus-kongruens med genitiven. Genitiven föregår bestämningen.
(2) šēniffufenefe ōmīnīfe šēn-iffu-fe-ne-fe ōmīni-i-fe bror-min-genitiv.singular-artikel.singular-genitiv.singular land-sitt-genitiv.singular "min brors lands" (ordagrant: min broders hans land)
Om det överordnade substantivet står i lokativ, instrumentalis eller ekvativ I sker inget Suffixaufnahme. I absolutiv singular kan man inte fastställa något Suffixaufnahme, då varken kasus eller artikel kännetecknas med ändelser. Om mer än två genitiv är inbegripna i varandra sker Suffixaufnahme endast vid den innersta genitiven, som följande exempel visar: