Gustav Vasas befrielsekrig, också kallat Gustav Vasas uppror eller Befrielsekriget, är några av benämningarna på de krigshändelser som inleddes 1521 som ett uppror mot Kristian II, kung av Danmark och Norge som nyligen återfört Sverige till Kalmarunionen.
Kriget ledde till att Sverige slutgiltigt lämnade Kalmarunionen och att Gustav Eriksson (senare kallad Gustav Vasa) valdes till Sveriges kung år 1523. Kriget har inget etablerat namn utan benämns olika i olika källor.
Upptakten Kriget hade sin upptakt i Kalmarunionen som ingicks 1397 mellan de tre nordiska rikena Sverige, Danmark och Norge. Flera uppror i Sverige föregick kriget, på 1430-talet uppstod exempelvis Engelbrektsupproret och Pukefejden. Under andra perioder styrdes Sverige av inhemska valda företrädare såsom kung Karl Knutsson (Bonde) eller riksföreståndare såsom Sten Sture den äldre.
Ekonomi I bakgrunden fanns en ekonomisk maktkamp om gruv- och metallindustrin i Bergslagen. Kristian II hade planer på inkludera denna industri i ett nordiskt handelskompani i samarbete med den sydtyska bankiren Jacob Fugger, som hade stort inflytande över europeisk politik och ekonomi och var nära allierad med påvedömet.Margareta Skantze ”Där brast ett ädelt hjärta. Kung Kristian II och hans värld” (2019)
På andra sidan stod det nordtyska handelsförbundet Hansan som i praktiken hade handelsmonopol i Sverige och Bergslagen och var lierad med Sten Sture den yngre. Gustav Vasa var senare tidvis starkt beroende av Hansan.
Kristian II Kristian II var den siste danske kung som lyckades bli vald till kung av Sverige år 1520, detta genom att med tyska och danska trupper tränga in i Sverige. En svensk bondehär under Sten Sture den yngre gick för att möta hotet och härarna möttes utanför Ulricehamn (dåvarande Bogesund) i slaget på Åsundens is. Svenskarna förlorade och Sten Sture den yngre avled av sina skador under sin färd mot Stockholm. Sverige stod därmed utan någon självklar ledare. Stockholm kapitulerade till Kristian den 5 september 1520 och redan den 8 november iscensatte han Stockholms blodbad. Därefter återvände han till Danmark, i trygg förvissning om att Sverige blivit återerövrat. Detta visade sig felaktigt, och uppror bröt omgående ut.Befrielsekriget 1521-1523 Svenskt Militärhistoriskt BibliotekSundberg (2002), s. 17
Större delen av kung Kristians landsknektsarmé vände tillbaka till Danmark med kungen. Kvar fanns garnisoner under danska eller tyska befälhavare på de viktigaste fästningarna i landet, Stockholm, Kalmar, Stegeborg, Västerås och Örebro slott.
Gustav Vasa
Gustav Eriksson var son till den uppländske frälsemannen Erik Johansson, sedermera dubbad till riddare, och hans hustru Cecilia Månsdotter, som tillhörde en högadlig släkt. Familjen tillhörde de mest inflytelserika i Sverige och ägde ett flertal gods i Uppland och Södermanland. Gustav föddes (troligen) 1496. Varken Gustav eller hans samtida släktingar kallade sig Vasa utan använde patronymikon i enlighet med tidens namnskick. De adliga släktnamn som ofta skapades utifrån en bild i släktens vapensköld slog igenom i Sverige först mot 1500-talets slut.
Gustavs far och en rad andra släktingar blev dödade i Stockholms blodbad 8 november 1520. Själv befann han sig då på familjegodset Rävsnäs nära Mariefred, efter att ha flytt från fångenskap i Danmark, där han varit gisslan sedan slaget vid Brännkyrka sommaren 1518. Vid flykten i september 1519 begav han sig till Lübeck, för att i maj 1520 återkomma till Sverige (Kalmar). Efter beskedet om händelserna i Stockholm begav han sig den 25 november till Dalarna.
Detaljerna kring hans resa till och aktiviteter i Dalarna är till stor del okända, eftersom det finns mycket få källor. Den mest omfattande av dem är skriven under Gustavs regeringstid av hans nära medarbetare, västeråsbiskopen Peder Andreæ (Svart) och ses av vissa historiker som mer eller mindre dikterad av Gustav själv.Larsson (2002) sid 46
Gustavs roll i kriget mot Kristian II var inledningsvis som en av flera upprorsledare, verksamma i olika landsändar, och det krig som så småningom gjorde honom till kung var endast delvis initierat och lett av honom. Att historieskrivningen ofta har använt benämningen Gustav Vasas befrielsekrig beror alltså främst på krigets resultat - Gustav Vasa som kung för ett självständigt Sverige - snarare än på dess inledande drivkrafter och förlopp. Aktuell forskning visar också entydigt att Gustav själv inte ledde några militära operationer utan överlät detta till medarbetare med större erfarenhet av krig.Larsson (2002) sid 60
Upproret Under december 1520 inleddes en serie av lokala uppror. Upproren hanterades av den av Kristian lämnade regeringen under biskop Gustav Trolle och Didrik Slagheck.
I den traditionella berättelsen av inledningen av upproret, vilket saknar stöd i samtida källor, skickades till Dalarna ut en ryttarstyrka om cirka 100 man för att infånga upprorsmannen Gustav Eriksson (Vasa). Styrkan beskrivs som att bara komma till Rättvik där den sägs överfölls av uppbådade bönder. Soldaterna, återigen enligt traditionen, tog sin tillflykt i prästgården, men dörrarna blev snart inslagna av de uppretade bönderna och soldaterna led stora förluster. De drog sig därefter tillbaka mot kyrkan och satte sig i säkerhet i tornet som bönderna genast besköt med pilar. Soldaterna fick nog och begärde kvarter, vilket gavs och de fick fritt avtåga mot löfte om att inte gripa eller skada Gustav Eriksson.Sundberg (2002), s. 17–18
Uppror i Småland (1520) och Västsverige Det var inte bara i Dalarna med omnejd som allmogen gjorde uppror. På sin resa söderut efter Stockholms blodbad hade Kristian avrättat stureanhängare i Norrköping, Linköping och Vadstena, och i cistercienserklostret Nydala nära Värnamo lät han dränka abboten jämte ett antal munkar. Benämningen Kristian tyrann myntades i Nydalamunkarnas minnesbok. Därefter bröt det ut uppror på flera håll i Småland. Liksom i Dalarna var de till stor del en reaktion på att Kristian låtit offentliggöra sina planer på att avväpna allmogen och samtidigt lägga på dem nya tunga skatter. Bland ledarna för upproret fanns adelsmännen Johan och Klas Kyle, som stått nära Sten Sture den yngre, och storbonden Måns Duss i Vetlanda. Klas Kyle hade räddats efter dödsdomen under Stockholms blodbad, och startade med brodern, upproret i Småland redan under december 1520. Under januari-mars 1521 spred sig upproret, kungliga fogdar dödades och Kristians folk tappade kontrollen över centrala Småland och stora delar av Kalmar län.Larsson (2002) sid 56–58
Även i Västergötland, Dalsland och Värmland ledde den kungliga befallningen om böndernas avväpning till starka protester. Upproret i Västergötland började bland bönderna men snart tog lagmannen Nils Olsson (Vinge) på sig uppgiften som upprorsledare och vid landstinget i Skara den 2 juni anslöt sig alla ombuden, även den talrika adeln, till upprorssidan och utsåg Nils Olsson till hövitsman.Larsson (2002) sid 61–63
År 1521
Början på upproret i Dalarna Gustav Eriksson kom vid årsskiftet till Mora.
Enligt den traditionella berättelsen så vägrade befolkningen i Mora ställa upp för Gustav mot Kristian. Han beskrivs då att han inte var säker i Sverige, utan gav sig av på skidor mot Norge. Samtidigt som Gustav gav sig av kom fler svenska adelsmän till Mora, och även den icke adlige Lars Olofsson. De kunde berätta om Kristians framfart, om Stockholms blodbad och hur den svenske riksföreståndaren Sten Sture den yngres lik hade grävts upp och skändats. Dessutom påstod de att Kristian nu skulle straffa dalkarlarna. Dessutom så förebrådde de nyanlända dalkarlarna för hur de behandlat Gustav Eriksson som så ofta utmärkt sig i strider mot danskarna. Snart vek sig männen i Mora och de skickade ut två skidlöpare, Lars från Kettilbo och Engelbrekt från Mora, efter Gustav som snart återfördes till Mora.Sundberg (2002), s. 18
Det finns dock inga historiska bevis på att skidlöpningen skedde utan är troligast ett historiskt påhitt. Aktuell forskning trycker också på att dalfolkets upprorsvilja inte – eller i varje fall inte primärt – berodde på Kristians hårda behandling av den svenska adeln. De ville i stället förhindra Kristians planer att avväpna allmogen, införa extraskatter och inskränka möjligheterna till utrikeshandel med de för Dalarna viktiga varorna koppar och järn.Larsson (2002) sid 55–56
Kristian hade i början av december fått underrättelser från Dalarna om hur det "där uppe skulle vara och vanka någre skalkar, som föra stor oro bland allmogen och illa tala på oss", som han skrev till sin hövitsman på Västerås slott, Henrik von Melen. Kristian uppmanade von Melen att undersöka saken och straffa de ansvariga. När kungen hade nått Jönköping fann han det nödvändigt att den 12 januari 1521 utfärda ett offentligt brev till invånarna i Västerås stift. I brevet varnade han dem för Gustav Eriksson och andra upprorsmakare som "med lögnaktiga rykten och stämplingar sökte bedraga den goda allmogen". Istället uttryckte kungen sin tillit till folket och förväntade sig att de själva skulle gripa och straffa Gustav Eriksson och hans anhängare. Von Melen hade dock redan den 6 januari hållit ett möte med folket i Tuna, söder om Runn, där han hade fått ett löfte av folket att inte "hysa eller hemma" orosstiftarna. Några ombud tycks ha utsetts för att åka till övre Dalarna, men deras resa avbröts när de mottog ett brev i Mora med landets sigill. Brevet meddelade att "kopparbergsmän, järnbergsmän och menige Dalarne" rest sig, och att de andra borde vara redo att följa deras exempel.
I mitten av januari 1521 sammankallades folket i Mora och närliggande socknar till ett möte där Gustav Eriksson, då 24 år, utsågs till "hövitsman över Dalarna och meniga Sveriges rike". Han fick 16 livvakter han kunde styra över. Dessa 16 livvakter skulle så småningom bli Svea Livgarde.
Det första den nye hövitsmannen gjorde var att ordna sin ekonomi och omgående beslöts det att den nyuppsatta styrkan skulle gå mot Falun dit man anlände den 10 februari. Fogden tillfångatogs och allt danskt gods, samt insamlade skatter, beslagtogs. Dessutom fick man tag i stora mängder tyg som användes till uniformer och nya fanor. Styrkan drog sig tillbaka, men återkom snart för att vädja till bergsmännen att ansluta sig till upproret. Dessa gick med på detta då Kristian, och framför allt hans nya skatt, börjat bli hatad. Då bergsmännen gått med sändes även bud till Hälsingland, som erbjöds delta i upproret.Sundberg (2002), s. 18–19
Med en nu stor styrka under sitt befäl tänkte Gustav Eriksson ta nästa steg – att inta den viktiga stödjepunkten Västerås. Detta skulle ha kunnat ge upproret en bra bas, samtidigt som det låg nära både till Uppsala och Stockholm. Gustav fick diplomatiskt svar från hälsingarna, som var nöjda med sitt nuvarande samarbete. Gustav vände sig då till Gästrikland som tämligen snabbt gick med i upproret. Detta innebar att även Gävle, som den första staden, ställde sig på Gustavs sida. Denna framgång för Gustav skapade en stark medvind för upproret som nu lockade till sig stora skaror med folk. Hären växte, och även adelsmän som hållit sig gömda kom nu fram och ställde sig på Gustavs sida.
Regeringen i Stockholm började förstå att något allvarligt höll på att hända, och de sände en stark styrka norrut för att kväsa upproret. Härarna manövrerade sig närmare varandra, och snart blev det tydligt att ett slag skulle komma att stå. Slaget vid Brunnbäcks färja i april 1521 blev det första verkliga fältslaget under befrielsekriget.
Samordning mellan olika landsändar Efter segern vid Brunnbäck hade Gustav vunnit sin första stora seger, men nu hade även regeringen och kung Kristian förstått att situationen var väsentligt allvarligare än tidigare. Gustav samlade fler män inför anfallet på Västerås, samtidigt som de regeringstrogna samlades utanför staden.