Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU) bildades 1917 i Stockholm, och är ungdomsförbund till Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) och Landsorganisationen (LO).
Ideologi SSU delar ideologi med resten av arbetarrörelsen, bland annat den demokratiska socialismen, socialdemokratin och feminismen. SSU är en organisation som menar att man måste vara många för att på demokratisk väg kunna göra skillnad.
Som följande beskriver SSU sin vision för samhället i sitt eget principprograms första punkt:
Socialism, feminism, antirasism och ekologisk hållbarhet är ledord i SSU:s samhällsanalys och idéutveckling.
Historia Splittring och skapandet av ett nytt förbund År 1917 gick det en våg av kommunism genom hela Europa. Efter att bolsjevikerna, ledda av Vladimir Lenin, vid Oktoberkuppen störtat den provisoriska regering som etablerats efter att tsaren störtats under Februarirevolutionen, radikaliserades socialister i många länder och ville att socialdemokratin skulle verka för revolution. Även Sverige såg denna utveckling, vilket resulterade i en splittring av Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP). Många inom partiet var även kritiska till att SAP strävade efter att sitta i regering och vänsterfalangen riktade kritik mot de övriga för att vara "ministersocialister".
Inom SAP:s dåvarande ungdomsförbund, Socialdemokratiska Ungdomsförbundet (SDUF), hade vänsterfalangen med Zeth Höglund vunnit majoritet vid kongressen då man hade röstat bort Per Albin Hansson från förbundsstyrelsen. Hansson hade starkt stöd av partiets ledning och ordföranden Hjalmar Branting krävde då att ungdomsförbundet förklarade sin lojalitet gentemot partiet. Ungdomsförbundet kunde dock inte godkänna en skrivning om att "vara redo att vid alla tillfällen främja partiets verksamhet i full överensstämmelse med av partiet och dess underavdelningar fattade beslut", eftersom man upplevde att detta syftade till att tysta oppositionen inom partiet. På Socialdemokraternas kongress 1917 röstades en resolution om att utesluta ungdomsförbundet med en majoritet på 136 röster mot vänsterfalangens 42 röster. Ledningen i SDUF kom sedan att utgöra stommen i Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (nu Vänsterpartiet).
Det nya ungdomsförbundet, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU), bildades under en kongress den 27–28 oktober 1917 då 45 ombud mötes i Folkets hus i Stockholm. Bland deltagarna fanns, bland andra, Per Albin Hansson och Gustav Möller.
Det tidigare ungdomsförbundet hette Socialdemokratiska Ungdomsförbundet (SDUF), och SSU:s lokalavdelningar fortsatte under lång tid att kallas SDUK – socialdemokratisk ungdomsklubb.
1930-talet miniatyr|Bommersviks huvudbyggnad. Under 1930-talet var så många som 100 000 medlemmar i SSU.. För att kunna erbjuda utbildningar till sina medlemmar köpte SSU kursgården Bommersvik.
1940-talet Det var först under 1940-talet som SSU började få en fungerande organisation. Rent politiskt närmade man även sig moderpartiet och mycket arbete ägnades åt antinazism.
1950-talet Den stora frågan för SSU under 1950-talet var om Sverige skulle ha atomvapen eller inte. Striden stod främst mellan Bertil Löfberg som var för atomvapen och Oskar Lindkvist som var emot. Bostadsbristen diskuterades även och idéerna som senare ledde fram till "miljonprogrammet" började växa fram.
1960-talet thumb|Olof Palme under en demonstration för Nordvietnam. Ordförandena Ingvar Carlsson (1961–1967) och Bosse Ringholm (1967–1972) karaktäriserade denna period som en framgångstid för Sverige och de sociala reformerna kunde fortsätta i rask takt för att ständigt utvidga välfärden. Under denna tid var de internationella frågorna viktiga, eftersom man såg stora orättvisor framförallt i utlandet. SSU var stora kritiker av Vietnamkriget, även om det fanns vissa diskussioner inom förbundsstyrelsen som inte ville stå på samma sida som kommunister. Förbundsstyrelsen beslutade senare att det var upp till varje enskild lokalavdelning och medlem att besluta hur de skulle agera.
Förbundet ägnade även mycket tid åt att agitera mot vänsterradikala krafter och gick till försvar för den demokratiska socialismen man förespråkade.
Några av de mer namnkunniga i förbundsstyrelsen under detta decennium var Olof Palme, Ingvar Carlsson och Bosse Ringholm.
1970-talet Efter att vänsterfalangen hade förlorat flera kongresser, började den 1972 att organisera sig i den så kallade "Torsdagsklubben". Torsdagsklubbens namn kom sig av att cirka 40 vänsterdelegater träffades en torsdagskväll under kongressen 1972 och då beslöt att hålla kontakt, bland annat genom politiska seminarier fram till nästa kongress.
Efter ett tag splittrades denna sammanslutning och en liten grupp började samla sig bakom tidningen Offensiv som startades 1973. År 1976 avslöjades det att hemlig trotskistisk verksamhet förekom inom SSU, men det skulle dröja ungefär fyra år innan detta kunde bevisas, vilket slutligen kom när två medlemmar, oberoende av varandra, berättade om det för förbundsstyrelsen. Metoden dess medlemsorganisation använde sig av var entrism. Lars Engqvist, SSU:s förbundsordförande 1972–1978, åkte runt i SSU för att försöka få majoritet för en uteslutning och hösten 1976 uteslöts sju medlemmar.
Vid kongressen 1978 verkställdes besluten om uteslutning och nu började debatten om Offensiv. Frågan om entrism hade förekommit eller inte delade förbundet. Lars Engqvist och förbundsstyrelsen kritiserade Offensiv hårt under kongressen och förbundsstyrelsen gick vinnande ur striden.
Åren 1975–1977 var Jerry Svensson president för Socialistiska ungdomsinternationalen IUSY. Han var den första svensken på posten och valdes på kongressen i Bryssel i Belgien.
1980-talet År 1980 stod det klart att den dolda organisationen existerade och att den hade ungefär 100 medlemmar inom organisationen i tio olika avdelningar, samt tre personer som arbetade heltid för organisationen.
Dåvarande ordförande Jan Nygren (1978–1984) uttryckte sig så här: "Det var rena James Bond-historien. I ett av dokumenten såg jag mitt eget namn och ett referat av ett samtal med mig. Det handlade om SSU:s värnpliktsverksamhet och hur vi skulle aktivera SSU:are på luckan. Då kunde jag förstå mentalt att det inte var något falsarium." En mängd uteslutningar kom som en följd av detta.
Lars Engqvist, och senare Jan Nygren, framhävde att man inte var ute efter att tysta oppositionen utan att det var entrismen och den stadgevidriga verksamheten man ville komma åt med uteslutningarna.
Vid kongressen 1981 fastslogs att man var tvungen att rensa ut trotskisterna ur SSU. Vänsterfalangen var rädd att en utrensning skulle användas som täckmantel av högerfalangen för att få bort sådana som de inte gillade i allmänhet. Efter en förhandling gick man dock med på uteslutningar. Över 100 medlemmar uteslöts efter beslutet. I samband med kongressen 1981 lades också grunden till en kompromiss mellan falangerna i SSU då vänsterns Bo Bernhardsson vann voteringen om förbundssekreterarposten. Ordföranden Jan Nygren, som omvaldes, och Bernhardsson kom, efter en viss ömsesidig misstro inledningsvis, att samarbeta väl och stridigheterna i förbundet lugnade ned sig. Denna lösning upprepades vid kongressen 2005 då ordförande och sekreterare hämtades från vardera falangen i syfte att lugna ner konflikterna i organisationen.
Vid 1984 års kongress valde SSU för första gången en kvinna till förbundsordförande då Anna Lindh blev vald. Hennes tid som ordförande präglades av lugn i förbundet. Hon fick SSU att testa nya metoder för att förändra samhället, bland annat köpte man aktier i Volvo och andra storföretag för att kunna ställa företagsledningarna till svars på bolagsstämmorna.
Socialistiska ungdomsinternationalen (IUSY) hade 1989 kongress på Bommersvik och Sven-Eric Söder valdes till ordförande för IUSY för åren 1989–1991.
1990-talet Vid 1990 års kongress valdes Karl-Petter Thorwaldsson till förbundsordförande. De interna striderna var mer nedtonade än tidigare. Tiden i opposition för socialdemokratin efter valförlusten 1991 innebar för SSU att det vände på medlemsfronten, och åren 1991–1993 ökade SSU:s medlemsantal.
I Seč (i dåvarande Tjeckoslovakien) 1991 valdes Roger Hällhag till ordförande i IUSY. Detta uppmärksammades, eftersom samma land aldrig tidigare hade haft presidentposten två mandatperioder i rad.
De frågor med mest politisk sprängkraft inom förbundet under 90-talet var EU- och EMU-frågorna. SSU beslutade på en extra kongress 1994 att säga nej till svenskt EU-medlemskap, men att på grund av de delade meningarna i förbundet inte driva någon kampanj inför folkomröstningen samma år. Förbundet kom sedan successivt att förändra sin linje till en mer EU-positiv sådan.
Niklas Nordström valdes 1995 till ordförande på kongressen i Norrköping. Den pågående konflikten mellan falangerna framträder. Högerfalangen, å ena sidan, ville ta tydligt avstånd från kommunismen genom att lämna bakom sig symboler och ord som kunde relateras till kommunismen. Detta kom till stor del som en följd av att Sovjetunionen hade fallit och att missförhållandena i länderna i öst skadade även den demokratiska socialismens rykte. Vänsterfalangen ansåg att man skulle strida för traditionerna inom rörelsen. De ansåg att det vore ett svek mot grunderna att förändra sig på det sättet. Detta skapade en infekterad strid som levde kvar in på 2000-talet.
År 1996 tog förbundsstyrelsen avstånd från tidningen Socialisten (som drevs av personer aktiva på tidningen Offensiv) och beslutade att medlemskap i tidskriftsföreningen Socialisten skulle vara oförenligt med medlemskap i SSU.
På kongressen i Göteborg 1997 hårdnade konflikten. Två tydliga falanger framträdde och omröstningen till förbundsstyrelsen blev hård. Valberedningen kunde inte hitta en kompromiss och vice ordföranden Anders Ygeman från vänstern tvingades lämna styrelsen, då posten slopades. SSU skrev nu i sitt handlingsprogram att det är ett feministiskt förbund.
Vid kongressen 1999 i Västerås var en vänsterkandidat, Luciano Astudillo, från SSU-distriktet i Skåne, mycket nära att bli ordförande. Efter en vår av flera avslöjade oegentligheter falangerna emellan och en laddad kongress besegrades Astudillo emellertid av Mikael Damberg från Stockholms läns SSU-distrikt, med röstsiffrorna 126 mot 124.
Under flera år var Lisa Pelling generalsekreterare i IUSY.
2000-talet År 2000 var SSU värd för Socialistiska ungdomsinternationalens världsläger som arrangerades i Malmö med över 2 000 deltagare från hela världen. Lägret var det största IUSY organiserat dittills.
Under 2001 års kongress i Umeå lämnade vänsterfalangens kongressdeltagare kongressalen när Mikael Damberg skulle återväljas (någon motkandidat fanns inte). Detta var en mycket tydlig markering mot högerfalangens styre och visade på allvaret i konflikten. Vad vänsterfalangen mest kritiserade var att man i princip- och handlingsprogrammen ersatt "demokratisk socialism" med "socialdemokrati" vilket man tyckte var för svag ideologisk formulering då det inte tydligt syntes att SSU var socialistiskt. Högern hade majoritet på kongressen, vilket innebar att högerfalangen kunde få två/tredjedels majoritet i styrelsen. En laddad fråga på kongressen blev EMU, där omröstningen vanns av ja-sidan med bara en rösts marginal. Samma år antog moderpartiet Socialdemokraterna ett nytt partiprogram där det slogs fast att Socialdemokraterna var en feministisk rörelse, en skrivning som SSU hade varit med och drivit på för tillsammans med kvinnoförbundet.Dahlerup, Drude. 2001. Red Freidenvall, Lenita & Jansson, Maria. Politik och kritik - en feministisk guide till statsvetenskap.
Den 21 januari 2002 mördades SSU:aren Fadime Şahindal av sin far. Det visade sig vara ett hedersmord. Hon hade jobbat för jämställdhet och framför allt för rättigheter för unga kvinnor med utländsk bakgrund. År 2003 bildade SSU en minnesfond för att hedra Fadimes minne.