Konserthuset Stockholm ligger i kvarteret Konserthuset 2 i Stockholms centrum vid Hötorget i hörnet Kungsgatan och Sveavägen. Byggnaden uppfördes åren 1924–1926 efter ritningar av arkitekt Ivar Tengbom.
Konserthuset, som invigdes den 7 april 1926, räknas som ett av de mest framstående exemplen på den svenska 1920-talsklassicismen och var en av de första byggnaderna i Sverige särskilt avsedda för orkestermusik. Konserthuset i Stockholm har som ett musikens hus, men även som enskilt byggnadsverk, få motsvarigheter vare sig i Sverige eller utomlands.Konserthuset 2: Norrmalm, Stockholm: byggnadshistorisk inventering, sid. 7. Flera av 1920-talets främsta svenska konstnärer och formgivare bidrog till interiörens gestaltning där Grünewaldsalen räknas till höjdpunkten.Bedoire (2012), sid. 112 Med Konserthuset och varuhuset PUB, som uppfördes samtidigt, fick Hötorget ett helt nytt utseende.
Sedan 1926 utdelas Nobelprisen i medicin, fysik, kemi och litteratur den 10 december varje år i Stockholms konserthus. Polar Music Prize, som instiftades 1989, delas ut årligen i Konserthuset sedan 2004. Två litterära priser, Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne samt Augustpriset, utdelas också här sedan 2010 respektive 2008.
Konserthusbyggnaden är blåklassad av Stadsmuseet i Stockholm vilket innebär att bebyggelsens kulturhistoriska värde anses motsvara fordringarna för byggnadsminnen i Kulturmiljölagen av stadsmuseet.Stadsmuseets interaktiva karta för kulturmärkning av byggnader i Stockholm.
Bakgrund Tidiga planer miniatyr|Konserthustomten 1909. I slutet av 1860-talet formulerades för första gången idéerna om ett eget hus för den symfoniska musiken i Stockholm. Man tänkte sig Fersenska terrassen på Blasieholmen och ett förslag utarbetades av arkitekt Johan Fredrik Åbom.Konserthuset 2: Norrmalm, Stockholm: byggnadshistorisk inventering, sid. 9. Projektet genomfördes dock aldrig och det dröjde sedan till början av 1900-talet innan frågan togs upp igen. Flera projekt presenterades för att lösa lokalproblemet, men ekonomiska medel saknades. Vid den tiden bedrev Konsertföreningen, som hade bildats 1902, sin musikaliska verksamhet i provisoriska och icke ändamålsenliga lokaler.Konserthuset 2: Norrmalm, Stockholm: byggnadshistorisk inventering, sid. 9. Efter 1914 och fram till 1926 var Auditorium (den gamla, ombyggda gasklockan vid Norra Bantorget) Stockholms konsertförenings huvudsal.
Tomten miniatyr|Bebyggelsen på Konserthustomten 1898. År 1917, i slutskedet av första världskriget, hade Konsertföreningen hittat en lämplig tomt i kvarteret Hästhuvudet vid östra sidan om Hötorget. Kvarteret bestod av äldre fastigheter från 1700- och 1800-talen; bland annat fanns här ett tryckeri och redaktionen för Svenska Morgonbladet. Handelsmannen Paul Urban Bergström hade sin butik för manskläder, gosskläder och tyger i en av byggnaderna. Platsen var väl vald. Området kring Hötorget och trakten vid Kungsgatan och Sveavägen fick kring sekelskiftet 1900 ny status då allt fler affärsidkare etablerade sig här eftersom Gamla stan började överges som huvudstadens affärscentrum till förmån för Nedre Norrmalm.Konserthuset 2: Norrmalm, Stockholm: byggnadshistorisk inventering, sid. 9. Kungsgatans förlängning österut var just avslutad och gatan höll på att byggas ut till en ny affärsgata av mer internationellt snitt, och för Sveavägen fanns långtgående planer på en förlängning söderut (se Norrmalmsregleringen).P.O. Hallmans förslag till dragning av Sveavägen till Hamngatan, 1912
Finansiering En kommitté bildades (med bland andra prins Eugen och Josef Sachs som medlemmar) och privata donationer började flyta in. Bland de största gåvorna fanns en privat testamentarisk donation på 400 000 kronor från Rosa Nachmanson (född Davidson). Vid sin död 1916 efterlämnande hon en förmögenhet på 3,3 miljoner kronor. En del skulle "användas i och för allmänt välgörande eller allmännyttigt ändamål eller i syfte, som befrämjar skön konst eller vetenskap".Riksarkivet: Släkten Nachmanson. Nästan lika mycket kapital skänktes av hennes bror, Ernst Davidson; de var barn till konditorn Wilhelm Davidson hade öppnat restaurangen Hasselbacken i Stockholm. Bådas donationer lade grunden till ett förverkligande av konserthusprojektet. Ytterligare bidrag på totalt 700 000 kronor kom från några bankdirektörer med Knut Wallenberg i spetsen. En ansökan gick också till Kungl. Maj:t om att få använda medel ur Penninglotteriet till konserthusprojektet. Kostnaden för det nya huset beräknades till fyra miljoner kronor. År 1919 bildades Stiftelsen Stockholms konserthus som skulle sköta förvaltningen av den planerade byggnaden, medan Konsertföreningen skulle ansvara för den musikaliska verksamheten (båda slogs 1976 samman till Stockholms konserthusstiftelse).Konserthuset 2: Norrmalm, Stockholm: byggnadshistorisk inventering, sid. 9.
Förarbeten Arkitekttävling mini|Hötorget omkring 1920. Konserthustomten inom röd ram. miniatyr|Stadsplaneförslag för placering av Konserthuset i slutet av Sveavägen. År 1920 utlystes en arkitekttävling för det nya konserthuset. Enligt tävlingsprogrammet skulle byggnaden innehålla en större och en mindre sal samt plats för kommersiella lokaler som kunde ge hyresintäkter. 34 tävlingsbidrag lämnades in och tävlingen avgjordes i januari 1921. Konserthustävlingen gav ingen klar vinnare, både Ivar Tengboms förslag Det röda hjärtat och Erik Lallerstedts bidrag Vingarna tilldelades högsta prissumman. De följdes av Torben Gruts och Ture Rybergs tävlingsbidrag.Eriksson (2001), sid. 263
I Tengboms förslag var podierna lagda så långt bort från varandra som möjligt utan risk för överhörning. Lallerstedt däremot placerade salarnas podier åt samma håll så att samtidiga evenemang kunde störa varann. Tack vare Gunnar Asplunds tydliga ställningstagande för Tengboms förslag och en omarbetning för att förbättra akustiken efter ett förslag av Svante Arrhenius gick uppdraget slutligen till Tengbom.Eriksson (2001), sid. 263
Stadsplan Enligt stadsplanen, som hade utarbetats av Albert Lilienberg speciellt för tävlingen, skulle den nya kulturinstitutionen ligga i hörnet Kungsgatan och Sveavägen. Sveavägen slutade vid denna tid vid Oxtorgsgatan och det nya konserthuset skulle alltså bilda en fond i Sveavägens slut. Lilienberg presenterade två förslag, den ena där huvudentrén vändes mot Hötorget. I ett andra skissförslag till stadsplanen vändes huvudentrén mot Sveavägen, något som förde tanken till Kungsportsavenyen i Göteborg med Göteborgs konstmuseum i fonden. Sveavägen slutade enligt detta förslag framför Konserthuset men trafiken skulle ledas i en skarp sväng in mellan Konserthuset och Hötorget och sedan in på Sergelgatan.Eriksson (2001), sid. 263
Båda förslagen blev hårt kritiserade i debatten. Med Lilienbergs förslag skapades två torg (Hötorget i väster och ett mindre torg i öster) kring Konserthuset. Arkitektkollegan Gunnar Asplund engagerade sig i diskussionen; i facktidskriften Arkitektur skrev han bland annat: "Konserthuset på drift mellan två torg [...] om man vände huvudfasaden mot Hötorget [...] skulle huvudfasaden framträda monumentalt, den skulle bli solbelyst och torghandeln skulle bilda en pittoresk motvikt mot kolonnernas stränghet ...", och vidare: "framför huvudentrén skulle man få en stor lugn torgyta befriad från bråkig genomgångstrafik ..." Så blev det också.Eriksson (2001), sid. 262
Byggstart En arbetsgrupp bildades för att följa det praktiska byggnadsarbetet. Gruppen bestod av styrelseledamot Walter Philipson, musikfrämjaren Erik Lidforss, affärsmannen Josef Sachs och prins Eugen. Tillsammans med Ivar Tengbom skulle de driva arbetet framåt och besluta i frågor rörande bygget. Gruppen gjorde även en studieresa till Tyskland och Holland för att studera andra konserthus, men enligt Tengbom gav studiebesöken inga nya impulser. Det man såg var "i de flesta fall relativt ålderdomligt och konventionellt."Konserthuset 2: Norrmalm, Stockholm: byggnadshistorisk inventering, sid. 10.
Under projekteringen och byggtiden hade Tengbom sina medarbetare arkitekterna Birger Jonson och Robert Hult samt skulptören Gustaf Cederwall vid sin sida. Byggnadens konstruktionsritningar upprättades av den ofta anlitade Kreügers konsulterande ingenjörsfirma och som entreprenör och byggmästare för hela byggnadsarbetet fungerade ingenjören Axel Olsson. Konserthuset 2: Norrmalm, Stockholm: byggnadshistorisk inventering, sid. 12.
Stockholms konserthus började byggas i april 1923; två månader senare invigdes ett annat stort byggprojekt: Stockholms stadshus. De gamla byggnaderna i kvarteret Hästhuvudet, som delvis härrörde från 1700-talet, revs i slutet av 1923 och våren 1924 färdigställdes grunden. Under sommaren 1924 restes järnstommen och fasaderna murades. I november 1924 var det taklagsfest. Under 1925 och början av 1926 pågick de omfattande arbetena med inredningen, där flera formgivare och konstnärer från stadshusbygget engagerades.Konserthuset 2: Norrmalm, Stockholm: byggnadshistorisk inventering, sid. 10. Bygget avlöpte, bortsett från några mindre strejker, relativt smidigt, och det ursprungliga programmet fullföljdes i stort sett utan större ändringar. Konserthuset färdigställdes på tre år; som jämförelse kan nämnas att det tog över elva år (från 1911 till 1923) att fullborda Stockholms stadshus. Bedoire (2012), sid. 247
Byggnadsbeskrivning Konstruktion miniatyr|Besiktning av järnstommen, april 1924. Konserthuset grundlades dels på berg (mot Hötorget), dels på Brunkebergsåsens grus och sand. En omfattande grundundersökning som redovisades i maj 1923 klargjorde grundförhållandena. Den bärande stommen utgörs av gjutjärnspelare som ställdes på plattor av armerad betong medan bjälklagen består av järnbalkar klädda med betong. Dessa fylldes med armerade betongplattor som ytbehandlades för putsning med rent kalkbruk. Konserthuset 2: Norrmalm, Stockholm: byggnadshistorisk inventering, sid. 12.
Grundmurar och trapplopp utfördes i betong. Takstolarna över byggnadens mittparti tillverkades av järn. Samtliga järndetaljer är hopnitade. Innertaket över Stora salen är en pendlad rabitskonstruktion (puts på trådnät) med spänd segelduk utanpå (det ändrades vid den stora ombyggnaden i början av 1970-talet). För extra ljudisolering i salens tak användes torv. Konserthuset 2: Norrmalm, Stockholm: byggnadshistorisk inventering, sid. 12.
Fasaderna och en del innerväggar murades med tegel. För fasaderna användes ett grovt, maskinslaget tegel som lämpade sig för slamning. Slamningen utfördes med vanligt putsbruk (tjocklek 2–5 millimeter) med tillsatt blå färg och utspätt med kalkvatten. Enligt arbetsbeskrivningen skulle slamningen utföras av ”vana arbetare”. Arkitekt Lars Israel Wahlman fann resultatet ”mycket lyckat”. Konserthuset 2: Norrmalm, Stockholm: byggnadshistorisk inventering, sid. 12.
Yttertak liksom fönsterbleck och vattenavrinning består av kopparplåt. Taket över mittendelen utgörs av ett flackt, valmat sadeltak som är indraget några meter och omges av en takterrass. Fönstersnickerierna tillverkades av ek som oljades och butiksfönstren mot Kungsgatan var ursprungligen av oxiderad metall (senare utbytta mot fönster av eloxerad aluminium). Fönsteromfattningarna gjordes generellt som släta putsomfattningar, medan samtliga butiksfönster och entréer i bottenvåningen försågs med släta band av granit. Konserthuset 2: Norrmalm, Stockholm: byggnadshistorisk inventering, sid. 12. Konserthuset var även en av de första byggnader i Stockholm som utrustades med elektrisk fasadbelysning. Den var av typ Zeiss parabolspegellampor som tändes vid konserter och festliga tillfällen, första gången vid invigningen.Dagens Nyheter 8 april 1926. Så är det fortfarande, dock med moderna lampor.