Esoterism (från grekiskans iso, inuti och ter som har med motsättning att göra) är ett svårdefinierat begrepp som vanligen syftar på hemliga läror och fördolda kunskaper knutna till hemliga sällskap. Dessa sällskap kan ha hemliga invigningar, inte sällan i flera steg. Många, men långt ifrån alla, av dessa hemliga läror har ofta bottnat i religionen.
I religiös bemärkelse har esoteriska läror (se mystik) förekommit i de grekiska mysteriereligionerna och har i princip alltid existerat inom religionerna (se sufism, kabbala, gnosticism, Johannes Eckhart, Jacob Böhme, Förborgade Ord, vajrayana) när den allmänna formen av religionerna inte fullt ut kunnat förklara verkligheten och olika skeenden eller räckt till i sökandet efter Det Absoluta.
I vid bemärkelse används begreppet esoterism för allt från frimureri, teosofi, ockultism och alkemi till parapsykologi, efemerider, rollspel, yoga och tarot, och är dessutom ett bärande tema i fantasylitteraturen.Faivre, 1992, ss 3-12
Handel, kolonisering och krig – religions- och kulturutbyte Århundradena före och efter kristus dominerades militärt av dåtidens supermakter Persien och Romarriket. Beträffande filosofi, religion och vetenskap hade hellenismen, zoroastrismen och andra gamla iranska religioner, samt förbättrade handelsvägar och kommunikationer mellan Indien och Medelhavsområdet via Iran, en avgörande betydelse när det gäller utbytet av olika läror och vetenskapliga teorier. Berättelserna om Buddha och Krishna kunde färdas hela vägen från Indien till Jerusalem och Rom. Forskare inom bland annat historia och religionshistoria kallar de seklen från 800-talet fram till 100-talet för axialåldern Jaspers (1953) därför att den, enligt deras mening, framstår som en drivaxel för mänskligheten. Under denna period levde och verkade, för att nämna några, Siddhartha Gautama (Buddha), de stora israelitiska skriftprofeterna Jesaja, Jeremia och Hesekiel, Konfucius och Lao Zi som förändrade Kinas traditioner, den iranske religionsgrundaren Zarathustra samt filosoferna Sokrates och Platon i Grekland.Armstrong, K (2001), s 40 Under samma period möjliggjordes kulturmöten och korsbefruktningar mellan filosofier och religioner, som kanske det enda positiva resultaten av Alexander den stores, Nebukadnessars, Kyros den stores och Julius Caesars erövringskrig. Århundradena före Kristus kännetecknades av handel, kolonisering och krig – någonting som frambringade en accelererade en utveckling på de kulturella, religiösa och filosofiska områdena
De grekiska filosofernas arbeten och Irans forntida religioner med dess mångfald av olika andliga idéer principer och tankar är av central betydelse för att israeliternas gamla religion började omvandlas till en djupare judendom, kristendomens, och även islams, utveckling. Från Iran kommer föreställningarna om himlen, helvetet och om en dom efter döden, och från Babylonien kaldéernas mystik. Mötet mellan de israeliter som förts till Babylon av Nebukadnessar och deras iranske befriare Kyros II år 539 f.Kr. innebar att de iranska föreställningarna fördes vidare till Medelhavsområdet.Wibeck, S. (2007), s 277 -280 Många israeliter valde att stanna i Babylon efter befrielsen, vilket kom att resultera i två judiska centrum – Jerusalem och Babylon – som hade ett livligt utbyte. Senare tillkom ytterligare judiska centrum, bland annat i Alexandria, och judendomen utvecklade gradvis en mystisk aspekt – ursprunget till Kabbala – och även gnostiska och esoteriska tankegångar började ta form.
Ett av de tydligaste kännetecknen för forniransk religion är föreställningen om en kosmologisk dualism. Hela världen och hela tillvaron är ett motsatsförhållande i gott och ont, ljus och mörker, vitt och svart, sanning och lögn, rätt och orätt, ande och materia, liv och död. De som följde Zarathustra gjorde om de gamla iranska gudarna till Ahura Mazdas (Herren den Vise) medhjälpare, ett slags ärkeänglar, eller till personifierade sidor eller aspekter av hans väsen.Hvidfeldt (1994), ss 115 - 116 (
Mithraismen: De romerska soldaternas kult
thumb|Mithras utför ett tjuroffer, vilket var den centrala riten i religionen. Mithraismen var en kult utövad av hemliga förbund under romersk kejsartid (från 100- till 300-talet). Den omfattades särskilt av hären och fick genom den utbredning över stora delar av det romerska riket. Mithraskulten var en allvarlig konkurrent till en annan snabbväxande religion: kristendomen. På 100-talet e.Kr. var mithraismen en större religiös rörelse än den kristna sekt som fortfarande var tämligen ny. Kristendomen använde ofta strategin att assimilera andra religioners högtider och helger. Exempelvis firades Mithras födelsedag den 25 december, och det datumet valde den kristna kyrkan till Jesus födelsedag.
Mithras, som guden kallades på latin, var guden framför alla andra för de romerska legionärerna och betraktades av kultens anhängare som en god kamrat och krigare. Guden Mithras var en ungdomlig gestalt som förknippades med solen och vars främsta bragd var dödandet av en tjur. Det är inte otänkbart att den romerska Mithras har rötter i tron på Mithra i Iran och Indien cirka 400 f.Kr. I Iran var Mithra bland annat solguden och den iranska krigaradelns skyddsgud. Den viktigaste delen i berättelsen om Mithras handlar om hur Mithras tillfångatar och offrar en helig tjur och om hur alla jordens välgörande ting väller fram ur tjurens offrade kropp.
Hur kulten utövades av romarna är okänt på grund av hemlighetsmakeriet som är typisk för esoterism. Så mycket är emellertid känt att astrala föreställningar spelade en stor roll, och en stor del av den förvirrande bildsymboliken återger zodiakens tecken och andra stjärnbilder. Tjuroffer kan ha förekommit i samband med utövandet av kulten, men detta kan inte bevisas. Dock var tjurdödandet en viktig del av själva Mithrasmyten. På vissa håll var mithrasdyrkarna indelade i sju invigningsgrader: korp, brudgum, soldat, lejon, perser, sollöpare och fader.Ewald (1996) (
Gnosticismen
Gnosticismen är ett samlingsnamn för de olika trosåskådningar som var förhärskande på 100-talet och som angreps av den tidiga kristna kyrkan. Ordet kommer från grekiskans gna’sis, som betyder “insikt”, och vanligen uppfattade medlemmarna i sådana sällskap att de besatt en hemlig kunskap.
I Nag Hammadi i Egypten 1945 hittades flera skrifter av gnostiskt ursprung. Genom dessa fynd fick man värdefull förstahandsinformation om dessa gamla trosåskådningar. Den mest omtalade skriften är Tomasevangeliet. Nag Hammadi-skriftema skrevs ursprungligen på grekiska under första eller andra århundradet e.Kr. och översattes till koptiska på 200- och 300-talet.
Gnosticismens ursprung är omdiskuterat. Vissa menar att den har hedniska rötter med inslag av platonsk filosofi, medan andra anser att den har rötterna i judendomen, som i sin tur kan ha påverkats av iranska religiösa föreställningar. Enligt gnosticismen finns tre människotyper: hylikema som är bundna till den onda materien och inte kan uppnå frälsning; psykiskema som i viss mån kan uppnå frälsning eftersom de har en själ; och pneumatikema som kan återvända till Pleroma genom att uppnå gnosis.Cox (2004), ss 35 - 39 (
Bogomilerna, katarerna och albigenserna var tre senare inriktningar som genomsyrades av gnostiskt tänkande. Den kristna gnosticismen var mångfacetterad, men hade det gemensamma temat att själen måste frigöras från materien/kroppen.
Platon och nyplatonismen
thumb|Platon Platons esoteriska läror diskuterades uteslutande i akademin, och har gått förlorad för eftervärlden.Lübcke (1988), s 141) Nyplatonismen är ett begrepp med rötter i 200-talets Alexandria. Där levde den grekiske filosofen Ammonios Sakkas och dennes lärjungar Plotinos och Origenes. Den har i hög grad påverkat kristen filosofi, i synnerhet genom Augustinus (350–430) och särskilt i dennes tidigare skrifter. Nyplatonismen hävdade att det högsta väsendet var Det ena, en fullkomligt god och själslig varelse. Det ena är också den fullkomliga verkligheten. Alla ting som till exempel människornas kroppar och själar, ligger på en graderad skala mellan Det ena (det goda) och materien (det onda). Eftersom Det ena är den högsta graden av verklighet, får rimligtvis materien som ligger längst bort, lägst verklighetsgrad – det onda är overkligt.
I sin filosofi var Augustinus mycket påverkad av nyplatonismen. I sin tolkning av nyplatonismen ersatte han Det ena med Gud, något som gjorde det möjligt att förklara teodicéproblemet (varför en perfekt, god Gud skapat en värld med ondska) genom att hävda att det onda är overkligt. Allt gott härstammar från Gud, som dock inte kan ta ansvar för det som saknar godhet (det som saknar verklighet). Det onda i världen är frukten av människornas fria vilja, som vänt sig bort från Gud. I boken Bekännelser skildrar Augustinus hur människan genom sitt inre sökande kan nå den gudomliga verklighet som är alltings mål. Även senare teologi har nyplatonska drag. Ett förnyat intresse för nyplatonismen kom under renässansen genom bland annat Marsilio Ficino, och den påverkade också den tyska idealismen och romantiken.
Hermetismen
De flesta av hermetismens böcker, vilka skrevs på grekiska i Alexandria under början av vår tideräkning och sammanställdes under flera århundraden, har gått förlorade. De behandlade astrologi, alkemi, naturfilosofi, teosofi, teurgi (andebesvärjning) med mera. Hit hör också en samling texter som sammanställdes mellan 100- och 200-talet. Corpus Hermeticum omfattar ett femtontal skrifter, bland annat. Asklepios och Stobaei Hermetica, författades enligt legenden av Hermes Trismegistos, som i talrika och motsägande traditioner förbundits med guden Thot och den grekiske Hermes. Han ska ha levt på Moses tid och skänkt egyptierna deras lagar och kunskaper. Trots att Corpus Hermeticum inte är ett alkemistiskt verk i egentlig mening, finns nästan allt vi vet om den västerländska alkemin i början av vår tideräkning i dessa skrifter.
Vid sidan av den alexandrinska hermetismen fanns andra icke-kristna strömningar. En var nypythagorismen, som uppkom under de två första århundradena. I stoicismen fanns tydliga esoteriska grunddrag. Nyplatonismen utformades av Plotinos (270 e. Kr.) i Damaskus. Han sökte metoder att nå den översinnliga världen och att konstruera eller beskriva denna världs strukturer och samband. Den judiska kabbalan är en teosofi; under 400- och 500-talen sammanställdes en kosmosofisk text på några sidor, Sefer Yetzira (Skapelsens bok), en föregångare till det som skulle bli den egentliga kabbalan. Ytterligare en icke-kristen strömning var den intensiva intellektuella aktivitet som följdes av islams snabba utbredning.
Alkemi
Alkemi, konsten att omvandla oädla metaller till silver eller guld, kan spåras till Egypten. Alla källor anger den legendariske Hermes Trismegistos, som alkemins fader. De gamla grekerna började också studera alkemi, och härifrån härrör troligen det första försöket att ge metallförvandlingarna en naturlig förklaring. Empedokles hade framlagt sin teori om att all materia måste vara sammansatt av fyra element: eld, luft, jord och vatten. Denna princip låg till grund för otaliga senare alkemisters arbete. Också Geber, det europeiska namnet på araben Jabir ibn Hay-yan (omkring 722–815) av många betraktad som historiens störste alkemist, var inne på något liknande.
Även om alkemin i stort sett förpassats till vidskepelsens område, har många ännu idag existerande mystiska sällskap och ordnar tidigare hävdat att alkemi, livselixir och liknande kunskaper fanns hos sällskapets innersta eller högsta krets, och att detta vetande har vidarebefordrats från mästare till lärjunge i tusentals år.Svahn, J. (2007), ss 26 - 31 om "Rosenkorsarna" i Sekter och hemliga sällskap i Sverige och världen. Sundbyberg: Bokförlaget Semic.
Druider och häxor