Sveriges historia 1905–1914 behandlar Sveriges historia under perioden från unionsupplösningen till första världskrigets utbrott, åren 1905 till 1914.
Perioden inleds med att Svensk-norska unionen upplöses 1905. Den avslutas med att första världskriget bryter ut 1914.
Rösträttsfrågan igen Liberal regering Efter de upprivande unionella stridigheterna kunde de svenska statsmakterna odelat ägna sina omsorger åt Sveriges egna förhållanden. Kungen uppdrog åt Liberala samlingspartiets ledare Karl Staaff, som varit en av de liberala medlemmarna i Lundebergska ministären och en av de svenska förhandlarna i Karlstad, att som statsminister (7 november 1905-29 maj 1906) bilda en ny regering. Från föregående regering behölls krigsministern Lars Tingsten och finansministern Elof Biesèrt. Envoyén Eric Trolle blev utrikesminister, landssekreteraren Axel Schotte civilminister, folkskolläraren Fridtjuv Berg ecklesiastikminister och redaktören David Bergström konsultativt statsråd.
Splittring i högern Vid början av 1906 års riksdag utträdde ett fyrtiotal ledamöter ur lantmannapartiet och bildade under ledning av Hans Andersson i Nöbbelöv (senare i Skivarp) Nationella framstegspartiet, som dock i allt huvudsakligt samverkade med lantmannapartiet. Till nya kaserner och uniformer beviljade riksdagen på regeringens hemställan nära 28 miljoner kronor. Folkskollärarnas löner höjdes med ökade statsbidrag. Lagar antogs angående frihetsstraff och villkorlig frigivning samt medling i arbetstvister genom särskilda förlikningsmän. Riksdagen godkände regeringens förslag om förbud för bolag att i vissa fall förvärva fast egendom i norra Sverige (den så kallade Norrlandslagen, se Norrlandsfrågan). Ministärens viktigaste uppgift var att hitta en lösning på frågan om vilka som skulle ha rösträtt. Liberala samlingspartiets förslag från 1904 om allmän rösträtt i enmansvalkretsar lades fram av regeringen och bifölls av andra kammaren med 134 röster mot 94. Första kammaren däremot antog med 118 röster mot 24 ett förslag om proportionella val till båda kamrarna, ett förslag som först föreslagits av den förre jordbruksministern Alfred Petersson i Påboda.
Högerregering Ett av statsministern i andra kammaren under debatten fällt yttrande om herremakt och folkmakt föranledde Trolle och Tingsten att avgå ur regeringen. Statsministern begärde att få upplösa andra kammaren, men det ansåg kungen oformligt, då denna kammare bifallit den kungliga propositionen. Hela ministären begärde då sitt avsked. Kungen anmodade då Alfred Petersson i Påboda att bilda en ny ministär. Denne avböjde anbudet, men ingick i den ministär som nu bildades av generaldirektören Arvid Lindman (29 maj 1906–7 oktober 1911), som varit sjöminister i Lundebergska ministären. Även Trolle och Tingsten inträdde i den nya regeringen. Justitierådet Gustaf Albert Petersson, som tillhört Lundebergs ministär, blev justitieminister och fabriksidkaren Carl Swartz finansminister. Bland regeringens senare ledamöter bör nämnas greve Arvid Taube som utrikesminister, Olof Malm som krigsminister och greve Hugo Hamilton som civilminister.
Omfattande reformer Ny kung Kung Gustaf V:s trontillträde den 8 december 1907 föranledde ingen ändring i konseljens sammansättning. Det omfattande reformarbete som påbörjats av Staaffs ministär fortsattes med inte mindre kraft under Lindmans statsministertid.
Stora administrativa reformer De ministeriella ärendena överflyttades till hela statsrådet. En administrativ högsta domstol med namnet Regeringsrätten upprättades. I samband därmed bildades av ledamöterna i Högsta domstolen och Regeringsrätten ett lagråd som regeringens och riksdagens rådgivare i lagstiftningsfrågor. För de centrala ämbetsverken och flera tjänstemannakårer genomfördes en omfattande reglering av tjänstskyldighet, löner och pensioner. Prästerskapets löneförhållanden undergick en genomgripande förändring med väsentlig förbättring av de lägst avlönades ställning. För prästvalen utsträcktes rösträtten även till de kommunalt röstberättigades hustrur med lika rösträtt för alla. Borgerligt äktenskap medgavs för alla ledamöter av Svenska kyrkan. Nya arrende- och hyreslagar beslutades, och en särskild uppsiktslag till att hindra jordbrukets förfall på trävaruindustrins hemman i Norrland och Dalarna utfärdades. En ny lag för aktiebolag till att skydda minoritetens rätt genomfördes. Progressiva arvs-, inkomst- och förmögenhetsskatter antogs. För avverkat virke infördes en ny kommunal skatt, benämnd skogsaccis. En ny banklag utfärdades. Tulltaxan omarbetades, och sockerbeskattningen omreglerades. Betydande anslag beviljades till järnvägsbyggen i övre Norrland, till stora elektriska kraftstationer i Trollhättan, Porjus och Älvkarleby samt till en farled för stora fartyg mellan Vänern och Kattegatt. Med Grängesbergsbolaget och dess lappländska bolag ordnades de tilltrasslade äganderättsförhållandena, så att staten erhöll preferensaktier för 40 miljoner kronor och en viss royalty för malmbrytningen i Gällivare och Kirunavaara. En ny lag om sjukkassor antogs, medel anvisades till sjukkasseväsendet, och en tillsynsmyndighet däröver anordnades. Förbud utfärdades för kvinnors nattarbete i vissa yrken. Statsanslag beviljades för organiserande av arbetsförmedling. Kommunernas ofta missbrukade lånerätt begränsades. Genom en ny skjutsstadga avlyftes skjutsningsbesväret fullständigt från jordbruket. Den högre tekniska undervisningen, lantbruksskolorna och navigationsskoleväsendet omreglerades.
Sveriges statsministrar 1905-1914
Storstrejken Storstrejken 1909 föranledde regeringsförslag om en arbetsavtalslagstiftning, men denna vann inte andra kammarens godkännande. Sjögränsen mot Norge fastställdes och genom skiljedom i Haag bekräftades Sveriges rätt till de omtvistade öarna Grisbådarna i Kattegatt. Med strandstaterna vid Östersjön och Nordsjön (utom Norge) ingicks 1908 ett avtal, Östersjöavtalet 1908, utan att Parisfredens förbud mot Ålandsöarnas befästande blev upphävt. Vid behandling av ett regeringsförslag år 1909 om torv som lokomotivbränsle för statsbanorna hade statsutskottet skaffat sig direkta upplysningar från järnvägsmyndigheterna. När frågan behandlades i första kammaren uttalade civilministern lämpligheten av att enligt § 46 riksdagsordningen sådana uppgifter inhämtades genom regeringen. Härom uppstod skarpa debatter i riksdagen, varvid utrikesministern Eric Trolle, jordbruksministern Alfred Petersson i Påboda och konsultativa statsrådet Gustaf Roos avgick ur regeringen.
Försvarsfrågan igen Försvarskommitté Efter unionsupplösningen trädde försvarsfrågan åter på allvar fram på dagordningen. För att särskilt med hänsyn till rikets ekonomiska bärkraft granska ett av militärmyndigheterna uppgjort förslag om en gemensam plan för rikets försvar tillsatte regeringen 1907 en större kommitté av ledande riksdagsmän och militärer under Christian Lundebergs ordförandeskap. Men då kommittén i juli 1910 nästan var färdig med sitt arbete hoppade de liberala ledamöterna Karl Staaff, Herman Kvarnzelius och Daniel Persson i Tällberg av denna på grund av missnöje med beräkningen av försvarskostnaderna. Då fanns ingen utsikt att få kommittéförslaget genomfört vid 1911 års riksdag. Vid denna motionerade socialdemokraterna om nedsättning av försvarsutgifterna, och andra kammaren begärde en ny allsidig utredning huvudsakligen genom civila personer. Regeringen begärde 4 miljoner kronor för byggande av en större sjögående pansarbåt av den så kallade F-typen (hela kostnaden omkring 12 miljoner kronor), vilken av de sakkunniga ansågs vara lämpligast för svenska förhållanden. Anslaget avslogs i andra kammaren, men bifölls i gemensam votering med 215 röster mot 145. Reservationer avgavs i andra kammaren av Karl Staaff och Hjalmar Branting med instämmande av 111 ledamöter. Hans Andersson i Nöbbelöv anmälde att han röstat för anslaget, och med honom instämde 68 av kammarens ledamöter.
Nya rösträttsregler Vid andrakammarvalet 1911 tillämpades de nya rösträttsbestämmelserna för första gången, varvid valmännens antal fördubblats sedan nästföregående val. Valet gick emot regeringen. Valda blev 102 liberala, 64 moderata (högermän) och 64 socialdemokrater. Hela den Lindmanska ministären begärde omedelbart efter valen sitt avsked. Kungen uppdrog åt Karl Staaff att för andra gången bli statsminister (7 oktober 1911–17 februari 1914). Axel Schotte och Fridtjuv Berg återtog sina ämbeten från den förra Staaffska ministären, och David Bergström blev krigsminister. Även Sjöförsvarsdepartementet fick en civil innehavare i vice häradshövdingen Jacob Larsson. Envoyén greve Jacob Albert Ehrensvärd blev utrikesminister, vice häradshövdingen Gustaf Sandström justitieminister, bruksägaren friherren Theodor Adelswärd finansminister och Alfred Petersson i Påboda (som gått över till det liberala partiet) för tredje gången jordbruksminister.
miniatyr|Oscar II (1829-1907) efterträdde sin bror Karl XV som svensk och norsk kung 1859, men avsattes som norsk kung 1905.
Högern enas igen Vid 1912 års riksdag förenades lantmannapartiet och Nationella framstegspartiet till lantmanna- och borgarepartiet, inom vilket amiral Arvid Lindman snart övertog ordförandeskapet. Tillsammans med första kammarens protektionister, som 1910 antagit namnet Förenade högerpartiet, hade 1905 de fåtaliga frihandelsvännerna med en del moderata protektionister slutit sig samman till Första kammarens moderata parti. År 1912 förenades högerpartiet och moderata partiet till Första kammarens nationella parti under ordförandeskap av före detta justitierådet Ernst Trygger. Omkring Hjalmar Branting, vilken 1896 inträdde i andra kammaren som den förste socialdemokraten, bildades socialdemokratiska riksdagsgruppen, gemensam för båda kamrarna sedan 1911. Detsamma gällde om liberala samlingspartiet.
Nyval Den nya regeringen lät upplösa första kammaren och förordna om nya val, för att dess sammansättning omedelbart och genomgående skulle bli i enlighet med de nya kommunala rösträttsbestämmelserna. Valda blev 86 högermän, 52 liberala och 12 socialdemokrater. Ministärens positiva verksamhet inriktades väsentligen på det socialpolitiska området. En särskild socialstyrelse inrättades, och lagen om arbetarskydd utsträcktes till nya områden. För understödsföreningar bestämdes registreringsskyldighet under en statlig tillsynsmyndighet. Om behandling av alkoholister utfärdades en särskild lag med införande av kommunala nykterhetsnämnder. Kommunernas inkomster från spritdrycksförsäljningen drogs in till statsverket för att frigöra kommunerna från det ekonomiska intresset. Folkbiblioteksväsendet omorganiserades. Nya lagar för jakt och gemensamhetsfiske antogs.
Nytt pensionssystem Djupgående förändringar i kommunallagarna föreslogs av regeringen, bland annat om avskaffande av bolagens rösträtt men dessa godkändes inte av riksdagen. Dock antogs en hel mängd smärre förbättringar, såsom i avseende på kommunalfullmäktigeinstitutionen och utsträckning av de proportionella valen till stadsfullmäktiges beredningar och landstingens förvaltningsutskott. Den nära trettioåriga folkpensioneringsfrågan var nu omsider mogen för en lösning. Med betydande majoriteter i båda kamrarna och inom alla de tre politiska partierna antogs i huvudsak det av en kommitté under ordförandeskap av regeringsrådet Anders Lindstedt utarbetade och av regeringen framlagda förslaget till lag om allmän pensionsförsäkring, vari bland annat fastställdes obligatorisk försäkring med avgifter i tre klasser för alla (utom statspensionerade) i åldern 16-66 år, pension vid arbetsinvaliditet och senast vid fyllda 67 år samt pensionstillägg och understöd av statsmedel.
miniatyr|Olympiska sommarspelen 1912 hölls på Stockholms stadion.
Pansarbåtsinsamlingen