miniatyr|Salomon August Andrée (1854–97). Andrées polarexpedition var ett försök lett av ingenjören Salomon August Andrée att 1897 resa över Arktis med vätgasballongen Örnen. Andrée och de övriga deltagarna, Knut Frænkel och Nils Strindberg, omkom under expeditionen och deras kvarlevor hittades först år 1930 på Vitön av en norsk expedition.
Sveriges första luftballongfarare S.A. Andrée lade fram planerna på en resa med vätgasballong från Spetsbergen till antingen Ryssland, Alaska eller Kanada. Med lite tur skulle färden gå direkt över Nordpolen. Planerna mottogs med patriotisk entusiasm i Sverige. En nödvändighet för att resan skulle lyckas var möjligheten att styra ballongen. Andrée hade själv utvecklat en metod med släplinor för manövrering, och han beslöt att expeditionens ballong skulle styras med sådana trots att tekniken inte varit effektiv vid prov. Ballongen Örnen, som skulle ta expeditionen över polartrakterna, levererades till Svalbard direkt från tillverkaren i Paris utan att ha testats ordentligt. Mätningar vid monteringen visade att den läckte mer gas än förväntat, vilket dock inte hejdade Andrée att ändå starta. Lundström, Sven (1997). "Vår position är ej synnerligen god…" Andréexpeditionen i svart och vitt. Borås: Carlssons förlag. Refererad i engelska Wikipedia
Sedan Andrée, Strindberg och Frænkel lyft med sin ballong från Svalbard i juli 1897, förlorade ballongen snabbt alltför mycket vätgas och man tvingades att landa på packisen efter bara två dagar. Resenärerna skadades inte vid landningen, men hade framför sig en svår färd tillbaka till fots över isen. Deras utrustning och klädsel var otillräcklig och inte alls lämpad för en sådan färd. De nådde aldrig fram till bebodda trakter. När den arktiska vintern kom i oktober slog gruppen läger på Vitön på Svalbard där de dog.
I 33 år var expeditionens öde en av Arktis olösta gåtor, tills lägret upptäcktes av en slump år 1930. Upptäckten skapade stor sensation i Sverige, där de döda männen hade betraktats som försvunna hjältar. Eftervärlden har omvärderat Andrées insats. Ett tidigt exempel på detta är Ingenjör Andrées luftfärd, Per Olof Sundmans roman om expeditionen från 1967, som porträtterar Andrée som en svag och cynisk man i händerna på sina sponsorer och på media. En liknande bild av Andrée framgår redan av Frans G. Bengtssons essä från 1931 Andréedramat i Bengtssons essäsamling Silversköldarna, 1:a utg 1931 om denna expedition. Moderna skribenters bedömning av hur Andrée offrade inte bara sitt eget utan också sina två unga medresenärers liv varierar i hårdhet, beroende på om skribenten ser honom som medskyldig till tidens nationalistiska yra eller som ett offer för den. Lundström, refererad i engelska Wikipedia Kjellström, Rolf (1999). "Andrée-expeditionen och dess undergång: tolkning nu och då", i The Centennial of S.A. Andrée's North Pole Expedition: Proceedings of a Conference on S.A. Andrée and the Agenda for Social Science research of the Polar Regions, red. Urban Wråkberg. Stockholm: Center for History of Science, Kungliga vetenskapsakademien. Refererad i engelska Wikipedia Martinsson, Tyrone (2004). "Recovering the visual history of the Andrée expedition: A case study in photographic research". I Research Issues in Art Design and Media, , issue 6. Läst 27 februari 2006. Refererad i engelska Wikipedia
Bakgrund och förberedelser miniatyr|180px|Andrées första vätgasballong Svea, år 1894.
Bakgrund 1800-talets andra hälft har ofta kallats de heroiska polarupptäckarnas tid. Exempelvis i John Maxtone-Grahams Safe Return Doubtful: The Heroic Age of Polar Exploration, som har ett kapitel om Andrée-expeditionen. De ogästvänliga och farliga trakterna kring Nord- och Sydpolen framstod som utmaningar för mod och tekniska landvinningar. Andrées planer för sin ballongfärd passar väl in i tidens mönster. Han tänkte att den skulle börja på Svalbard, gå över Norra ishavet till Berings sund för att landa i antingen Alaska, Kanada eller Ryssland sedan resenärerna passerat nära eller rakt över Nordpolen. Resans huvudsakliga syfte var att kartlägga området genom flygfoto.
Försök med ballongen Svea Andrée var ingenjör på Kungliga Patentbyrån i Stockholm, och var mycket fascinerad av luftballonger. År 1893 köpte han en egen luftballong, Svea. Med den gjorde han nio resor med utgångspunkt från antingen Göteborg eller Stockholm, och avverkade totalt 1 500 kilometer."Andrées färder", Svenska ballongfederationen. Läst 5 mars 2006, refererad i engelska Wikipedia De mestadels västliga vindarna tenderade att dra ut ballongen i Östersjön och dra den nära vattnet så att den ibland slog i de många steniga öarna i Stockholms skärgård. Den längsta resan med Svea gick österut från Göteborg, över hela Sverige och ut över Östersjön till Gotland. Trots att han såg en fyr och hörde bränningar slå mot Öland trodde Andrée hela tiden att han färdades över land och att det vatten han passerade var sjöar.miniatyr|vänster|180px|Teckning ur dagstidning som visar Andrée på en ö i Östersjön, under försök att kontrollera sin ballong Svea i hård vind.Under några av resorna med Svea testade Andrée det system för att styra ballongen med släplinor som han uppfunnit, och som han ville använda i sin planerade nordpolsexpedition. Så länge en luftballong gör samma hastighet som vinden går den inte att styra med segel; släplinornas funktion var att minska ballongens hastighet och på så sätt ge den styrförmåga. Andrée hävdade att Svea med hjälp av segel och släplinor i princip blivit ett styrbart luftskepp, något som moderna ballongfarare inte anser möjligt. Svenska Ballongfederationen menar att Andrées övertygelse torde kommit sig av önsketänkande, ombytliga vindar samt det faktum att han färdades genom moln stor del av sina färder, och alltså hade liten möjlighet att bedöma var han var och i vilken riktning han rörde sig. Utöver detta fanns många problem med draglinorna som lätt bröts, tvinnades ihop eller fastnade på marken, och säkerhetsanordningar för att åtgärda det senaste problemet gjorde att de vid själva expeditionen föll av redan vid starten. Ingen modern Andrée-forskare har uttryckt någon tilltro till släplinor som medel att styra en luftballong.
Planering av polarfärd med ballongen Örnen Andrée beskrev sina resplaner i en föreläsning den 13 februari 1895 för Kungliga Vetenskapsakademien och för Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografi. I denna föreläsning förklarade han att en upptäcktsresa till Nordpolen med luftballong krävde fyra egenskaper hos ballongen:
Tillräcklig lyftkraft för att bära tre personer och all deras vetenskapliga och övriga utrustning (vilket han beräknade till 3 ton, inklusive avancerade kameror för flygfotografi, proviant för fyra månader och ballast) Tillräcklig täthet för att hålla kvar gasen så ballongen kunde hålla sig flygande i 30 dagar Vätgasen måste tillverkas och ballongen fyllas på plats vid uppstigningsplatsen, som bör vara i polartrakterna Ballongen måste i någon mån vara styrbar
Andrée menade att ballonger som både var större och tätare än vad som krävdes redan tillverkats i Frankrike, och att flera franska ballonger behållits vätefyllda i över ett år utan märkbar förlust av lyftkraft. Att få ballongen fylld på plats skulle gå lätt med hjälp av mobila väteframställningsenheter. Vad gäller styrningen hänvisade han till sina experiment med Svea, och menade att man vanligen kunde erhålla en riktning som avvek så mycket som 27 grader mot vindriktningen. Släplinorna var också enligt Andrée en särskilt väl anpassad ballongstyrningsteknik på ett underlag av is, utan växtlighet och med låg friktion.
Den arktiska sommaren ansåg Andrée erbjuda ett utmärkt väder för ballongflygning: Midnattssolen erbjöd möjligheter att göra observationer dygnet runt, de farliga landstigningarna varje natt kunde undvikas eftersom ljuset gjorde att det gick att flyga dygnet runt, och restiden kunde halveras. Resenärerna slapp även vinternätternas kyla, med dess påverkan på ballongens lyftkraft. Andrée menade att tack vare områdets minimala nederbördsmängder behövde de inte vara rädda att ballongen skulle tyngas ner av snö. Om det ändå skulle snöa vore det inget problem: om temperaturen var över noll skulle snön ändå smälta, och vid temperaturer under noll skulle snön blåsa av eftersom ballongen tack vare släplinorna skulle färdas långsammare än vinden.
Moderna bedömare är alla eniga om att Andrées nordpolsexpedition var helt orealistisk. Han förlitade sig på att vindarna skulle blåsa mer eller mindre i den riktning han ville färdas, på möjligheten att korrigera riktningen med sina släplinor, att ballongen skulle vara tillräckligt tät för att kunna flyga i 30 dagar, och att ingen is skulle fastna på ballongen och tynga ner den. Detta avsnitt är grundat på Kjellström. Refererad i engelska Wikipedia
Andrée var däremot optimistisk, och kontaktade ballongtillverkaren Henri Lachambre i Paris för beställning av sin polarfarkost. Ballongen skulle bestå av tre lager fernissat siden och mäta 20,5 meter i diameter. Ursprungligen kallades ballongen Le Pôle Nord ("Nordpolen" på franska) men den döptes om till Örnen strax före avfärd.miniatyr|Henri Lachambres ballongverkstad i Paris, där Örnen tillverkades.
Reklam och finansiering miniatyr|Ett svenskt sällskapsspel från 1896, med isbjörnar som hugger efter ballongens släplinor. miniatyr|En fransk konstnärs vision av den kommande avfärden från Svalbard.Till skillnad från Norge (då i union med Sverige) som gjort stora framryckningar i tävlingen mot polen i och med sin stora polarupptäckare Fridtjof Nansen, hade Sverige vid sidan av Adolf Erik Nordenskiölds forskningsresa 1878–1880 genom Nordostpassagen inte något att visa upp som rörde direkta polarfärder.Detta avsnitt är baserat på Lundström, sidorna 19–44, refererad i engelska Wikipedia Den svenska politiska och vetenskapliga eliten var angelägen om att få se Sverige gå i täten bland de skandinaviska länderna. Andrée var en övertygande talare, och hade i detta klimat inga svårigheter att få stöd för sina planer. Hans föreläsning den 13 februari 1895 för Kungliga Vetenskapsakademien och för Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografi fick stort gensvar bland publiken. I denna föreläsning presenterade han sina fyra grundläggande krav på ballongen, och han gav en mycket optimistisk bild av hur lätt det skulle vara att uppfylla dessa fyra krav.
Andrée försäkrade också sin publik att den arktiska sommaren erbjöd ett utmärkt väder för ballongflygning. Publiken, som var helt okunnig om den arktiska sommarens oväder och dimmor och den höga luftfuktigheten med medföljande stora risk för isbildning, lät sig övertygas. Vetenskapsakademin godkände även Andrées kostnadsberäkningar på totalt 130 800 kronor, där den största enskilda summan på 36 000 kronor stod för själva ballongen. Med Vetenskapsakademins godkännande i ryggen blev det stor tillströmning av stöd för projektet från i första hand Alfred Nobel, Oscar Dickson och kung Oscar II samt Gustaf Retzius.Lundström, sidorna 21–27, refererad i engelska Wikipedia
Även internationellt väckte projektet avsevärt intresse. Såväl europeiska som amerikanska dagstidningar skrev om projektet, och för de nyfikna läsarna tedde sig projektet både modernt och vetenskapligt helt i Jules Vernes anda. Förutsägelser om projektets utgång sträckte sig alltifrån att de upptäcktsresande gick en säker död till mötesSe till exempel Albany Express , Albany, New York, 16 januari 1896. till att resan skulle bli säker och bekväm, planerad av parisiska experter och svenska vetenskapsmän.