miniatyr|Film från San Francisco efter jordbävningen.

Jordbävningen i San Francisco 1906 var en stor jordbävningskatastrof som drabbade San Francisco och norra Kaliforniens kust 18 april 1906. Jordbävningen hade en uppskattad magnitud på 7,9 och skedde längs med San Andreasförkastningen.

Mer än 3 000 av San Franciscos invånare avled och 80 procent av staden förstördes, till stor del på grund av de bränder som bröt ut som en följde av jordbävningen. Händelsen har kommit att bli den dödligaste jordbävningen i USA:s historia, liksom den dödligaste naturkatastrofen i Kalifornien.

Förlopp

Bakgrund San Andreasförkastningen är del av den tektoniska gränsen mellan Stillhavsplattan och Nordamerikanska plattan. Förkastningen karaktäriseras av en längsgående rörelse, där den västra plattan (Stillahavsplattan) rör sig norrut i förhållande till den östra plattan (Nordamerikanska plattan). Förkastningen löper utefter hela Kaliforniens längd, från Salton Sea i söder till Cape Mendocino i norr, vilket totalt motsvarar en sträcka på 1 300 kilometer.

I samband med jordbävningen observerades en sammanlagd förflyttning av jordytan på cirka 6 meter. Geodetiska mätningar har visat på en förflyttning på uppemot 8,5 meter.

Jordbävningen Klockan 05:12 lokal tid, onsdagen den 18 april 1906, inträffade jordbävningen. Den mest accepterade teorin angående skalvets styrka föreslår en momentmagnitud på 7,8; allt från 7,7 till 8,3 har dock föreslagits. Epicentrum låg till havs, cirka tre kilometer från staden, och skakningarna kändes från Oregon till Los Angeles, och så långt inåt land som till centrala Nevada.

Ett kraftigt förskalv föregick huvudskalvet med cirka 20 till 25 sekunder. De kraftiga skakningarna under huvudskalvet varade sedan cirka 42 sekunder. Under flera årtionden före jordbävningen hade området drabbats av ett flertal mindre jordbävningar. Dessa har visat sig ha en stark säsongsmässig variation och orsakas av en kraftig säsongsmässig sedimentering i havsvikar ovan själva förkastningen. Denna sedimentering hade ökat som ett resultat av hydrauliskt guldletande.

Epicentret för skalvet låg sannolikt ute i havet, nordväst om Golden Gate.

Skador

Dödsfall och hemlösa Tidiga rapporter om dödssiffror varierade från 375 till över 500. Hundratals dödsoffer i Chinatown lämnades dock utanför de rapporterna. Den sammanlagda dödssiffran är fortfarande oklar, men olika beräkningar på mellan 700 och över 3 000 döda har nämnts. 2005 fastslog staden San Franciscos stadsstyre siffran "mer än 3 000" som den officiella. De flesta dödsfallen inträffade i själva San Francisco, men 189 rapporterades in från andra delar runt Bay Area. Även närliggande städer som Santa Rosa och San Jose drabbades svårt av skalvet.

Mellan 227 000 och 300 000 människor blev hemlösa som en följd av jordbävningen, av en sammanlagd invånarsiffra på cirka 410 000 San Francisco-bor. Hälften av de som evakuerades flydde över San Franciscobukten till Oakland och Berkeley. Samtidiga tidningsrapporter beskrev hur Golden Gate park, Presidio, Panhandle och stränderna mellan Ingleside och North Beach var övertäckta av hastigt uppsatta tält. Över två år efter skalvet fanns många av dessa tältläger fortfarande kvar.

Relativ utveckling och dokumentation Vid tiden för skalvet hade San Francisco vuxit till att bli USA:s nionde största stad, liksom den största på USA:s västkust. Sedan mitten av 1800-talet hade staden utvecklats till ett centrum för finanser, handel och kultur i västra USA, och där fanns västkustens livligaste hamn. Över 80 procent av staden förstördes i jordbävningen och i bränder, och även om staden byggdes upp gynnades utvecklingen i Los Angeles och södra Kalifornien relativt sett av det skedda. Los Angeles kom under 1900-talet att växa förbi San Francisco i storlek och betydelse i den västra halvan av USA. Många av stadens ledande poeter och författare flyttade ut till Carmel-by-the-Sea, där den nya konstnärskolonin existerar än på 2000-talet.

"Lawson-rapporten" från 1908, ledd av professorn med samma namn från University of California, visade att San Andreasförkastningen även löpte nära Los Angeles. Jordbävningen var den första naturkatastrofen av denna magnitud som dokumenterades med hjälp av fotografier och film, vid en tid när seismologin hade blivit en seriös vetenskap.

Eldsvådor Jordbävningen och dess efterskalv försorsakade stora materiella skador, men det var de efterföljande bränderna som drabbade flest människor. Uppskattningsvis mellan 80 och 95 procent av den totala förödelsen kan skyllas på de bränder som tog vid efter skalvet[n]. Trasiga gasledningar ledde under de kommande tre dagarna till att ett drygt 30-tal bränder utbröt, vilket medförde att cirka 25 000 byggnader på totalt 490 stadskvarter brann ner.

"Skinka- och ägg-branden" (Ham and Eggs Fire) bröt ut på morgonen den 18 april, runt Hayes Street och Gough Street. Den förorsakades av att en kvinna tänt sin spis för att laga frukost, omedveten som hon var om den svårt skadade skorstenen i huset. Branden ledde till att 30 kvarter brann ner, inklusive ett college, stadsarkivet och stadshuset.

Några av bränderna startades när San Franciscos brandkår, ovan vid hanteringen av dynamit, försökte spränga hus för att skapa brandgator. Detta ledde ofta istället till att byggnaderna fattade eld. Räddningstjänsten hade redan förlorat sin högste chef, som dött av själva jordbävningen. Först efter fyra dagar upphörde de sista bränderna.

Bränderna förvärrades ytterligare när många invånare satte eld på sina egna jordbävningsskadade hus. Detta gjordes som ett resultat av att hemförsäkringarna endast täckte skador orsakade av bränder, inte av jordbävningar.

Ett hus som blev lågornas rov var Palace Hotel, som sett många kungligheter och andra celebriteter passera revy. Husbygget från 1875 finanserades av William Ralston, medgrundare av Bank of California och känd som "mannen som byggde San Francisco". I april 1906 kom sångaren Enrico Caruso och medlemmar av Metropolitan Opera Company till San Francisco för att ge en serie konserter på Grand Opera House. Natten efter att Caruso framträtt i Carmen vaknade tenoren tidigt på morgonen – i sin svit på Palace Hotel – av en kraftig stöt. Han tog sig så fort han kunde ut ur staden och svor att aldrig mer sätta sin fot i San Francisco. Caruso avled 1921 och höll sitt ord. Operakompaniet förlorade samtidigt all sin dekor, rekvisita och scenkläder i jordbävningen och de efterföljande bränderna.

Några av de största förlusterna, på grund av bränderna, gjordes i olika vetenskapliga laboratorier. Kuratorn i botanik vid California Academy of Sciences lyckades rädda hela samlingen med typexemplar vid akademin, innan resten av den största botaniska samlingen i västra USA förstördes av elden. Delstaten Kaliforniens första flagga, använd vid utropandet av den kortlivade Republiken Kalifornien 1846, blev lågornas rov.

Reaktioner Stadens brandchef hade dött av själva jordbävningen, och hans tillfälliga efterträdare sökte hindra bränderna med hjälp av dynamit. General Frederick Funston beordrade federala trupper att hjälpa till under den uppkomna nödsituationen.

Under de första dagarna patrullerade delar av de över 4 000 utkommenderade soldaterna längs med stadens gator, för att avskräcka folk från att plundra det lokala myntverket, postkontor och stadsfängelset. De bidrog även med den omdiskuterade metoden att spränga brandgator i brändernas väg. Armén hade även ansvaret för att ge nödproviant, husrum och kläder till de många tiotusentals hemlösa som vandrade omkring i staden. Först den 1 juli 1906 tog civila myndigheter över ansvaret för räddningsinsatserna, och först då drog sig armén tillbaka från det som då återstod av San Francisco.

Trots patrullerande soldater förekom fall av plundring, och major Schmitz utfärdade en order som gav hans soldater och stadens polisstyrka rätten att skjuta skarpt på alla och envar som ertappades med att plundra – eller utföra något annat brott. Beskyllningar kom även mot vissa soldater för att själva ägna sig åt plundring.

Efterspel Förlusterna i hus och egendom i samband med jordbävningen och bränderna har beräknats till mer än 400 miljoner dollar, motsvarande ett nutida (år 2024) värde på 10,4 miljarder US-dollar.

Politiker och företagsledare talade så tyst de kunde om de verkliga effekterna av jordbävningen, eftersom de fruktade uteblivna investeringar i en stad som snabbt behövde byggas upp. I sitt första offentliga uttalande efter katastrofen nämnde guvernör George Pardee endast bränderna och undvek det ominösa ordet jordbävning.

Det utarbetades planer på återuppbyggnaden av San Francisco redan medan bränderna pågick. Det slutliga byggnadsarbetet försenades dock av det faktum att in princip alla lokala bankinstitutioner själva hade fått se sina huvudkontor brinna upp.

Återuppbyggnad Jordbävningen hade en central roll i den vidare utvecklingen av University of California, San Francisco och dess medicinska fakultet. Fram till 1906 hade man ingen egen sjukhusavdelning, men genom skalv och bränder fick mer än 40 000 människor lov att inkvarteras i tältläger i Golden Gate Park. Där bidrog utbildad personal på universitetet med nödvändig vård. För första gången kom lärosätet, med sin något perifera placering, i kontakt med en stor mängd stadsbor från stadskärnan, vilket aktualiserade behovet av en egen medicinsk avdelningen på skolan. I april 1907 renoverades en av universitetsbyggnaderna med plats för 75 patienter, varefter även en sjuksköterskeutbildning i förlängningen kom att etableras.

I återuppbyggnaden av staden återskapades den tidigare gatuplanen, samtidigt som gatorna gjordes bredare, fler genomfartsleder anlades och en tunnelbana byggdes under Market Street. Kalksten för att bygga upp de förbrända byggnaderna i centrum hämtades från det närbelägna stenbrottet Rockaway.

Stadens styre gjorde sina försök att utvisa den kinesiska befolkningen och andra fattiga stadsbor från San Francisco. Detta lyckades inte, och Chinatown byggdes upp i den mer moderna och västligt arkitektoniska stil som den har på 2000-talet. Förstörelsen av stadshuset, och en förlamad lokal administration, gav också möjlighet för kinesiska stadsbor att få över släktingar från Kina.

Återuppbyggnaden av San Francisco var relativt snabb. Den var i stort sett färdig runt 1915, när Världsutställningen arrangerades i staden för att både fira Panamakanalens slutförande och San Franciscos återuppväckande ur askan.

Galleri

Referenser

Noter

Externa länkar

Kategori:1906 i USA Kategori:Bränder i Kalifornien San Francisco Kategori:San Franciscos historia San Francisco 1906 Kategori:Bränder 1906 Kategori:Naturkatastrofer 1906