Chiang Kai-shek (uttal på mandarin: ) eller Jiǎng Zhōngzhèng, född 31 oktober 1887 i Xikou, Zhejiang, död 5 april 1975 i Taipei, Republiken Kina, var en nationalistisk kinesisk militär och politiker. Han var Kinas ledare från 1927 till inbördeskrigets slut 1949 och var allmänt känd under sin titel generalissimus.
Chiang Kai-shek övertog ledarskapet för nationalistpartiet Kuomintang successivt efter Sun Yat-sens död 1925 och åren 1926-28 erövrade han det centrala Kina i Nordfälttåget och upprättade en centralregering i Nanking som fick det internationella samfundets erkännande som Kinas lagliga regering. Han var Republiken Kinas statschef 1928-1931 och 1943-1949, samt även regeringschef under större delen av perioden 1935-1945, men på grund av det kinesiska inbördeskriget och den japanska imperialismen lyckades han aldrig fullständigt kontrollera hela Kina.
Efter Japans invasion av Kina 1937 ledde han det kinesiska motståndet mot den japanska ockupationsmakten och upprättade en tillfällig huvudstad för sin regering i Chongqing. I samband med USA:s och Sovjetunionens inträde i andra världskriget 1941 förenade sig Chiangs regim med de allierade under andra världskriget och stod som en av segrarmakterna vid Japans nederlag i augusti-september 1945.
Trots att Chiangs prestige stod högt efter kriget hade hans regim försvagats av åtta års japansk ockupation och på grund av allvarliga strategiska misstag i det kinesiska inbördeskriget tvingades han flytta Republiken Kinas regering till Taiwan när Kinas kommunistiska parti och dess ledare Mao Zedong tog över det kinesiska fastlandet och grundade Folkrepubliken Kina hösten 1949.
Uppväxt och utbildning miniatyr|vänster|Chiangs familj kring år 1910. Chiang sitter till höger och till vänster sitter hans första hustru Mao Fumei. I mitten sitter Chiangs mor med Chiang Ching-kuo i knäet. Chiang föddes i en välbärgad familj i småstaden Xikou nära Ningbo. Chiangs far Jiang Sun hade fått statlig licens att arbeta som salthandlare, en verksamhet han senare drygade ut med att sälja sprit. Chiang hade flera halvsyskon och var förste son till Jiang Suns tredje hustru, Wang Caiyu, som födde honom vid 22 års ålder. Chiang växte upp under sin mors inflytande sedan hans far avlidit 1896. Chiangs modersmål var Ningbo-dialekten, som tillhör de östkinesiska Wu-dialekterna och är närbesläktad med Shanghai-dialekten, och i likhet med många andra kinesiska ledare ur sin generation lärde han sig aldrig att tala korrekt mandarin.Taylor (2009), s. 8, 27.
Som många andra ungdomar ur de välmående klasserna fick Chiang en neokonfuciansk uppfostran med sikte på att avancera i statsförvaltningen. 1903 gjorde han sitt första försök att delta i det kejserliga examenssystemet, men misslyckades och fick ingen ny chans eftersom utbildningsväsendet reformerades i grunden 1905. Under sin studietid var Chiang starkt påverkad av tänkare som filosofen Wang Yangming och statsmannen Zeng Guofan.Taylor (2008), 10-12.
Personliga förhållanden 1901-02 giftes han bort med den mycket yngre Mao Fumei, men äktenskapet var inte lyckligt och Chiang hade förbindelser med en rad olika kvinnor. Det dröjde till 1910 innan paret fick sitt enda biologiska barn, Chiang Ching-kuo. Några år senare adopterade Chiang även Tai Chi-taos utomäktenskapliga son som fick namnet Wego Chiang och uppfostrades som en medlem av Chiang-klanen.Taylor (2009), s. 35. miniatyr|vänster|150px|Chiang och Soong May-lings bröllopsfoto 1927. Kort efter Chiang Ching-kuos födelse skilde Chiang sig från Mao Fumei. Därpå inledde han ett förhållande till Chen Jieru, vilket varade fram till dess att Chiang gifte sig med Soong May-ling i december 1927.
May-ling var syster till Sun Yat-sens änka Soong Ching-ling och affärsmannen H.H. Kungs hustru Soong Ai-ling, vilket innebar att Chiang fick mäktiga ingifta släktingar som kom att bli både allierade och rivaler till Chiang under hans karriär. På uttryckliga krav från den amerikanskutbildade May-ling konverterade Chiang till metodismen i samband med giftermålet. Chiang tänkte noga igenom sin konversion till kristendomen och läste regelbundet bibeln under resten av sitt liv.Taylor (2009), s. 91. Även om äktenskapet med May-ling hade karaktären av en politisk allians mellan två viljestarka personligheter så hyste paret varma känslor för varandra.Taylor (2009), ss. 74-76. I augusti 1931 fick May-ling missfall, vilket var ett hårt slag för henne, och paret fick aldrig några egna barn.
Chiang förde dagbok under större delen av sitt liv och 66 volymer dagböcker som täcker åren 1917 till 1972 finns bevarade i Hoover Institution i Kalifornien. I dagböckerna skrev Chiang öppenhjärtigt om politik, filosofi, religion, personliga förhållanden och en rad andra teman.Sheila Melvin, "Diary of Chiang Kai-shek", CaiXin Online, 12 juli 2013.
Namn I likhet med många andra män i sin generation använde Chiang Kai-shek många olika namn under sin levnad. Chiangs födelsenamn var Ruiyuan (蔣瑞元), vilket betyder "gott omen", och hans genealogiska namn var Jiang Zhoutai (蔣周泰), vilket var också det namn hans närmaste släkt använde. När Chiang började i skolan 1903 började han använda skolnamnet Jiang Zhiqing (蔣志清), vilket var det namn han var mest känd för under de följande åren. När Chiang var i Japan 1912 började han använda pseudonymen Jiang Jieshi som sedermera blev hans kinesiska stilnamn. Eftersom Chiang senare gjorde sitt genombrott som offentlig person i Guangdong-provinsen är han mest känd utanför Kina under det kantonesiska uttalet av namnet, Chiang Kai-shek.Taylor (2009), s. 11.
I takt med att Chiang Kai-shek grundlade en allians med Sun Yat-sen åren 1917-18 började han använda namnet Zhongzheng ("balanserad rättvisa"), vilket var en pendang till Sun Yat-sens mest kända tillnamn, Zhongshan ("det centrala berget"). Jiang Zhongzheng, ofta stavat Chiang Chung-cheng blev det namn som användes officiellt på kinesiska under Chiangs tid som Kinas ledare och fortsatte sedermera att användas efter flykten till Taiwan 1949. På det kinesiska fastlandet har det dock fortsatt vara brukligt att kalla honom Jiang Jieshi.
Revolutionär karriär 150px|miniatyr|vänster|Chiang vid militärhögskolan i Baoding. 1906 beslöt sig Chiang för att studera vid den japanska militärakademin Tōkyō shimbu gakkō (東京振武学校) i Tokyo och lärde där känna en rad personer som skulle bli betydelse för honom senare i livet, som till exempel Zhang Qun, He Yingqin och Chen Qimei. Chiang påverkades starkt av dåtidens revolutionära stämningar och läste bland annat Hu Hanmins och Wang Jingweis stridsskrifter mot Qingdynastin. Han anslöt sig snart till Sun Yat-sens revolutionära rörelse "De edsvurnas förbund" (Tongmenghui), som var i opposition mot den kejserliga Qingdynastin, och Chiang Kai-shek var under denna tiden Suns sekreterare. När Chiang utexaminerades från militärhögskolan 1909 var han redan heltidsrevolutionär.
Xinhairevolutionen bröt ut i oktober 1911 och Chiang återvände då till Kina för att delta i de revolutionära striderna i hemprovinsen under Chen Qimeis ledning. När Republiken Kina utropades slöt han sig till Sun Yat-sens provisoriska regering i Nanking, men blev mycket besviken när Sun lät den inflytelserike generalen Yuan Shikai överta presidentposten i mars 1912.Taylor (2009), ss. 24-26. Yuan var dock inte beredd att dela makten och när Suns nybildade nationalistparti Kuomintang vann valen till den nationella församlingen 1913 lät Yuan upplösa nationalförsamlingen och drev både Sun och Chiang i landsflykt.
De följande åren tillbringade Chiang i Japan och i den internationella koncessionen i Shanghai, där han skapade ett stort kontaktnät bland de inflytelserika affärsmännen från Ningbo, vilket underlättades av att Chiang hade deras dialekt som modersmål. Det var också i Shanghai som Chiang knöt kontakter med stadens undre värd, som Du Yueshengs "Gröna liga" (Qingbang).
Efter Yuan Shikais död 1916 blev det lättare att verka politiskt i Kina samtidigt som den politiska splittringen ökade i takt med att olika krigsherrar utnyttjade maktvakuumet efter Yuans frånfälle för att skaffa sig mer makt.
1917 grundade Sun Yat-sen en ny revolutionär bas i Guangzhou, dit Chiang flyttade följande år. 1921 sammanträffade Kominterns representant Henk Sneevliet med Sun i Guangxi, där Sneevliet föreslog att Kuomintang skulle starta en militärhögskola för att utbilda den armé som behövdes för att ena landet och skapa en stark centralregering. 1923 skrev Sun under ett formellt samarbetsavtal med Sovjetunionens ambassadör till Kina, Adolf Joffe, och följande år antog Kuomintangs kongress ett beslut som formaliserade samarbetet och tillät enskilda kommunister att gå med i Kuomintang.
Det nyetablerade nationalistpartiet Kuomintang omorganiserades nu efter leninistiska principer om demokratisk centralism och sovjetiska experter som Michail Borodin och Vasilij Blücher hjälpte till att grunda Militärhögskolan i Whampoa samt rusta upp partiets armé, den Nationella revolutionära armén, som syftade till att ena Kina. Samtidigt uppmanade Komintern medlemmar ur det nybildade Kinas kommunistiska parti att gå med i Kuomintang som individer för att stärka Sun Yat-sens revolutionära koalition och genomföra den "borgerliga revolutionen" som förberedelse för den kommande socialistiska revolutionen.
I samband med att Chiang räddat Sun Yat-sen från krigsherren Chen Jiongmings försök att driva hans regering ut ur Guangzhou sommaren 1922 inträdde Chiang in i den innersta cirkeln i Sun Yat-sens nygrundade nationalistparti.Taylor (2009), s. 41. Först fungerade han som chef över Militärhögskolan i Whampoa, och var därefter en tid rörelsens legat i Moskva. Han tillät också att hans son Chiang Ching-kuo reste till Sovjet för att studera i Moskva 1925, där han inledningsvis fick sin utbildning på Sun Yat-sen-universitetet (Sunovka).
Nordfälttåget
miniatyr|vänster|"Generalissimus" Chiang Kai-shek, överbefälhavare över den Nationella revolutionära armén, framträdde efter Norra expeditionen som Kinas ledare. I mars 1925 avled Sun Yat-sen plötsligt i cancer och Kuomintang stod utan en självklar ledare. I augusti samma år mördades vänsterflygelns ledare Liao Zhongkai i Guangzhou och kort därefter arresterades högerflygelns ledare Hu Hanmin, misstänkt för delaktighet i mordet, vilket innebar att Chiang Kai-shek med sina militära meriter och den karismatiske Wang Jingwei framstod som huvudrivaler om makten över Kuomintang och dess regering i Guangzhou. Framför dem stod den stora uppgiften att genomföra Suns program att fördriva krigsherrarna och ena Kina under en stark centralregering, något som framstod som alltmer realistiskt i ljuset av den politiska oenighet som rådde mellan de olika krigsherrarna 1925.
I juni 1926 utsågs Chiang som överbefälhavare för Nationella revolutionära arméns erövringståg mot Central- och Östkina och titulerade sig hädanefter "generalissimus" (大元帅). Chiang inledde fälttåget med ett tal till sina 100.000 soldater den 9 juli 1926. Hans armé leddes av officerare som utbildats vid militärakademin i Whampoa och var beväpnad av Sovjetunionen. Dessa styrkor var betydligt bättre organiserade än krigsherrarnas trupper och de hade bättre vapen samt rådgivare och kommissarier från kommunistpartiet som bidrog med råd och propaganda.