miniatyr|Kvinnor i mondrianinspirerade klänningar av Yves Saint-Laurent 1966.
Mode, (latin: modus), betyder sätt, fason, rytm, mått, gräns; något som är förenligt med tidens rytm och smak, alltså det som är modernt. Ordet används framför allt, men inte uteslutande, beträffande kläder (klädstil). Mode speglar den rådande tidsandan och dess ideal.Nationalencyklopedin, på internet, besökt 6 april 2010, uppslagsord: mode Det kan ta sig uttryck i kläder, arkitektur, målarkonst eller musik. Inom givna kulturella gränser kan en person höja sin status i gruppen genom att ändra klädedräkten.
Modehistorien speglar samtidigt kultur som historia. Mode har sitt ursprung från socioekonomiska klasser, där en underklass skapar mode för en överklass. Då blir mode en definition skapad ur individualism.
Viss klädsel är endast avsedd för vissa tillfällen – uniform, arbetskläder, folkdräkt, högtidsdräkt, klädkod. Bland annat just därför är denna ofta mindre påverkad av modetrender.
Mode och variation thumb|right|Albrecht Dürers bild visar skillnaden mellan en rik borgarkvinna från Nürnberg (till vänster) och en kvinna i samma samhällsställning från Venedig, åren 1496–1497. Venetiskan har på sig en form av höga platåskor som var moderna i Italien på den tiden, vilket gör att hon verkar längre.
Den europeiska föreställningen att mode är ett uttryck för individuell personlighet snarare än ett rent kulturellt uttryck, tog sin början i Central- och Sydeuropa på 1500-talet: Tio olika porträtt av tyska och italienska män från samma tid kan visa tio helt olika hattar. Emellertid satte fortfarande den lokala kulturen gränserna, som Albrecht Dürer har visat i sina verkliga eller iscensatta bilder av skillnaderna mellan modet i Nürnberg och Venedig vid 1400-talets slut. Under upplysningstiden ökade uppfattningen om varje människas individuella värde, även om modet i perioder har varit fylld av många "måsten" även sedan dess.
Modet hos den europeiska överklassen kom med ett ökat kulturellt utbyte att bli mer synkroniserat under 1700-talet. Färger och mönster ändrades från år till år,Peter Thornton: Baroque and Rococo Silks men skärningen och längden på en mansrock förändrades långsammare, liksom skärningen på damernas klänningar. Männens mode påverkades av modeller på militäruniformer och modeväxlingar har följt krigsskådeplatserna, där de adliga officerarna kunde iaktta utländska stilar: Ett exempel är slipsens ursprung.
Under 1500-talet sändes modedockor mellan Europas hov för att informera om modet. Modet växlade snabbare från och med 1780-talet, då franska gravyrer, som visade de senaste trenderna i Paris, började spridas. Det var också i slutet av 1700-talet som modetidningar började uppkomma; Galerie des Modes et Costumes Français utgavs från 1778 och fick efterföljare. Runt år 1800 klädde sig alla i Västeuropa på samma sätt; lokala variationer kom att bli ett uttryck för provinsiell kultur och längre fram för den konservativa bondebefolkningen.James Laver; Fernand Braudel
Klädmodet har, under flera årtusenden, varit ett sätt för människor att uttrycka olika känslor eller samhörighet med andra. I västerlandet finns stora möjligheter till variation vid valet av kläder. Detta gäller särskilt för kvinnor. För män är variationsmöjligheten uppenbart mindre. Hur en person klär sig kan återspegla dennes personlighet eller särskilda preferenser. När personer med kulturell status börjar använda en viss typ av kläder kan detta påverka modet och bli början till en ny trend. Andra, som gillar eller respekterar dessa, tar ofta efter och klär sig i liknande kläder.
Modet hos olika individer i ett samhälle kan variera beroende på ålder, socialklass, generation, yrke och bostadsort, på samma sätt som modet växlar över tid. En äldre person som klär sig enligt rådande ungdomsmode kan uppfattas som konstig i såväl äldres som yngres ögon. Uttrycket "modeslav" används för att beskriva den som alltid ser sig tvungen att följa de allra senaste modetrenderna. Genom massproduktion har priserna på kläder sjunkit och idag är det möjligt för många att följa le dernier cri ("sista skriket").
Det finns människor som uttalar ordet "mode" med ett ringaktande tonfall, men de facto är det så att modet är en del av kulturen.
Modets växlingar thumb|right|En skämtteckning från den dåvarande tidskriften "Life" 1913, som ironiserar över modets diktat.
Modet förändras hela tiden, det ligger i själva definitionen av begreppet. Förändringarna är ofta snabbare än hos många andra kulturella uttryck, som språk och filosofi.
Människor i vår tid har en hittills aldrig tidigare upplevt frihet att genom klädvalet uttrycka individualitet och personlig smak. Likväl måste man hålla sig inom vissa bestämda normer – man kan strunta i en del extrema modenyheter och ändra på en del detaljer för att de bättre skall passa ålder och personlighet, men att helt negligera modetrender kan man inte. Detta eftersom modet även kommer till uttryck i arkitektur, målar- och möbelkonst och alla andra föremål som finns i vår närmaste omgivning.
Klädedräkten skapades ursprungligen för att skydda mot värme eller kyla, och tjänstgjorde först i andra hand som prydnad.
Med modets växlingar kom löften om ett skönhetsideal som människor har kommit att tro på och böja sig för – ett slags modets diktatur. Skönhetsidealen har skiftat genom tiderna, från den yppiga kvinnofiguren på 1500-talet till nutiden slanka linje.
En av de vanligaste tendenserna har varit att överdriva kroppens proportioner – antingen att framhäva eller dölja vissa partier. Exempel på detta är medeltidens putande mage, den överdrivet smala midjan i mitten på 1850-talet och när kvinnor började visa benen, vilket skedde på 1920-talet.
Den mest populära detaljen inom dammodet har varit storleken på urringningen, dekolletaget. Detta var modernt redan på Kreta under 17:e århundradet före Kristus, och återkom sedan på medeltiden, då mer eller mindre hela bysten visades. Bland annat beskrev reformatorn Jan Hus, som brändes i Konstanz 1415, detta mode med dessa ord: De har så djup och vid urringning att vem som helst kan se den mjälla huden på halva bröstet.
Under renässansen, med dess stränga spanska mode, förbjöds dekolletaget, men återkom senare under barocken och rokokon. Under Napoleons tid var det populärt med närapå genomskinliga tyger.
Historik: Västerlandets modehistoria Mode har historiskt sett varit ett västerländskt fenomen. Klädskicket i kulturer utanför Europa har i historisk tid inte skiftat utifrån modestilar på samma sätt som i Europa. Kulturer utanför Europa har istället haft en traditionell kulturell klädedräkt, som bibehållit sitt utseende under mycket lång tid och inte har förändrats utifrån modets växlingar. Kulturer utanför Europa började utveckla modeväxlingar när de lade av sig traditionella klädedräkter och började bära moderna kläder under 1800- och 1900-talen. Det råder delade meningar om när modet uppkom i Europa, även om många utpekar 1300-talet som det århundrade när modet uppkom, och var skiljelinjen bör dras mellan en långsam vidareutveckling av en klädedräkt, och modeväxlingar.
År 500–1100 e.Kr. Denna tidsperiod karaktäriseras i Västeuropa av en gradvis sammansmältning av den romerska klädedräkten i det Romerska riket med klädedräkten hos de olika germanska folkslag som lade under sig västra Europa under Romerska rikets fall på 400-talet. Detta lade grunden för en gradvis mer enhetlig dräkt som med vissa regionala variationer bars i det kristna Västeuropa (nuvarande England, Frankrike, Spanien och Italien) under denna tid.
Materialet till kläder bestod liksom under romartiden normalt av linne till underkläder och kläde till övriga plagg; siden förekom men var mycket dyrt, eftersom det fick importeras från Kina via sidenvägen. Färgvalet var begränsat och de flesta bar vitt, grått eller brunt därför att det var tygernas naturliga färger. Linnetyg kunde inte färgas förrän under 1700-talet, endast blekas till att bli helt vitt, något som ofta gjordes av välbärgade personer. Däremot kunde kläde färgas och färgning av tyger gjordes av alla samhällsklasser. Den vanligaste intensiva färgen var rött eftersom det var den enda intensiva färgen som var lätt och billig att framställa, medan de övriga färgerna ofta blev oklara och brunaktiga; utöver rött var olika gula toner de vanligaste. Grönt, blått och svart förekom, men de var svåra och arbetsamma att framställa och fick i praktiken ofta en blandad och urblekt ton, vilket inte ansågs vackert under medeltiden, när starka färger var populära, och ljusa färger betraktades som misslyckade.
Norden och andra områden utanför det kristna Europa bar under denna tid sin egen klädedräkt som först senare influerades av det västeuropeiska modet och som ofta skilde sig från den som bars i det kristna Europa.
Dammode Kvinnor bar en fotsid T-formad tunika med långa ärmar. Initialt fästes denna med broscher över axlarna, men den blev så småningom oftare hopsydd. Över denna kunde bäras en övertunika som var öppen på framsidan, och som fästes med spännen och ett bälte om midjan, men detta överplagg tycks inte ha varit obligatoriskt. Sömmarna och bårderna på plagget dekorerades gärna med band och broderier.
Kvinnor bar förmodligen liksom som män hosor över benen upp till knäna. Som ytterplagg bars en mantel som fästes med ett spänne över axlarna.
Allteftersom kristendomen spred sig över Europa spred sig ett allmänt bruk för gifta kvinnor att täcka håret med slöja. Ogifta kvinnor behövde dock aldrig bära slöja utan kunde fortsatt visa håret.
Herrmode Män liksom kvinnor bar en T-formad tunika med långa ärmar. Sömmarna och bårderna på plagget dekorerades gärna med band och broderier. Män kunde bära en knäkort tunika, särskilt som bonde, arbetare eller krigare, men en lång tunika signalerade status och bars normalt av män ur den högre klasserna och som högtidsdräkt. Tunikan bars normalt med bälte.
Män bar byxor, antingen bestående av tygremsor som virades runt benen och fästes med läderremmar, eller hosor som drogs upp över knäna. Det finns dock uppgifter om att hopsydda byxor existerade under denna period, och som gradvis tycks ha utvecklats till att bli enbart de senare korta brokarna, som användes som underkläder.
Över tunikan bars manteln, som fästes med en spänne eller brosch över axeln. I mer romerskt influerade områden, som Bysans, draperades manteln ännu långt fram i tiden som en toga. Manteln med huva, som i tusentals år framåt kom att bli ett självklart könsneutralt basplagg, finns belagt för män redan under denna period.
1100-talet Från 1100-talet började den västeuropeiska dräkten, som hade sett likadan ut sedan romerska rikets fall på 400-talet, långsamt förändras. Män och kvinnor bar likadana kläder: en undertunika (särk) och en övertunika, med den enda skillnaden att kvinnors kläder var längre. Under 1100-talet var dessa figurnära. Tunikan var figurnära i den mening att den skars närmare kroppen, men kläderna var under denna tid inte figursydda utan skars i en rak rektangel, vilket innebar att de trots att de var snäva, ändå inte följde figuren utan snarare hade en tubform.
Underkläderna var alltid av linne, och "linnekläder" var därför en synonym för underkläder, medan överkläderna ofta var av kläde: dyrbara tyger som siden var ytterst sällsynta importvaror under 1100-talet.
Dammode