Sanherib (akkadiska: Sîn-ahhī-erība, latin: Sancharibus) var kung i Assyrien 704-681 f.Kr. Han gjorde Nineve till sitt imperiums huvudstad efter den förutvarande huvudstaden Assur. Han utkämpade flera stora fältslag, bland annat i Juda där han belägrade Jerusalem. Sanherib lät också uppföra stora och praktfulla byggnader. Tegel funna i flera assyriska landsortsstäders grus bär inskrifter som berättar om hans anläggningar på dessa ställen.
Sanherib är nämnd i Andra Krönikebokens 32:a kapitel i Bibeln som den assyriske kung som belägrade Jerusalem under kung Hiskias regering men som stoppades genom Guds ingripande. Samma händelser finns rapporterade ur Sanheribs perspektiv på Sanheribs prisma.
Sanherib förde även krig mot Elam. Han invaderade Elam och skövlade dess städer. Elamiterna gjorde motanfall och skövlade i sin tur assyriskt område. Sanherib mördades av sina båda söner Adrammelek och Sareser vid ett tempelbesök och efterträddes av sin yngste son Esarhaddon.
Välde
Sargon II:s död och tronföljd 705 f.Kr. ledde den cirka 60-åriga Sargon II en kampanj mot kung Gurdî av Tabal i centrala Anatolien. Kampanjen blev ett katastrofalt misslyckande, Sargon II dräptes i ett slag och den assyriska armén besegrades fullständigt. Efter slaget tog anatolierna med sig Sargons kropp och det är okänt vad som hände med denFrahm, Eckart (2014). "Family Matters: Psychohistorical Reflections on Sennacherib and His Times". In Kalimi, Isaac; Richardson, Seth (eds.). Sennacherib at the Gates of Jerusalem: Story, History and Historiography. Leiden: Brill.. Den misslyckade kampanjen sände chockvågor genom det assyriska imperiet. Enligt Mesopotamisk mytologi var att stupa i krig och sedan inte begravas på rätt sätt ett av det värsta ödena som kunde drabba en person då de i så fall tvingades tillbringa efterlivet som tiggare. Att Sargon mött ett sådant öde ansågs vara gudarnas straff för någon synd han gjort mot dem.
Sanherib var 35 år gammal när hans far Sargon dog och han var redo att ta över tronen och hans reaktion till sin faders död verkar ha varit att förkasta honomElayi, Josette (2018). Sennacherib, King of Assyria. Atlanta: SBL Press.. Sanherib avbröt genast konstruktionen av Sargons nya huvudstad Dur-Sharrukin och beslutade istället att Nineve skulle vara imperiets huvudstad. Ett annat av hans tidigaste beslut var att låta rekonstruera Nergals tempel (Guden av död och förödelse) i Tarbisu. En text som sannolikt skrevs efter Sanheribs död påstår att han tillbringade mycket av sin första tid på tronen med att undersöka vilken synd hans far gjort som lett till hans öde och han oroade sig för att Sargons erövrande av Babylon var anledningen till hans död. Sanherib lät dölja Sargons inskrifter i Assurtemplet genom att höja golvnivån och när Sargons fru Ataliya avled begravdes hon hastigt och utan rätt riter. Sanherib skulle under sitt liv aldrig nämna Sargon i sina egna inskrifter. Han skickade dock en straffexpedition till Tabal för att hämnas det assyriska nederlaget.
Första babyloniska kampanjen Sargons död och det assyriska nederlaget i Anatolien skapade oro i det assyriska riket och en upprorisk stämning spreds bland deras vasallerKalimi, Isaac (2014). "Sennacherib's Campaign to Judah: The Chronicler's View Compared with his "Biblical" Sources". In Kalimi, Isaac; Richardson, Seth (eds.). Sennacherib at the Gates of Jerusalem: Story, History and Historiography. Leiden: Brill.. I norr återtog kungariket Urartu de områden de tidigare förlorat till Sargon II och de erövrade även det assyriska gränslandet men även i Babylon uppstod problem. 710 f.Kr. hade Sargon tagit makten i Babylon efter att han besegrat Kaldén Marduk-apla-iddina II som tillgripit tronen där. Sanherib ärvde Sargons kontroll över Babylon men till skillnad från sin far utnämnde han sig till Babylons kung snarare än dess vicekonung. Han genomgick dock inte den traditionella babyloniska kröningsceremoninLuckenbill, Daniel David (1924). The Annals of Sennacherib. Chicago: University of Chicago Press. vilket av babylonierna ansågs vara en kränkning av deras huvudgud Marduk. 704 eller 703 f.Kr. skedde ett uppror mot Sanherib i Babylon och Marduk-zakir-shumi II tog maktenBrinkman, J. A. (1973). "Sennacherib's Babylonian Problem: An Interpretation". Journal of Cuneiform Studies. 25 (2). Han avsattes dock efter bara några veckor av Marduk-apla-iddina II som Sargon II tidigare fördrivit från Babylon. Marduk-apla-iddinas styrka var att han lyckades ena de kaldeiska och babyloniska folken till en enad armé under honom. När Shutur-Nahhunte II av Elam fick reda på att Babylon gjort sig självständiga skickade han en armé på 80 000 bågskyttar och ryttare till staden för att hjälpa dem mot assyrierna. Det nya truppinflödet inspirerade dessutom araméerna som levde i Mesopotamien att ansluta sig till Babylon.
Sanherib hade plötsligt två mäktiga arméer vid rikets gränser, Urartu i norr och Babylon i söder, dessutom var delar av den assyriska armén i Tabal för att utföra straffexpeditionen. För att undvika ett tvåfrontskrig valde Sanherib att skipa fred med Urartu och invänta att kampanjen i Tabal skulle vara över och Marduk-apla-iddina lämnades därmed ifred i flera månaderFrahm, Eckart (2003). "New sources for Sennacherib's "first campaign"". Isimu. 6. Efter kampanjen i Tabal samlade Sanherib sin armé i Assur som var den vanligaste platsen för den assyriska armén att förbereda sig för krig i söder. Sanherib skickade därefter ut en del av sin armé under sin främste befälhavare mot staden Kish där det första slaget mellan koalitionen och assyrierna stod. Slaget slutade i ett assyriskt nederlag vilket Sanherib fick reda på när han lägrade vid Kutha. Sanherib tog därmed sin del av armén till Kish där de mötte koalitionen igen och denna gång segrade assyriernaBauer, Susan Wise (2007). The History of the Ancient World: From the Earliest Accounts to the Fall of Rome. New York: W. W. Norton & Company.. Koalitionsarmén var denna gång ledd av Elam då Marduk-apla-iddina i fruktan för sitt liv tidigare flytt till sjölandet (En träskmark i södra Sumer). Under slaget tillfångatogs Marduk-apla-iddinas son och en bror till den arabiska drottningen Yatie som skickat trupper till koalitionen.
Efter slaget marscherade Sanherib mot Babylon som öppnade sina portar och gav upp utan strid. Han och hans armé spenderade sedan fem dagar med att söka efter Marduk-apla-iddina i sjölandet men påträffade honom inte. Under sökandet lät han bränna ned Kaldéernas och babyloniernas fält och han skall ha tagit över 200 000 fångar. Babylon utsattes för en mindre plundring men dess befolkning skonades då de hade gett upp. Då den tidigare taktiken att vara kung av både Assyrien och Babylon inte fungerat tillsatte Sanherib därefter Bel-ibni som vasallkung, Sanherib beskriver honom som "en babylonier som växte upp i mitt eget palats likt en liten valp".
Kriget i Levanten Efter att ha besegrat Babylon utförde Sanherib en kampanj mot Zagrosbergen där han besegrade Yasubigallianerna och Kassiterna. Därefter vände han sig mot kungadömena och stadsstaterna i Levanten. Kung Hiskia av Juda hade slutat betala tribut till Assyrien och han hade dessutom börjat genomföra en aggressiv utrikespolitik mot de närliggande staterna. Han allierade sig med egypterna och anföll sedan de filisteiska stadsstaterna som var fredligt inställda till Assyrien. Juda rike erövrade till exempel staden Ekron och tillfångatog där kung Padi som var en assyrisk vasall. Padi fördes sedan till Jerusalem där han hölls fången. Samtidigt hade uppror utbrutit i norra Levanten där de tidigare vasallstaterna samlats under kung Luli av Tyros och Sidon och förklarat sig självständiga. Upproren uppmuntrades av Marduk-apla-iddina II som korresponderade med de upproriska vasallstaterna och hejade på dem i hopp om att bilda en ny stor antiassyrisk koalition.
701 f.Kr. anföll Sanherib de syro-hettitiska och feniciska städerna i norra Levanten. Likt många tidigare härskare som ställts inför ett assyriskt anfall valde Luli att fly hellre än att möta den assyriska armén och han togs sig till havs med båt och försvann därmed ur Sanheribs räckhåll. Sanherib satte istället adelsmannen Ethbaal som Sidons vasallkung och han erövrade sedan de intilliggande städerna. Med en stor assyrisk armé i trakterna underkastade sig Budu-ilu av Ammon, Kamusu-nadbi av Moab, Mitini av Ashdod och Malik-rammu av Edom snabbt den assyriska kronan och på så sätt undvek de hämndaktioner.
Juda och dess allierade i södra Levanten vägrade dock vika sig och Sanherib tvingades därmed invadera området. Först erövrade han Ashkelon och sedan begav han sig in i filistén för att återta Ekron. Den egyptiska armén anlände nu för att hjälpa sina allierade men de besegrades i slaget vid Eltekeh. Efter det intog Sanherib Ekron och sedan Timna. Juda rike var nu ensam mot det assyriska imperiet men de gav ändå inte upp. Sanherib begav sig till den judiska staden Lachish som belägrades medan en annan del av hans armé belägrade Jerusalem. Belägringen av de två städerna hindrade vidare förstärkning från Egypten och belägringen av Lachish skall ha varit så lång att försvararna till slut tvingades göra pilar med benspetsar snarare än spetsar av metall. Lachish intogs och förstördes och dess befolkning deporterades till Assyrien som slavar. Vissa blev byggarbetare där men några duktiga soldater placerades i Sanheribs kungliga garde.
Belägringen av Jerusalem Sanheribs skrifter om vad som hände vid Jerusalem inleds med "Hiskia stängde jag in i sin stad likt en fågel i en bur. Jag barrikaderade honom med utposter och det var omöjligt för honom att ta sig ut genom stadens portar". Jerusalem verkar onekligen ha blockerats på något sätt men bristen på bevis av stora militära drabbningar och belägringsvapen tyder på att det inte var en belägring i sin typiska mening. Enligt gamla testamentet skall generalen Rabshakeh ha stått utanför Jerusalems murar och krävt att de gav upp. Han skall ha sagt att de snart skulle vara tvungna att "äta avföring och dricka urin" vilket var ett hot som syftade på de levnadsvillkor de belägrade snart skulle hamna i. Skrifterna om blockaden i gamla testamentet får det att låta som att Sanherib själv var på plats vid Jerusalem men det finns inga bevis för detta. Istället avbildas han i assyriska reliefer sittande på sin tron i Lachish.
Belägringen av Jerusalem verkar ha slutat utan någon större strid och vad som hindrade den massiva assyriska armén från att inta staden har länge debatterats. Enligt gamla testamentet skall staden ha räddats av en ängel som en natt nedsteg från himmelen och dräpte 185 000 assyriska soldater utanför Jerusalems portar. Den grekiske historikern Herodotos skrev att belägringen misslyckades då det assyriska lägret drabbades av en epidemi av möss som åt deras bågsträngar och pilkoger. Det har diskuterats om berättelsen om möss egentligen handlar om att den assyriska armén drabbades av någon form av pestCaesar, Stephen W. (2017). "The Annihilation of Sennacherib's Army: A Case of Septicemic Plague". Jewish Bible Quarterly. 45 (4). En annan teori är att en ny egyptisk armé närmade sig och att assyrierna därmed tvingades dra sig tillbaka. Att belägringen skall ha slutat i ett större assyriskt nederlag verkar osannolikt då de samtida babyloniska källorna som mer än gärna berättar om assyriska förluster inte nämner belägringen över huvud taget.