miniatyr|300px|Helsingborgs nuvarande stadsvapen. Helsingborgs historia sträcker sig tillbaka till vikingatiden. Dess viktiga plats där Öresund är som smalast har gett staden en strategisk position under lång tid. På medeltiden var staden och dess slott ett av Nordens mäktigaste fästen och därmed inblandat i mycket av den tidens maktspel. Under århundradena har Helsingborg varit skådeplats för flera politiska konflikter och stridigheter. De ständiga krigen har också gått hårt åt staden och dess bebyggelse. Sedan 1700-talet har dock staden levt en relativt fredlig tillvaro och på 1800-talet lyckades Helsingborg återhämta sig ordentligt genom att bli en av Sveriges snabbast växande städer som en viktig hamn- och industristad.
Ursprung och uppväxt Helsingborg är en av Nordens äldsta städer med rötter tillbaka till vikingatiden, kring 800-1000 e Kr. Dock var bebyggelsen vid denna tid mycket sparsam, då det istället var kring Råån som de viktigaste handelsplatserna låg. Länge stod Helsingborg i skuggan av byn Köpinge, belägen ungefär där Ramlösa nu ligger, vilken var traktens viktigaste handelsort. Flera vikingaflottor seglade genom sundet och för att skydda överfarten mellan Skåne och Själland vid Öresunds smalaste del byggdes en enkel fästning, förmodligen av palissader i trä, uppe på landborgen. Namnet Helsingborg kommer från ordet "helsing", vilket betyder hals och betecknar den smala passagen i norra Öresund där Helsingborg och Helsingör ligger. De som bodde här kallades "helsingar" och fästningen fick då namnet "helsingarnas borg", eller Helsingborg. 1070 omnämns staden av den tyske kyrkohistoriske författaren Adam av Bremen:
"Det finns en kort överfart vid det baltiska havet vid Helsingborg, på vilket ställe Själland kan ses från Skåne, ett vanligt tillhåll för vikingar."
Vattenlinjen låg vid denna tid ungefär där Kullagatan numera går och därför var befästningen belägen mycket närmre vattnet. Dess underhåll och förvaltning kan ha gett upphov till viss bebyggelse, men det skydd som fästningen erbjöd lockade troligen till sig fler bosättare. Man har vid utgrävningar funnit att här på 1000-talet låg hela tre kyrkor, först träkyrkor, men sedan ersatta med mer permanenta kyrkor i sandsten på 1100-talet. De tre kyrkorna var helgade åt S:t Clemens, S:t Petri och S:t Olai. Det äldsta beviset för att Helsingborg haft status av stad kommer från ett gåvobrev som den danske kungen Knut den helige sände till Lunds domkyrka den 21 maj 1085. Detta datum räknas därför som stadens officiella födelsedatum.
På 1100-talet uppfördes en mer permanent befästning på landborgen. Denna bestod av ett runt kärntorn i sandsten och runt detta en oval ringmur, 180 meter lång och 150 meter bred. Murens porttorn vette åt öster, medan det i väst låg en rundkyrka vid namn S:t Mikaels kapell inbyggd i muren. Ansträngningarna att stärka borgens försvar är ett tecken på Helsingborgs allt större betydelse. Under Helsingborgs slottslän lydde tre härader, vilket var mycket på den tiden, dessutom ökade de med tiden. Länsherren på Helsingborgs slott kontrollerade flera handelsvägar norrifrån och ansvarade för försvaret av Danmarks nordgräns mot Sverige. Den ökande sjöfarten i Öresund med allt fler handelsfartyg som lade till i staden var också av vikt. På 1200-talet började det därför uppstå en mer permanent bebyggelse på strandkanten nedanför landborgen, där det även uppfördes en enklare sandstenskyrka helgad åt S:ta Maria.
Viktigt medeltida fäste
miniatyr|upright|Kärnan – den enda kvarvarande resten av Helsingborgs slott.
I början av 1300-talet byggdes slottet om igen, troligen på initiativ av kung Erik Menved, och det nuvarande kvadratiska kärntornet uppfördes i sex våningar med fyra meter tjocka murar i tegel, ett nytt och exklusivt material på den tiden. Med hjälp av årsringsdatering har man kunnat bestämma att ombyggnaden skedde ungefär år 1313. Tornet omgav man med en hög mantelmur på fyra meters avstånd. Vidare stärktes ringmuren med 14 halvrunda flankeringstorn. Nu var Helsingborgs slott ett av Nordens mäktigaste fästen och en viktig bricka i de politiska striderna under medeltiden. Även S:ta Maria kyrka byggdes om i tegel till en av Danmarks största stadskyrkor i och med att allt mer av bebyggelsen etablerades på strandkanten. Till skillnad från det välbefästa slottet var själva staden helt oskyddad, vilket drabbat den hårt under århundradena genom skövlingar till följd av otaliga krig.
Freden i Helsingborg
År 1310 samlades Erik Menved, den avsatte svenske kungen Birger Magnusson och dennes två bröder hertig Erik och hertig Valdemar tillsammans med ytterligare några höga herrar på Helsingborgs slott. Som mål hade man att få slut på flera års krig mellan Sverige, Norge och Danmark, samt att lösa den konflikt mellan Birger och hans två bröder som flammat upp i och med Håtunaleken. Man kom fram till att alla stridigheter mellan kungarna och hertigarna skulle upphöra och att Birger skulle återfå sin krona samt en tredjedel av Sverige. Freden hölls fram till 1317 då Birger hämnades på sina bröder genom Nyköpings gästabud, där de låstes in och svalt ihjäl i Nyköpingshus. Denna handling får hertigarnas anhängare att göra uppror mot Birger, som flydde till Gotland för att sedan söka skydd hos sin svåger Erik Menved i Helsingborgs slott. Efter slaget vid Mjölkalånga 1318 belägrades slottet av hertigarnas anhängare men belägringen avbröts då ett avtal kom till stånd där Birger avsade sig sin krona.
Skiftande överhöghet
miniatyr|upright=1.2|Bronsmodell av hur Helsingborg kan ha sett ut på 1400-talet, Stortorget. På modellen ser man den stora Mariakyrkan utan sitt torn, då detta inte byggdes förrän på 1500-talet. Samt de tre medeltida kyrkorna (varav en inte syns på bilden) på landborgen tillsammans med Dominikanerklostret (till höger, längst upp) och Helsingborgs slott med ring- och mantelmur.
De ständiga krig som den danska medeltida stormakten låg i, samt flera dyra slottsbyggen, gjorde att kung Erik Menved, vid tidpunkten av sin död 1319, efterlämnade sig en stor skuld åt sin yngre bror Kristofer, som övertog tronen. Denna skuld ledde till slut till att den tyske affärsmannen greve Johan av Holstein kom att hålla stora delar av Danmark i pant. Dessa delar var Skåne, Halland, Blekinge, Lolland samt större delen av Själland. Detta väckte mycket missnöje bland den skånska allmogen och man kontaktade därför den svensk-norske kungen Magnus Eriksson för att få stöd för ett uppror mot Johan. 1332 belägrade upprorsmakarna Helsingborgs slott tillsammans med en svensk armé, men lyckades inte inta slottet. Man kom dock till slut fram till ett avtal där Magnus Eriksson skulle överta panten för Skåne och Blekinge för 34 000 mark silver och sommaren samma år hyllades han som kung över landskapen. In i Helsingborgs slott flyttade en kombinerad svensk och holsteinsk garnison. Senare löste Magnus Eriksson till sig alla tre skånelandskapen och de holsteinska trupperna lämnade Helsingborg helt.
De tre skånelandskapen var i svensk ägo fram till 1360 då Valdemar Atterdag lyckades återta dem genom en kombination av vapenmakt och list. Den sista fästningen som föll var Helsingborgs slott efter en lång belägring. Enligt vissa uppgifter föll slottet efter ett svek av Albrekt av Mecklenburg som av Magnus Eriksson utsetts som skiljedomare i konflikten. Albrekt hade lovats 10 000 mark silver och slottet Plaue av Valdemar om han lät Helsingborgs slott, då uppfattat som skånelandskapens lås, övergå i dansk ägo. I och med att slottet gick över i danska händer fick kung Magnus snart uppge försöken att försvara landskapen. Valdemars många konflikter med Hansastäderna, då i synnerhet erövringen av hansastaden Visby 1361, gjorde att dessa i förbund med Magnus Eriksson 1362 gjorde ett misslyckat försök att inta Helsingborg sjövägen. 1368 försökte man igen, denna gång med hjälp från den nye svenske kungen Albrekt av Mecklenburg. Efter en årslång belägring drabbade parterna samman utanför staden. Slaget resulterade i en seger för Hansan och efter fredsavtalet i Stralsund 1370 tvingas Valdemar överlämna Helsingborg tillsammans med Malmö, Falsterbo och Skanör till Hansan fram till 1385 då Danmarks nya kung, den 16-årige sonsonen till Valdemar Atterdag, Olof III, och dennes mor och förmyndare, Margareta, åter övertar städerna.
Kalmarunionen Margareta lyckas förena rikena Danmark, Sverige och Norge i Kalmarunionen genom att hennes systerdotterson Erik av Pommern år 1397 krönts till unionskung på Kalmar slott. År 1400 förklaras han sedan myndig på Helsingborgs slott. Slottet var vid denna tid ofta säte för de två regenterna och under sin regeringstid uppförde Erik av Pommern fästningen Krogen i Helsingör, den fästning som senare kom att bli den dominanta i Öresunds hals. Men efter ett tag blev danskarna missnöjda med kung Erik och istället ville man ha hertigen Kristofer av Bayern som kung. År 1440 lyckades Kristofer inta Helsingborgs slott och senare även Krogen och blev dansk kung samma år, kung över Sverige 1441 och Norge 1442. Sverige hade under Eriks regeringstid främjat sig alltmer från unionen, med Karl Knutsson (Bonde) som en av de främsta motståndarna. Men efter att Kristofer utnämnts till unionskung tvingades Karl Knutsson, som 1438 valts till riksföreståndare i Sverige, hålla sig tillbakadragen i sina förläningar i Finland. Kung Kristofer avled av feber år 1448 på Helsingborgs slott, samma slott där han föddes 32 år tidigare. I och med dennes död återvände Karl Knutsson till Sverige där han valdes till kung. I Danmark valdes däremot den 22-årige greven Kristian av Oldenburg till ny kung, var namn blev Kristian I. Båda kungarna gjorde anspråk på Norge och då Kristian slutligen valdes till norsk kung hamnade de två i konflikt med varandra. Då Karl Knutsson inte lyckades inta Norge med vapenmakt vände han sig mot Skåne. 1452 stod Karl Knutsson utanför Helsingborg beväpnad med 20 pjäser modernt artilleri. Dessa nya vapen kunde slottets murar inte så emot och snart föll staden och mycket av bebyggelsen brändes ner till grunden.
Stadens styrelse Helsingborgs invånare lydde inte under häradstinget, vilket de omgivande byarna gjorde, utan som stad hade man istället en egen dömande instans, bytinget. Dess högsta ämbetsman var byfogden, vilken var avlönad av kronan och hade som uppgift att verkställa bytingets domar. Under 1200-talet började de danska städernas styrelse formas efter tysk modell, med ett råd, vars högsta post var borgmästarämbetet. I Helsingborg omnämns ämbetet borgmästare 1380 i en köpehandling, men har troligen funnits ännu tidigare. Rådet organiserades kring två borgmästare varav den ena var utsedd av kronan, medan den andre valdes av stadens medborgare (i meningen alla män som innehade burskap), oftast bland någon av rådmännen. Rådet kunde bestå av en skiftande mängd rådmän, hur många det var i Helsingborg under medeltiden vet man inte, men under 1500- och 1600-talen bestod rådet av två borgmästare med sex rådmän. Sin försörjning tjänade rådmännen på sin vanliga näringsverksamhet, men de kunde även hämta in avkastning från någon av stadens jordar; de tidigast omtalade ämbetsjordarna i Helsingborg är Änghaven och Viskängen. Mot slutet av medeltiden tog rådet även över mycket av den dömande makten från byfogden, vilket ledde till konflikter i flera danska städer. I Helsingborg kombinerades ämbetena genom att rättegångar hölls i ett så kallat rådhusting i rådhuset, efter en modell som framkommit i Helsingör.
Minskad strategisk betydelse miniatyr|upright=1.2|Helsingborg 1589. Kopparstick av Georg Braun. Bilden domineras av slottet, men man kan även se Helsingborgs gatunät (särskilt den nuvarande Långvinkelsgatan till vänster om slottet på bilden), skeppsbron och Mariakyrkan. Dessutom kan man se att all bebyggelse på landborgen, förutom slottet, rivits. Norr om Mariakyrkan ser man vad som tros vara Billehuset, ett av de få bostadshusen i sten. Detta finns inte längre kvar.