Västromerska riket var den del av det romerska riket som efter delningen 395 lydde under kejsaren i Rom och som är en sentida benämning (latin: Imperium Romanum Pars Occidentalis) eller Västrom. Det är en historiografisk term för det romerska kejsardömets västligare provinser under de perioder då de administrerades av en separat kejsare från de östligare provinserna, då kallade det Östromerska riket. "Västromerska riket" och "Östromerska riket" är inte samtida termer, utan mer moderna benämningar för två stater som var de facto självständiga, men det fanns egentligen ingen punkt då romarna själva såg kejsardömet som indelat i två separata stater, snarare en enda stat som regerades över av två kejsare på grund av nödvändighet (mer än en kejsare åt gången var inte ett okänt koncept i romarriket).
Idén om att riket omöjligen kunde kontrolleras av endast en kejsare etablerades av Diocletianus efter ett flertal inbördeskrig och det kaos som uppstått till följd av romerska krisen på 200-talet. Konceptet förverkligades i romersk lag då tetrarkin introducerades 285.Southern, P. The Roman Empire from Severus to Constantine (2001) sidorna 12-13 Den västliga rikshalvan kom att periodvis återinkorporeras i den östliga och återskapas fram till 395 då delningen blev permanent i och med delningen mellan Theodosius I:s söner Honorius och Arcadius. Denna delning hade säkerligen likt tidigare delningar i väst och öst inte varat permanent om det inte varit för de senare invasionerna av diverse germanska folk och dessas effekt på det västromerska riket.
Allt eftersom de provinser som Västromerska riket kontrollerade gradvis försvann ur romarnas grepp reducerades också den makt som den västromerske kejsaren kunde frambringa. Den siste kejsaren att härska i Italien, Romulus Augustulus, var knappt mer än en "marionettkejsare" för de germaner som egentligen hade kontrollen över Italien och avsattes 476 av germaner under ledning av Odovakar. År 476 är det år i traditionell europeisk historieskrivning som markerar slutet för det Västromerska riket och början på medeltiden.
Historia Tetrarkin och bakgrund
vänster|miniatyr|Tetrarkin under Diocletianus. De delar som härskas över av den västliga kejsaren och dennes Caesar (i tetrarkin en titel som är under den kejserliga titeln Augustus) i rött. Tetrarkin var det regeringssystem som skapades av den romerske kejsaren Diocletianus efter romerska krisen på 200-talet, en period av inbördeskrig och politisk instabilitet som nästan innebar slutet för romarriket. Diocletianus ansåg att romarriket hade växt för stort för att effektivt kunna kontrolleras av en enda central regering med en kejsare. Särskilt nyheter och transport kunde vara problem då det kunde ta lång tid (för lång tid i vissa fall) för nyheter om t.ex. en attack att nå huvudstaden. Att istället dela upp kejsardömet i mindre administrativa enheter under egna kejsare, men ändå som del av ett och samma rike, genomfördes av Diocletianus 285 och fullbordades med Maximianus tillträde som Augustus över de västliga provinserna. Västroms huvudstad blev Mediolanum (dagens Milano)A Companion to Latin Studies, sidan 356, på Google Books.Northern Italy, from Alps to Florence på Google Books., staden Rom hade sedan länge slutat vara den centrala huvudstad det varit under tidigare århundraden och var egentligen endast viktigt rent symboliskt. Huvudstadens byte hade också som avsikt att flytta administrationen och regeringen närmare gränsen, då Västrom i stort sett genomgick konstanta krig och kejsaren behövde ha nyheter om vad som föregick kring rikets gränser snabbtKinder, Hermann; Hilgemann, Werner (1964) Dtv-atlas zur Weltgeschichte (på tyska). sidorna 101 - 103..
Tetrarkin kom att upplösas av Konstantin den store när denne tog kontroll över hela romarriketMacMullen, Ramsay. Constantine. New York: Dial Press, 1969. , men det delades återigen efter dennes död, bara för att senare återförenas. En sådan process genomgicks ett par gånger, med kejsare som tog och förlorade makten, innan den slutgiltiga delningen 395.
Den slutgiltiga delningen vänster|miniatyr|Romarrikets delning 395 vid Theodosius I:s död. Gränserna är illustrerade ovanpå moderna länders gränser. Kejsaren Theodosius I var den siste romerske kejsare som regerade över båda rikshalvorna. Efter att ha besegrat den Västromerske kejsaren Eugenius år 394 hade han kontroll över både Väst och Öst mycket kort till sin död 395, varpå hans två söner ärvde varsin hälft. Den yngre sonen Honorius ärvde Västrom och den äldre sonen Arcadius ärvde Östrom. Båda var fortfarande minderåriga och inte kapabla att regera effektivt över kejsardömet och andra regenter tog hand om rikenas politik fram till att de blivit gamla nog. Honorius placerades under Flavius Stilicho och Rufinus blev regent för Arcadius. Dessa två var bittra rivaler och deras oförmåga att komma överens utnyttjades av den visigotiska ledaren Alarik I som gjorde uppror efter Theodosius I:s död. Ingen av de två regenterna kunde få upp tillräckligt starka styrkor för att besegra Alarik och båda försökte använda honom mot den andra halvan. Alarik försökte själv etablera ett eget territorium, men lyckades aldrig.
Stilicho försökte försvara Italien och drog tillbaks trupper från fronten vid floden Rhen, vilket lät germaner, bland andra vandalerna, alanerna och sveberna, att invadera i stora antal. Stilicho hade blivit relativt impopulär och mördades 408. Samtidigt som Östrom började en långsam återhämtning och befästning började Västrom kollapsa helt och hållet. År 410 anföll och plundrade Alariks män staden RomSt Jerome, Brev CXXVII. Till Principia, Nicene and Post-Nicene Fathers: Series II/Volume VI/The Letters of St. Jerome/Letter 127 stycke 12., som trots sin minskade betydelse fortfarande hade kvar sin symboliska vikt.
Västroms nedgång och fall vänster|miniatyr|Västrom (blått) och Östrom (rött) 476. Exklaven i Gallien benämns oftast som Kungariket Soissons, särskilt efter Västroms fall, och exklaven i Nordafrika benämns oftast som Kungariket Altava, vars egentliga storlek är okänd. Det Västromerska riket var betydligt mer utspritt än det östromerska och inte lika urbaniserat. Östern var betydligt rikare då kejsare som Konstantin den store och Constantius II hade investerat mycket i österns ekonomi. Östrom hade råd med stora arméer av professionella soldater samt möjligheten att öka mängden soldater med inköpta legosoldater, en möjlighet som Västrom saknadeArther Ferrill, The Fall of the Roman Empire: The Military Explanation (New York: Thames och Hudson Ltd., 1986).. Även om de led svåra förluster kunde Östrom ofta betala sina fiender så att de höll sig borta. Konstantinopel var väl befäst och låg på flera viktiga handelsvägar, till skillnad från städer såsom Mediolanum och Ravenna.
Västroms viktigaste militära område hade varit norra Gallien och fronten vid floden Rhen, men efter att Theodosius I tagit kontroll över riket behövdes soldater allt mer för att försvara Italien vilket innebar att armén inte kunde bidra med det skydd och militära stöd som behövdes mot de nordliga germanerna. Västroms resurser blev allt mer mindre och mindre och bristen på soldater tvingade regeringen att förlita sig på barbariska generaler mot betalning, som riket ofta hade svårigheter att betala. Detta ledde i sin tur att de lockade barbariska generaler och arméer med land för bosättning vilket i sin tur innebar att kejsardömet fick mindre skatt och blev mer och mer oförmöget att upprätthålla armén. miniatyr|255x255px|Kejsare Majorianus fälttåg. Under sin fyra år långa regeringstid 457 - 461 lyckades Majorianus återta det mesta av Hispania och Gallien samt åter göra Visigoterna, burgunderna och sveberna till foederati. Centralmakten blev allt svagare och Västrom förlorade snabbt kontrollen över sina gränser och provinser samt medelhavet. När väl vandalerna tagit kontrollen över Nordafrika, en av rikets viktigaste provinser och den huvudsakliga platsen för produktionen av det spannmål som konsumerades i Italien, kollapsade den romerska ekonomin och rikets institutioner gradvis.
De sista försöken på en återgång till direkt västromersk kontroll utanför Italien och Illyrien genomfördes under kejsaren Majorianus, som återtog Gallien från upprorsmakare samt Hispania från visigoterna, vilka han åter gjorde till foederati, under militära fälttåg år 459. Majorianus hade även planer på att återta Nordafrika från vandalerna och byggde en stor flotta på trehundra skepp för att invadera AfrikaRalph W. Mathisen, "Julius Valerius Maiorianus (18 February/28 December 457 – 2/7 August 461)" , De Imperatoribus Romanis.. Detta skrämde vandalerna så pass mycket att de förstörde landområden i Mauretanien, deras eget territorium, för att de misstänkte att romarna tänkte landstiga därGiven, John (2014). The Fragmentary History of Priscus. Merchantville, New Jersey: Evolution Publishing. Fragment 27. ISBN 1-935228-14-5.. Planen, trots att den var väl förberedd, genomfördes aldrig då invasionsflottan förstördes av förrädare, troligen betalda av vandalernaBurgess, R. "The Gallic Chronicle of 511: A New Critical Edition with a Brief Introduction." Society and Culture in Late Antique Gaul: Revisiting the Sources. edd. R. W. Mathisen och D. Shantzer. Aldershot, 2001.. Majorianus avsattes, torterades och dödades av Ricimer, vars inflytande över Västrom var mycket stort, år 461, efter att Ricimer övertygat senaten om att detta var nödvändigt.
År 475 drevs kejsaren Julius Nepos ut ur Ravenna av Orestes, en tidigare sekreterare för Attila, som utnämnde sin egen son Romulus Augustulus som kejsare. 476 vägrade Orestes ge germanen Odovakar och herulerna status som foederati vilket ledde till en invasion som slutade med Orestes död och Romulus Augustulus avsättning, Odovakar gjorde sig själv till härskare över Italien, nominellt vassal till Julius Nepos på order från den Östromerska kejsaren. Isolerade områden av "västromersk" kontroll fortsatte att existera efter 476, men Italien, Västroms kärna, var nu kontrollerad av barbarer och romarrikets kontroll över västra Europa var i princip över.
Efter Västrom Det Västromerska rikets efterföljare och rumpstater vänster|miniatyr|172x172px|Tremissis avbildande kejsaren Julius Nepos. Julius Nepos, den näst siste Västromerska kejsaren, tidigare avsatt till förmån för Romulus Augustulus, fortsatte att kalla sig för "kejsare" trots att han endast kontrollerade provinsen Dalmatia. Nepos fick skatt betald till sig från germanerna i Italien på order från den östromerske kejsaren Zeno, som erkände hans position som kejsare över Västrom.J. B. Bury, History of the Later Roman Empire, sida 408. Det Västromerska riket fortsatte att existera efter 476 fram till 480, fast mer av ren formalitet än som den egentliga stat det en gång representerade. Efter Nepos död 480 fanns det i princip ingen romersk kontroll kvar över de områden som lagligen skulle omhändertas av den västliga kejsaren och Zeno, som insåg att romersk kontroll inte fanns kvar ens i Italien, förkunnade att det Västromerska riket var över och utnämnde sig själv som den enda romerska kejsaren. Han erkände även germanen Odovakar som dux av Italien ("Dux Italiae", "hertig av Italien"), senare utnämnde Odovakars germanska foederati Odovakar till kung över Italien, "Rex Italiae".Stephen Williams och J.G.P. Friell, The Rome that did not fall: the survival of the East in the fifth century, CRC Press, 1999, . Sida 187.