Grotthyenan (Crocuta crocuta spelaea) var en underart av fläckig hyena som levde under pleistocen och vars utbredning sträckte sig från Iberiska halvön till östra Sibirien.Summerill, Lynette; Gnawed Bones tell Tales , Summer 2003, ASU Research Den är ett av de bäst kända däggdjuren från istiden och talrika fynd finns från många europeiska grottor. Grotthyenan var ett mycket specialiserat djur och avvek tydligt från sin nuvarande afrikanska släkting.Martin, Paul S. (1989). Quaternary Extinctions: A Prehistoric Revolution. University of Arizona Press. p. 496. Den livnärde sig på stora däggdjur (speciellt vildhästar, stäppbison och ullhårig noshörning) och står för ansamlingarna av hundratals ben av stora pleistocena däggdjur i grottor och på leriga ställen.C.G. Diedrich, K. Žák, 2006, Prey deposits and den sites of the Upper Pleistocene hyena Crocuta crocuta spelaea (Goldfuss, 1823) in horizontal and vertical caves of the Bohemian Karst (Czech Republic). Bulletin of Geosciences 81(4), 237–276 (25 figures). Czech Geological Survey, Prague. ISSN 1214-1119.Cajus G. Diedrich, 2012, Late Pleistocene Crocuta crocuta spelaea (Goldfuss, 1823) clans as prezewalski horse hunters and woolly rhinoceros scavengers at the open air commuting den and contemporary Neanderthal camp site Westeregeln (central Germany), Journal of Archaeological Science 39(6), sid. 1749-1767.Cajus G. Diedrich, 2014, Palaeopopulations of Late Pleistocene Top Predators in Europe: Ice Age Spotted Hyenas and Steppe Lions in Battle and Competition about Prey, Paleontology Journal 2014: 106203, http://dx.doi.org/10.1155/2014/106203.
Anledningen till grotthyenans utdöende är inte helt utrett, men det kan ha berott på en kombination av faktorer som klimatförändringar och konkurrens med andra predatorer.C. Stiner, Mary (2004) Comparative ecology and taphonomy of spotted hyenas, humans, and wolves in Pleistocene Italy , Revue de Paléobiologie, Genève. (December 2004) 23 (2) : 771-785. ISSN 0253-6730
Beskrivning och paleoekologi
Den europeiska grotthyenan var mycket större än sin afrikanska släkting och har uppskattats väga ungefär 100 kg.Meloro, C., 2007. Plio-Pleistocene large carnivores from the Italian peninsula: functional morphology and macroecology. Doktorsavhandling, Università degli Studi di Napoli Federico II . Hos europeiska exemplar från sen-pleistocen är mellanhands- och mellanfotsbenen kortare och tjockare, medan överarms- och lårbenen är längre,Kurtén, Björn (1968). Pleistocene mammals of Europe. Weidenfeld and Nicolson. pp. 69-72. vilket antyder en anpassning till en annan miljö än den moderna fläckiga hyenan.Dockner, M., 2006. "Comparison of Crocuta crocuta crocuta and Crocuta crocuta spelaea through computer tomography", Doktorsavhandling, Universität Wien, Österrike. Liksom hos den afrikanska underarten var honorna av grotthyena större än hanarna.Diedrich 2011, sid. 355-357. Paleolitiska grottmålningar visar att den hade fläckig päls liksom dagens afrikanska släktingar.N. Spassov, T. Stoytchev, 2004, The presence of cave hyaena (Crocuta crocuta spelaea) in the Upper Palaeolithic rock art of Europe , i Historia naturalis bulgarica 16, sid. 159-166. Många fynd från bogrottor indikerar att grotthyenor inriktade sig på stora byten där vildhästar (speciellt Przewalskis häst) domeinerade, följda av stäppbison och ullhårig noshörning.Diedrich, C. 2010. Specialized horse killers in Europe – foetal horse remains in the Late Pleistocene Srbsko Chlum-Komín Cave hyena den in the Bohemian Karst (Czech Republic) and actualistic comparisons to modern African spotted hyenas as zebra hunters, Quaternary International, vol. 220, nr. 1-2, sid. 174-187. doi:10.1016/j.quaint.2010.01.023.Gerrit Leendert Dusseldorp, 2008, A View to a Kill: Investigating Middle Palaeolithic Subsistence Using an Optimal Foraging Perspective, Sidestone Press, sid. 127-143. Grotthyenornas preferens för hästar är konsistent med beteendet hos den moderna afrikanska hyenan, som gärna jagar zebror. Sekundära byten innefattar ren, kronhjort, jättehjort, europeisk vildåsna, gems och stenbock. Ett litet antal rester av varg har också hittats i hyenornas lyor. Hyenornas dödande av vargar handlade antagligen om så kallad "intraguild predation" (dödande av konkurrerande predatorer), men deras förekomst i grottorna tyder också på att de åts, vilket är ovanligt bland rovdjur. Även rester av grottlejon och grottbjörn har hittats i hyenornas grottor, vilket indikerar att hyenorna även kan ha tagit dem som as eller byte.
Upptäckt och klassificering
Det tidigaste belägget för grotthyenans existens är en bild på en del av en undrkäke i Rariora Naturæ et Artis av Johann Christian Kundmann (1684-1751) 1737, som dock ansåg att det liknade en kalv, men Georges Cuvier gjorde senare en riktig identifikation.Sidney H. Reynolds, 1902, Monograph on the British Mammalia of the Pleistocene Period, vol II, Part I, The Cave Hyena. Johann Friedrich Esper (1732-1781) avbildade 1774Johann Friedrich Esper, 1774, Ausführliche Nachricht von neuentdeckten Zoolithen unbekannter vierfüßiger Tiere, Tab X. några tänder som Cuvier identifierade som hyena.Cajus G. Diedrich, 2011, The late Pleistocene spotted hyena Crocuta crocuta spelaea (Goldfuss 1823) population with its type specimens from the Zoolithen Cave at Gailenreuth (Bavaria, South Germany): a hyena cub raising den of specialised cave bear scavengers in boreal forest environments of Central Europe i Historical Biology: An International Journal of Paleobiology, 23:4, sid. 336. 1784 avbildade Cosimo Alessandro Collini (1727-1806) en skalle av en hyena, men trodde att det var en säl.Martin J. S. Rudwick, 1997, Georges Cuvier, Fossil Bones, and Geological Catastrophes, , sid. 55-56. Det första korrekta omnämnandet av hyenor från Europa gjordes av Cuvier 1812 i Ossemens Fossiles som nämnde ett antal fyndorter och betraktade hyenorna som tillhörande en annan art, huvudsakligen grundat på storleken.
Att hyenor hade förekommit i Storbritannien stod klart efter William Bucklands undersökningar av Kirkdalegrottan 1821-1822, vilka visade att grottan använts som lya av hyenor, och strax därefter gjordes ett nytt fynd vid Oreston nära Plymouth av William Clift och Joseph Whidbey.Joseph Whidbey, William Clift, 1823, On Some Fossil Bones Discovered in Caverns in the Lime-Stone Quarries of Oreston. By Joseph Whidbey. Esq. F.R.S. In a Letter Addressed to John Barrow, Esq. F.R.S. To which is Added, a Description of the Bones by Mr. William Clift. Conservator of the Museum of the College of Surgones, Phil. Trans. R. Soc. Lond. January 1, 1823 113 78-90; doi:10.1098/rstl.1823.0011. Georg August Goldfuss var den som först beskrev grotthyena, som en ny art Crocuta spelaea, 1823.
Cuvier utvecklade saken vidare i andra upplagan av sin Ossemens Fossiles (1823) där han noterade att mellanfoten var kortare och tjockare än hos den fläckiga hyenan och hans uppfattning stod sig under 1800-talets första hälft och stöddes bland annat av de Blainville 1844 och Richard Owen 1846. Albert Gaudry uttryckte tvivel om att det rörde sig om två olika arter 1863, och 1865 konstaterade William Boyd Dawkins att ingen klar gräns kunde dras mellan H. spelea och H. crocuta.
DNA-sekvensering för mitokondrie-cytokrom b hos de nutida afrikanska fläckiga hyenorna och grotthyenorna från Pleistocen visar att ingendera gruppen är monofyletisk och de bör sålunda åtminstone betraktas som tillhörande samma art.Rohland, N, Pollack, JL, Nagel, D, Beauval, C, Airvaux J, Paabo, S & Hofreiter, M, 2005. The population history of extant and extinct hyenas i Molecular Biology and Evolution, 22: 2435-2443. "...neither of the two groups is monophyletic as a whole ... there are a number of morphological characters that distinguish Eurasian spotted hyenas from African ones ... Pleistocene spotted hyenas from Eurasia may have preserved certain adaptive traits despite gene flow from African populations ... This result questions a taxonomic delineation of the Pleistocene spotted hyenas as a subspecies or even species distinct from extant spotted hyenas."
Referenser
Externa länkar
Cuvier, Georges, Note sur les ossemens fossiles d’hyènes, Nouveau Bulletin des Sciences, Tome 1, 1807-1809 (pp. 149–150).
Kategori:Hyenor Kategori:Förhistoriska däggdjur