miniatyr|Karta över de tre förbundsländer i vars namn "Sachsen" ingår: Niedersachsen, Sachsen-Anhalt och Fristaten Sachsen. Sachsen är namnet på en rad historiska statsbildningar i norra och östra Tyskland som sammanlagt har en historia på mer än tusen år. Saxarnas ursprungsområde, det gamla Sachsen, var huvudsakligen beläget i det nuvarande förbundslandet Niedersachsen. Efter det att hertigdömet Sachsen upplöstes 1296 kom namnet "Sachsen" att förknippas med en rad olika statsbildningar utanför det ursprungliga Sachsen. Det område som idag går under namnet Sachsen kallades ofta för "övre Sachsen" för att skilja det från övriga områden som historiskt kallats Sachsen.
Sedan markgreven av Meissen, Fredrik den stridbare, tog över Sachsen-Wittenbergs vakanta kurfurstevärdighet 1423 kom namnet "Sachsen" främst att förknippas med Kurfurstendömet Sachsen och dess efterföljare, samt en rad mikrostater i Thüringen. Efter Preussens seger över Kungariket Sachsen i slaget vid Leipzig (1813) bildades även den preussiska Provinsen Sachsen ur de från kungariket erövrade områdena.
Efter de tyska monarkiernas sammanbrott i den tyska revolutionen 1918 och Preussens upplösning efter Nazitysklands nederlag i andra världskriget organiserades Tysklands territoriella indelning flera gånger. Idag bär tre förbundsland namnet Sachsen: Niedersachsen, Sachsen-Anhalt och Fristaten Sachsen.
Tidig historia Gamla Sachsen
miniatyr|vänster|Gamla Sachsen kring år 700. Gamla Sachsen var en region i det som idag är Tyskland, ungefär motsvarande förbundsländerna Nordrhein-Westfalen, Niedersachsen och Sachsen-Anhalt. Här hade saxarna sitt huvudsakliga bosättningsområde efter folkvandringstiden.
I stället för den ursprungliga germanska befolkningen inträngde under 600-talet slaviska stammar i de områden, som i väster begränsas av Elbe och Saale, i öster av Oder. Från och med 900-talet återvanns småningom det förlorade. Den av konung Henrik I vid Elbe anlagda borgen Meissen blev mot århundradets slut medelpunkten för markgrevskapet Meissen, i vilket tyska kolonister i alltjämt växande omfattning slog sig ned.
Sachsarna höll länge fast vid sina gamla gudar och gjorde hårdnackat motstånd mot alla omvändelseförsök. Karl Martell och hans son Pippin, som sökte bringa dem till underkastelse under det frankiska riket och den kristna tron, vann endast partiella framgångar. Först Karl den store lyckades kuva sachsarna. Från år 772 företog han upprepade krigståg in i hjärtat av sachsarnas land. Genom uppförande av starka borgar, genom hänsynslösa härjningar, massavrättningar o.s.v. utmattade han sina motståndares krafter, och redan 777 kunde han hålla en riksdag i Paderborn, där de underkuvade lovade honom trohet och massvis lät döpa sig. Men den stränghet, varmed han sökte undertrycka den hedniska kulten och införa frankiska, kyrkliga inrättningar, väckte en hejdlös förbittring. En förnäm västfal Widukind framträdde som ledare för motståndet. Det ena upproret avlöste det andra, å ömse sidor kämpades med växande förbittring.
Ännu långt efter sedan det gamla Sachsen som politisk enhet upphört, kvarlevde medvetandet om en sachsisk stam. Sachsare var länge beteckning på Nordtysklands befolkning över huvud (däri inbegripet folket i de från slaverna vunna områdena öster om Elbe och Saale, fastän kolonisterna i dessa bygder endast till ringa del var av sachsisk härkomst).
Hertigdömet Sachsen
783 vann Karl emellertid två avgörande segrar vid Detmold och vid Hase. 785 uppgav Widukind striden och mottog dopet. Under de nya uppror, som utbröt 792–804, använde Karl med förkärlek utvägen att förflytta stora delar av den sachsiska befolkningen från dess hemland. (Därom vittnar ännu ortnamn i mellersta och södra Tyskland.) I dessas ställe kom frankiska kolonister. Regionen annekterades stegvis i Frankerriket, och blev sedermera hertigdömet Sachsen.
I det erövrade landet upprättades åtta biskopsstift (Osnabrück, Verden, Bremen, Paderborn, Minden, Halberstadt, Hildesheim och Münster). För dess världsliga förvaltning insattes grevar och markgrevar. Den av Karl utfärdade Lex saxonum ("sachsarnas lag"; troligen 802) bekräftade den sachsiska adelns rättigheter och bidrog att försona den med frankerna. Efter 804 hör man inte heller längre talas om slitningar, sachsarna blev trogna mot riket och sin nya tro och kämpade oförsonligt med sina hedniska grannar venderna och nordmännen.
Då det alltmer försvagade karolingiska riket inte kunde ge tillräckligt skydd, började en rik och ansedd adlig släkt, ludolfingerna, att taga ledningen i de permanenta gränsstriderna mot slaverna. Dess stamfader Ludolf (död 866) bekläddes av konung Ludvig den tyske med markgrevlig rättighet och nämnes en gång som hertig över de östliga sachsarna. Hans andre son, Otto (död 912), utövade på konung Konrads tid verklig hertiglig myndighet, och Sachsen räknades från denna tid som ett av de fem tyska stamhertigdömena. Vid denna tid förenades Thüringen med Sachsen. Då med Ottos son Henrik ludolfingernas ätt 919 vann tyska kronan, förblev Sachsen till en början helt och hållet under kungens omedelbara förvaltning. Men den sachsiska hertigvärdigheten återupprättades 960, då Henriks son Otto I (936–973) överlät hertigdömet åt greve Hermann Billung (död 973). Till en början var den hertigliga myndigheten inskränktare än de forne stamhertigarnas, men Hermans ättlingar, billungarna, visste att utvidga sina befogenheter och sin självständighet.
De saliske kejsarnas strävanden att hävda sin myndighet i Sachsen (kejsar Henrik III byggde t.ex. en borg i Goslar, där han gärna vistades) mötte motstånd från både hertigarna och adeln; under kejsar Henrik IV var Sachsen härden för stormannaoppositionen mot konungen (det stora sachsarupproret 1073-75). Billungarna fullföljde fejderna mot sina slaviska grannar; men de erövringar, som därunder gjordes öster om Elbe och Saale och som organiserades i markgrevskap, kom inte i varaktig politisk förbindelse med hertigdömet Sachsen.
Då ätten utslocknade, 1106, förlänades Sachsen åt Lothar av Supplinburg. När han själv blivit kejsare, gav han det i sin tur 1137 åt hertigen av Bayern, Henrik den stolte av huset Welf, som på mödernet härstammade från den gamla hertigätten. Henriks son, Henrik Lejonet (1142-80) vann genom sina erövrings- och omvändelsetåg mot slaverna stora områden (bland annat större delen av nuvarande Mecklenburg) åt sitt hertigdöme. Men den katastrof, som 1180 drabbade honom, gjorde också slut på hertigdömet Sachsen i dess forna utsträckning.
Henrik fick behålla endast sina familjegods (se Braunschweig); den hertigliga värdigheten i de västliga delarna av landet (Westfalen) tillföll ärkebiskopen av Köln, och åtskilliga furstar, som förut stått under den sachsiske hertigens överhöghet, erkändes som riksomedelbara.
Den nye hertigen av Sachsen, Bernhard (död 1212), av huset Askanien, fick på sin lott endast några smärre områden vid mellersta och nedre Elbe. Detta hertigdöme (det yngre hertigdömet Sachsen), som för övrigt 1260 delades på två linjer, Sachsen-Lauenburg och Sachsen-Wittenberg, spelade i Tysklands historia endast en underordnad roll. Efter långvariga strider fick den wittenbergska linjen sin rätt att deltaga i kejsarvalet, sin kurfurstevärdighet, bekräftad 1356.
Kurfurstendömet Sachsen
miniatyr|Kurfurstendömet Sachsens delning efter fördraget i Leipzig, 1485: Omkring 1089 förlänades Markgrevskapet Meissen åt huset Wettin, som 1247 också fick lantgrevskapet Thüringen. När den wittenbergska linjen utslocknade 1423 lyckades markgreven Fredrik den stridbare (1381 -1428) ta över Sachsens vakanta kurfurstliga värdighet.
Ännu under Fredriks son kurfursten Fredrik den saktmodige (1428-64) var de wettinska besittningarna splittrade på olika medlemmar av huset; först dennes söner kurfurst Ernst (1464-86) och hertig Albrekt (1464-1500), regerade gemensamt över dem alla. De omfattade vid denna tid ungefär det nuvarande förbundslandet Sachsen (utom Ober-Lausitz) jämte större delen av Thüringen och sydligaste delen av Sachsen-Anhalt. Men denna mycket betydande landkomplex splittrades åter (och för alltid), då bröderna genom fördraget i Leipzig 26 augusti 1485 delade sina länder.
De ernestinska och albertinska linjerna Ernst, stamfader för den ernestinska linjen, fick på sin lott bl. a. det egentliga kurfurstendömet Sachsen och större delen av de thüringska besittningarna. Albrekt, stamfader för den albertinska linjen, fick bl. a. det gamla markgrevskapet Meissen med städerna Dresden och Chemnitz (centrum för en livlig vävnadsindustri) samt norra delen av Thüringen; till hans andel hörde också Leipzig, redan vid denna tid medelpunkt för en betydande transithandel och sedan 1409 säte för ett universitet. Under gemensam förvaltning förblev bl. a. de rika bergverken (silvergruvorna i Freiberg bröts sedan 1100-talet, tenngruvorna i Altenberg sedan 1458).
De ernestinska besittningarna var osammanhängande och splittrade, vilket försvårade deras utveckling till en sluten stat. Vida lättare var detta i de väl avrundade albertinska länderna, för vilka redan 1486 en kollegial Landesregierung inrättades och vilkas odelbarhet fastslogs 1499.
Reformationen och Schmalkaldiska kriget
miniatyr|Sachsen efter kapitulationen i Wittenberg 1547: De ernestinska kurfurstarna Fredrik III den vise (1486-1525), Johan den ståndaktige (1525-32) och Johan Fredrik (1532-47) gynnade i sina länder reformationen, som utgått från det av Fredrik III (1502) grundlagda universitetet i Wittenberg. Den protestantiska statskyrkan i kurfurstendömet Sachsen, organiserad av Martin Luther, blev förebildlig för liknande organisationer inom och utom Tyskland.
Hertig Georg den skäggige, Albrekts son (1500-39), bekämpade däremot den nya läran. Georgs bror och efterträdare Henrik den fromme (1539-41) införde emellertid reformationen också i de albertinska länderna; hans verk fullföljdes sedan 1541 av sonen Moritz (1115-16). Denne råkade inom kort i konflikt med sin syssling kurfursten; i förbund med kejsar Karl V berövade han efter slaget vid Mühlberg Johan Fredrik stora delar av dennes besittningar, framför allt det egentliga kurlandet, med vilket den kurfurstliga värdigheten var förenad ("Wittenbergkapitulationen" 1547).
Den ernestinska linjen behöll endast sina besittningar i Thüringen (även sin andel i bergverken fick den avstå), vilka sedermera splittrades genom ständiga delningar, och kom att i politisk betydelse stå långt efter den yngre albertinska (se Sachsen-Altenburg, Sachsen-Hildburghausen, Sachsen-Koburg-Gotha, Sachsen-Meiningen, Sachsen-Weimar-Eisenach).
Kurfurst Morits (1547-53) lade grunden till en byråkratisk ämbetsorganisation, i spetsen för vilken stod det kollegiala "hovrådet", hävdade med bestämdhet sin supremati över kyrkan och indrog i stor utsträckning kyrkogods, som delvis användes till skolväsendets fromma. Hans bror och efterträdare August I (1553-86) vinnlade sig framför allt om landets ekonomiska utveckling, bragte (bland annat genom förvaltning av de kurfurstliga domänerna och bergverken) dess finanser i utmärkt skick och skapade i "konstitutionerna" av 1572 en allmän sachsisk lagbok. I kyrkopolitiskt avseende avvisade August samverkan med de reformerta. Sachsen försökt i stället ena de uttalat lutherska teologerna, vilket konkordieformeln 1577 var ett uttryck för. Efter Augusts sons, Kristian I:s, korta regering (1586-91) fullföljde efter varandra dennes söner, Kristian II (1591-1611) och Johan Georg I (1611-56), farfaderns politik.
Trettioåriga kriget miniatyr|vänster|Kurfurstendömet Sachsens utsträckning i Tysk-romerska riket efter Westfaliska freden 1648.