Belägringen av Viborg skedde under våren 1710 i samband med det stora nordiska kriget (1700–1721). Det var det andra och slutgiltiga försöket som ryssarna gjorde för att inta den befästa staden efter ett misslyckat försök år 1706. Efter krigsutbrottet hade svenska trupper befäst sig i Viborgs hamn. För att skydda den nybildade staden Sankt Petersburg ville Peter den store inta Viborgs slott. Planerna lades på is på grund av andra pågående konflikter, men efter den ryska segern i slaget vid Poltava i juni 1709 hade han tillräckligt med soldater och resurser för att belägra staden.
13 000 man under generalamiral Fjodor Apraksin marscherade till Viborg och belägrade staden den 22 mars 1710. Befälhavaren för Viborgs slott, Magnus Stiernstråle, väntade förgäves på svenska hjälptrupper medan ett dödläge uppstod eftersom ryssarna hade ont om artilleri. I april lyckades Peter den store få dit en flotta på 250 fartyg för att leverera vapen och förnödenheter, för att därefter inleda ett bombardemang av staden. Efter många påtryckningar kapitulerade den svenska garnisonen den 12 juni 1710.
Bakgrund miniatyr|vänster|En gravyr från 1709, med Viborgs slott till vänster. Efter den ryska arméns seger i slaget vid Poltava kunde ryska trupper påbörja nya operationer mot de svenska Östersjöprovinserna. År 1710 genomförde den ryska armén en offensiv i två riktningar: vid Östersjöns kust (där staden Riga belägrades hösten 1710) och i Finland, med attacker mot Viborg och Kexholm. Ansvaret för belägringen av Viborg anförtroddes generalamiral Fjodor Apraksin. Dennes underordnade var generalmajorerna Roman Bruce och Wilhelm Bergholtz. Före belägringen hade Bruce och Bergholtz genomfört defensiva operationer, främst i försvaret av Sankt Petersburg. De skulle senare leda offensiven i Finland. De valdes därför att de befälhavare som på den tiden var de mest erfarna i belägringskrigföring (inklusive Boris Sjeremetev, Jacob Bruce och Anikita Repnin) var stationerade kring Riga. Följaktligen ansågs det vara möjligt för Peter den store att själv föra befäl över sina trupper vid Viborg, så att han inte skulle behöva omfördela de erfarna generalerna och därmed äventyra anfallen mot Riga.
Viborgs befästningar miniatyr|Viborgs befästningar före belägringen. År 1709 bestod Viborgs fästning av fem frontala bastioner vid namn Holtz, Neuport, Klein-Platform, Wasserport och Eleonora. Fästningen förbands med Viborgs stadsmur i den östra delen av staden. Den västra delen av staden, som var ansluten till huvudsektionen, hade tre bastioner vid namn Valport, Panzerlachs och Evrop. Väster om muren, mellan Panzerlachs och Evrop, låg en ravelin och två kaponjärer, och mellan Evrop och Eleonora låg en annan ravelin. Båda ravelinerna var gjorda av lera, medan den östra delen av fortet var helt gjord i sten. Den västra delen var mestadels gjord i trä, med undantag för ett stenvakttorn kallat Petersburgstornet. Viborgs slott låg separat från dessa befästningar, på en liten holme öster om staden. Byggnaden står kvar än idag. Fästningen hade 151 kanoner till sitt försvar.
Vid denna tid hade befästningarna förfallit eftersom den svenska ledningen inte ägnade denna besittning någon större tillsyn, och nästa inga medel anslogs för renoveringar. Dessutom ansåg de att fästningarna vid Nöteborg och Nyenskans utgjorde ett tillräckligt försvar för regionen. Men år 1702 avslutades vissa reparationer av fästningen, under ledning av kapten L. Stobecks.
Enligt historikern Julia Moshnik bestod Viborgs garnison år 1710 av 6 000 man, medan andra historiker, som B. Adamovich och AI. Dubravin, räknar med 4 000. Efter år 1702 leddes garnisonen av Zacharias Aminoff, som var gammal och sjuk, vilket var anledningen till att han ersattes i februari 1710 av överste Magnus Stiernstråle, som genast påbörjade stadens befästning.
Tidigare försök
Ryssland hade redan tidigare försökt inta Viborg. I oktober 1706 sände man en belägringsarmé under befäl av Robert Bruce. Den 22 oktober förde man mörsare på plats och inledde en beskjutning av Viborgs fästning som pågick i fyra dagar och orsakade fem bränder. Efter beskjutningen retirerade de ryska trupperna till Sankt Petersburg, eftersom befälhavarna insåg att en belägring inte kunde genomföras utan tillgång till större kanoner och stöd från den ryska flottan. Dessutom var hösten en olämplig tid för att genomföra en belägring. Tanken på att på nytt försöka inta Viborg framkastades av Peter den Store år 1708, men förslaget förkastades av militären på grund av den nyligen inledda svenska offensiven under ledning av Karl XII.
Belägringen Peter den stores plan för Viborgs andra belägring involverade Rysslands armé och flotta, och fästningen skulle intas efter en långvarig belägring. I februari 1710 samlades en specialiserad belägringsarmé på ön Reitskär. Den här gången kom det ryska anfallet i två steg. Den 2 mars 1710 fick general Apraksin order om att anfalla Viborg, och han planerade att marschera ut den 15 mars.Russian State Naval Archives. Ф. 233. Opus 1. Д. 248. L. 26. Den 16 mars var han dock fortfarande kvar på Reitskär och han skrev till Robert Bruce att han avsåg att avgå nästa dag.Archive ВИМАИВИВp. F. 2. Opus 1. D. 47. s. 170. Faktum är att han först den 21 mars marscherade iväg, och han anlände med kavalleriet till Viborg samma dag, medan infanteriet och kanonerna anlände dagen därefter.
Ryska arméns ankomst När belägringsarmén anlände till Viborg den 22 mars ockuperade de stadens utkanter och landsbygd, vilket tvingade svenskarna att omgruppera bakom stadsmuren. Svenskarna försökte bränna ner den del av staden som låg utanför muren för att hindra den från att falla i ryska händer, men misslyckades då de drevs tillbaka in i sina befästningar.
Detta skedde under svensk artillerield. Från den 21 till den 29 mars (då, enligt Aleksander Myshlayevsky, ryssarna började avfyra sitt artilleri), hade 66 bomber och 1 200 kanonkulor avfyrats av det svenska artilleriet. Svenskarna försökte även göra ett markanfall, men drevs tillbaka till fästningen.
Det uppskattade antalet artilleripjäser som förts till Viborg varierar i olika beräkningar, främst därför att källorna ger olika uppgifter. Enligt de flesta källorna fanns det tio 12-pundiga kanoner och tre mörsare. NG Ustryalov trodde att det fanns tio 12-pundare och fem mörsare, MM Borodkin räknade med 24 kanoner och fyra mörsare och MV Vasiliev med 12 kanoner och fyra mörsare. Ingen av dessa historiker uppger dock några källor för sina siffror. I ett brev från Fjodor Apraksin till Peter den store, daterat 2 april 1710, uppger han att "fienden har konstruerat tre batterier mot oss; de skjuter kraftfullt och träffsäkert: en av våra kanoner förstördes av dem, och en annan sprängdes efter ett flertal beskjutningar; vi har 10 kanoner kvar i våra batterier.” (Detta är den enda bevarade skrivna uppgift som säger att det svenska artilleriet lyckades förstöra ryska kanoner under belägringen.) Således kunde Myshlaevsky dra slutsatsen att det tidigare fanns 12 kanoner vid Viborg, men att endast tio av dem användes i belägringen eftersom två slogs ut. Det fanns troligtvis tre mörsare, även om det inte finns några primära källor som kan validera denna uppgift.
Ryssarna hade därmed brist på artilleri och nya pjäser kunde inte föras in. Detta berodde på att det var mycket svårt att förflytta dem över land, och havet hade inte frusit till tillräckligt för att isarna skulle hålla för transporter.
Beskjutningen miniatyr|vänster|Ryska trupprörelser och batteripositioner. miniatyr|Viborgs slott i lågor efter den ryska attacken mot staden 1710. Det går inte att säkert säga vilken dag ryssarna inledde sin beskjutning av fästningen. Baserat på rapporter från Apraksin till Peter den store och på dennes personliga anteckningar, öppnade det ryska artilleriet eld den 1 april. Men Apraksin rapporterade till tsaren att han "började bombardera Viborg och slottet den 30 mars, och den första dagen planterades 130 bomber, och den andra 90." Aleksander Myshlayevsky publicerade en förteckning över hur många skott som avfyrades från mörsare och kanoner mot Viborg från 21 mars till 9 april, och hur många av dessa som orsakade staden skada. Där hävdar han att beskjutningen inleddes den 29 mars, då man avfyrade 150 mörsarkulor och 60 kanonkulor. Under de kommande tre dagarna användes bara mörsarna, vilka avfyrade 100 skott per dag. Under den första perioden av belägringen avfyrade ryssarna sammanlagt 2975 skott från mörsarna och 1 531 från kanonerna. Svenskarna i sin tur avfyrade 399 mörsarkulor och 7 464 kanonkulor; vilket innebär att den svenska elden fullt ut motsvarar den ryska. Den 5 april konstaterade Apraksin att "våra kanoner hjälper oss bara lite, för de är ganska små och lätta; när vi börjar skjuta skjuter motståndaren en av tio." Men mörsarna tillfogade stora skador på Viborg och fästningen, vilket tvingade stadens medborgare att fly ner i källarna. Trots denna beskjutning var soldaterna tvungna att stanna kvar på sina poster, och man led svåra förluster.
Strax föreslog generalmajorerna Bruce och Bergholtz för Apraksin att man skulle storma fästningen, i stället för att vänta på "att man skapat en öppning". Deras resonemang gick ut på att om man väntade kunde man förlora fler soldater genom skador och sjukdomar än vad man skulle förlora under ett anfall. När Peter den store i ett brev från Apraksin informerats om deras slutsatser, ansåg han att ett anfall i detta skede skulle kunna vara "mycket avgörande, men också mycket farligt." Till slut överlämnade han beslutet till general Apraksin. Denne ville inte själv bära ansvaret för ett eventuellt misslyckande, och bestämde sig därför för att invänta förstärkningar sjöledes så fort isen hade smält.
Den svenska garnisonen fick snart ont om mat och ammunition, och hoppades på att få hjälp från den svenska flottan, vilken inte heller kunde ta sig fram förrän isen smält. Ryssarna, å andra sidan, hade också ont om mat och ammunition, och vägarna mellan Viborg och Sankt Petersburg förstördes av tjällossningen i samband med att de tinade upp. Detta innebar att också ryssarna fick förlita sig på sjövägen för att få tillgång till militärt stöd och förnödenheter. Ingendera sidan kunde därmed anfalla den andra sidan emedan båda väntade på sina respektive flottor. Den sida vars flottstyrka anlände först skulle få en avgörande fördel i kampen om Viborg.
Ryska förstärkningar miniatyr|En samtida illustration av den ryska flottan som anlände till Viborg. Under tiden var förberedelserna i Sankt Petersburg redan igång för en amfibieattack mot Viborg. De redskap som behövdes för belägringen hämtades från Peter-Paulfästningen. Den 4 april fick Kyrillos Narysjkin, Sankt Petersburgs första kommendant, order om att skicka tjugo 18-pundiga kanoner tillsammans med 9 000 kanonkulor till Viborg från Narva (genom Sankt Petersburg), "till lands eller till sjöss, beroende på vilken väg som är mer praktisk”. Men Naryshkin kunde inte iordningställa artilleriet tillräckligt snabbt, och först den 25 april skickade han kanonerna till Reitskär, där dessa mottogs av kapten Solovoy.
Peter den store ansåg sig inte kunna vänta på kanonerna, och den 30 april gav han sig därför iväg med sin flotta. Han kunde inte skjuta upp sin avfärd längre på grund av de ryska belägringstruppernas brist på ammunition och förnödenheter. Eftersom isen fortfarande var tjock var resan till Viborg mycket svår. Besättningen blev tvungen att "dra ner en liten kanon på bogsprötet och släppa ner den på isen" för att denna kanon skulle bryta isen.Enligt dokument tillhörande Just Juel, Peter den stores danske ambassadör (1709–1711). Moskva, 1900. s. 196. Många av transportfartygen drevs ur kurs på grund av vinden och isen, och dessa fartyg var svåra att omhänderta. När Peters flotta den 9 maj slutligen anlände hade de ryska trupperna kvar förnödenheter för bara tre dagar. Ryska trupper bildade också försvar till Trångsund för att blockera staden från havet.