Svenska Ingermanland var en svensk besittning åren 1583–1595 samt återigen åren 1617–1721. Området tillföll sedan Ryssland efter freden i Nystad. Området kom för första gången i svensk besittning 1583 efter fördraget i Plussa, i vilket Ryssland avträdde de av svenskarna erövrade ryska städerna Ivanslott, Jama, Kexholm och Koporje med omkringliggande områden. Sverige fick på så sätt kontroll över Ingermanland, från Narvafloden i väster till nordvästra Ladoga.
Området återgick till Ryssland genom freden i Teusina 1595, men avträddes åter till Sverige tillsammans Kexholms län till följd av freden i Stolbova 1617, som satte punkt för det ingermanländska kriget.
Ingermanland och de baltiska länen avträddes slutligen till Ryssland i och med freden i Nystad, som avslutade det stora nordiska kriget.
Historia
Territoriella förändringar Stora delar av Ingermanland föll i svenska händer under mitten av Nordiska tjugofemårskriget (1570–1595) och som en följd av fördraget i Plussa år 1583 vilket innebar en vapenvila med Ryssland, behöll Sverige de ingermanländska städerna man erövrat: Ivanslott, Jama och Koporje tillsammans med deras omland. Ryssland behöll endast en smal passage till Östersjön vid Nevas mynning, mellan floderna Strelka och Systerbäck. Området återlämnades till Ryssland genom freden i Teusina år 1595 som avslutade tjugofemårskriget, men avträddes på nytt, tillsammans med resten av Ingermanland och Kexholms län, till Sverige genom freden i Stolbova år 1617, som avslutade det ingermanländska kriget.
Avgränsning och strategisk betydelse Området sträckte sig längs Nevas avrinningsområde, mellan Finska viken, Narvafloden och Peipussjön i sydväst samt Ladogasjön i nordost. Kexholm och svenska Karelen avgränsades i nordväst av ån Systerbäck. Sveriges intresse för området var främst strategiskt, det fungerade som en buffertzon mot ryska angrepp mot Karelska näset och Finland, samt att större delen av rysk sjöhandel med resten av Europa tvingades passera genom svenskt territorium. Utöver detta användes Ingermanland även som förvisningsort då dömda från svenska riket skickades dit för att bli arbetskraft på godsen som tillägnats svensk adel.
Nyen blev ett viktigt handelscentrum i Ingermanland och fick 1642 stadsprivilegier, staden blev med tiden även Ingermanlands administrativa centrum. År 1656 skadades dock staden svårt vid ett ryskt anfall, och det administrativa centret flyttades då till Narva i det närbelägna svenska Estland.
Adeln
miniatyr|Ingermanlands vapen under den svenska tiden: en ström mellan två murar (ur Karl XII:s stora sigill). Enligt traditionen föreställer den floden Neva med murar från befästningen Nyenskans. Den infödda ingermanländska adeln införlivades i den svenska adeln och kom att utgöra en grupp svenska adelsfamiljer som blev kända som ryssbaijorerna. Under 1600-talet var de flesta bajorfamiljer nära knutna till Ingermanland, där de var tänkta att utgöra en del av den styrande eliten då man hoppades att de skulle vara mer acceptabla för den till stor del ryska och ortodoxa befolkningen till skillnad från den lutherska svenska och tyska adeln.
Samtidigt förväntades bajorerna uppfostra sina söner till goda lutheraner för att behålla sin behörighet till ämbeten inom kronan och armén. Detta ledde till en nästan fullständig integration i den svenska adeln vid slutet av 1600-talet, även om ortodoxi och religiös synkretism i hemmen fortgick. Bajorfamiljerna utövade i hög grad endogami under 1600-talet, vilket kan ha gjort det möjligt för ryska traditioner att leva kvar i det privata, samtidigt som de allt mindre visades utåt. Detta står i skarp kontrast till förhållandena omkring 1640, då nästan alla bajorer både uppfattade sig själva och öppet framträdde som ortodoxa, en hållning som den äldre generationen ännu upprätthöll under 1660-talet. Fram till seklets mitt ingrep de dessutom ofta till försvar för ortodoxa institutioner när de stod i vägen lutherdomens införande.
Särskilt under de första decennierna av det svenska styret i Ingermanland fanns även samhällsgrupper som intog en mellanställning mellan bondebefolkningen och bajorerna. Till dessa hörde stadsborna i Ivanslott samt i köpingarna Jama, Koporje och Nöteborg. Därtill räknades även det ortodoxa prästerskapet, de så kallade ryska halv-bajorerna, samt en mycket liten grupp tatarska krigare. De två sistnämnda grupperna försvinner emellertid tidigt ur källmaterialet. Vissa individer var särskilt förmögna och utövade stort inflytande, såsom medlemmar av familjerna Babin, Lebed och Belous.
Slutet på svenska Ingermanland I början av 1700-talet återerövrades området slutligen av Ryssland under det stora nordiska kriget, efter ett sekel under svenskt styre. Den nya ryska huvudstaden Sankt Petersburg grundades 1703 på platsen för den svenska staden Nyen. Dåtidens svenska Ingermanland utgör i dag en del av Leningrads oblast.
Demografi
Befolkning och religion under svenskt styre Ingermanland förblev glest befolkat under den svenska tiden. År 1664 uppgick befolkningen till cirka 15 000 personer. Svenska försök att införa lutherdomen möttes med motvilja från den ortodoxa bondebefolkningen, som tvingades delta i lutherska gudstjänster. Trots att konvertiter utlovades jord och skattelättnader, berodde lutherdomens framgångar i området främst på frivillig inflyttning av finska bönder från Savolax och Karelen. Ingermanland förlänades dessutom till adliga militära och statliga ämbetsmän, som tog med sig sina egna lutherska tjänare och arbetare. Ingermanlands ursprungsbefolkning består av ortodoxa voter och ingrer vilka är finsk-ugriska till kultur och språk men inte finska. Efter freden i Stolbova 1617, och i synnerhet efter Karl X Gustavs ryska krig 1656–1658, flydde en betydande del av områdets ortodoxa befolkning till Ryssland. Detta skedde i stor utsträckning som en reaktion på den svenska kronans hårda beskattning samt dess politik att främja lutherdomen och utöva påtryckningar på den ortodoxa befolkningen att konvertera.
Finsk migration och nybyggarsamhällen De avfolkade områdena koloniserades därefter av ett inflöde av lutherska migranter från Finland. Dessa nybyggare bestod huvudsakligen av två grupper: äyrämöiset från Karelska näset (särskilt från Äyräpää) samt savakot från Savolax och andra delar av Finland. För många framstod Ingermanland som det svenska rikets ”vilda östern”, en gränsbygd som erbjöd möjligheter att undkomma skatter och militärtjänst. Migrationen var till största delen frivillig, även om vissa grupper som skogsfinnarna från Närke tvångsförflyttades.
Denna migration medförde en snabb förändring av regionens etnoreligiösa sammansättning. Den lutherska finska befolkningen ökade kraftigt och utgjorde redan under 1670-talet en majoritet. Vid slutet av 1600-talet uppgick finländarna till omkring tre fjärdedelar av Ingermanlands landsbygdsbefolkning, som då omfattade cirka 60 000 personer. År 1656 utgjorde finnar 41,1 procent av befolkningen i Ingermanland, 53,2 procent år 1661, 55,2 procent år 1666, 56,9 procent år 1671 och 73,8 procent år 1695. Dessa finnar kom med tiden att bilda den ingermanlandsfinska språk- och folkgruppen.
Administrativa indelningar Under den svenska tiden var Ingermanland indelad i fyra län som i sin tur var indelade i 26 pogoster: miniatyr|238x238px|Ivanslotts län
Ivanslotts län Petrovskoj
Residensstad: Ivanslott miniatyr|238x238px|Jama län
Jama län Opolje Jastrebinskoj Vrudskoj
Residensstad: Jama miniatyr|238x238px|Koporje län
Koporje län Toldoskoj Kargalskoj Ratsinskoj Gregoriovskoj Samoskoj Jatelinskoj Kipinskoj Deglinskoj Esdilitskoj Saretskoj Oseretskoj Svidiskoj Gräsinskoj Orlinskoj
Residensstad: Koporje miniatyr|238x238px|Nöteborgs län
Nöteborgs län Kuivas Korpiselkä Keltis Spaski Loppis Järvisaari Ingris Dudern
Residensstad: Nöteborg
Generalguvernörer
Ståthållare i Narva
1581–1582 Carl Henriksson Horn af Kanckas 1582–1583 Herman Pedersson Fleming 1583–1584 Carl Henriksson Horn af Kanckas 1584–1585 Krister Gabrielsson Oxenstierna 1588–1590 Carl Henriksson Horn af Kanckas 1590–1592 Claes Hermansson Fleming 1593 Arvid Eriksson (Stålarm) 1593–1596 Axel Kurck 1597–1600 Otto Uexkull 1601–1607 Samuel Nilsson till Hässle 1607–1613 Filip Scheiding 1613–1615 Evert Karlsson Horn af Kanckas 1615–1617 Anders Eriksson Hästehufvud
Guvernörer över Narva, Ivanslott, Jama, Koporje och Nöteborg
1617–1620 Carl Carlsson Gyllenhielm 1620–1622 Henrik Klasson Fleming 1622–1626 Anders Eriksson Hästehufvud 1626–1629 Nils Assersson Mannersköld 1629 Heinrich Matthias von Thurn
Generalguvernörer över Ingermanland och Livland
1629–1633 Johan Skytte 1634–1642 Bengt Bengtsson Oxenstierna
Generalguvernörer över Ingermanland och Kexholms län
1642–1645 Erik Karlsson Gyllenstierna 1645–1651 Carl Mörner af Tuna 1651–1654 Erik Stenbock 1654–1657 Gustaf Evertsson Horn 1657–1659 Krister Klasson Horn af Åminne 1659–1664 Simon Grundel-Helmfelt 1664–1668 Jacob Johan Taube 1668–1673 Simon Grundel-Helmfelt 1673–1678 Jacob Johan Taube 1678 Gustaf Adam Banér 1678–1681 Jacob Johan Taube
Guvernörer över Ingermanland
1681–1682 Martin Schultz; Hade titeln guvernör, men adresserades som generalen och guvernören 1682–1683 Hans von Fersen den äldre Hade titeln guvernör, men adresserades som generallöjtnanten och guvernören 1683–1687 Göran Sperling
Generalguvernörer över Ingermanland
1687–1691 Göran Sperling 1691–1698 Otto Wilhelm von Fersen 1698–1703 Otto Vellingk
Referenser
Externa länkar Drömmen om Ingermanland - Svenska Yle
Kategori:Europa under 1500-talet Kategori:Europa under 1600-talet Kategori:Europa under 1700-talet Kategori:Historiska baltiska stater Kategori:Historiska monarkier Kategori:Rysslands historia Kategori:Stater och territorier bildade 1583 Kategori:Stater och territorier upplösta 1721 Kategori:Tidigare svenska besittningar Kategori:Sverige under stormaktstiden Kategori:Ingermanland