Fransk-belgiska tecknade serier är franskspråkiga serier med upprinnelse i Belgien eller Frankrike. Frankrike och den franskspråkiga delen av Belgien är ett sammanhängande språkområde där samma förlag kan verka, i princip oberoende av nationella gränser. Vad gäller tecknade serier har Frankrike en lång tradition av bildmakande, men det var i Belgien ett antal inflytelserika serier och serietidningar (främst Tintin och Spirou) kom att bilda skola under stora delar av 1900-talet. Franskspråkiga serier från bland annat Schweiz och den fransktalande delen av Kanada (främst Québec) ingår i stor utsträckning i samma serietradition. Det franska ordet för tecknad serie är bande dessinée (förkortat BD).
Stilar och betydelse Den franskspråkiga serieproduktionen är möjligen mest förknippad med allåldersserier av typen komiska äventyrsserier – som Tintin, Asterix, Spirou och Lucky Luke. Här återfinns dock även ett rikt utbud av vuxenserier (Thorgal, Blueberry, Adèles extraordinära äventyr med flera), barnserier (Smurferna/Smurfarna, Yakari, Johan, Lotta och Jocko med flera) och humorserier (Gaston, Den unge Spirou, Titeuf med flera).
Tecknade serier är påfallande högt aktade i den fransktalande delen av Europa och omtalas ofta som "den nionde konstarten"Pasamonik, Didier (24 mars 2011): "Les 8e Rencontres du 9e Art à Aix en Provence, histoire de se décrasser l’œil". Mundo-bd.fr. Läst 2012-10-03. Lacassin, Francis (1971): Pour un neuvième art - La bande dessinée. "9ème art sur le WEB". Bdoubliees.com. Läst 2012-10-03. . När tidningen Le Monde år 1999 genomförde en läsaromröstning för att ranka 1900-talet 100 främsta böcker nådde fem tecknade serier upp på listan: Tintin av Hergé (#18), Asterix av René Goscinny och Albert Uderzo (#23), Corto Maltese av (italienaren) Hugo Pratt (#62), Blake och Mortimer av Edgar P. Jacobs (#90) samt Gaston av André Franquin (#98). Sedan 1974 anordnas varje år Seriefestivalen i Angoulême, Europas största seriearrangemang, under vilket ett flertal priser och utmärkelser delas ut.
Historik 1830-tal till 1920-tal – rötterna Den fransktalande schweizaren Rodolphe Töpffer (1799–1846) har i modern serieforskning kommit att lyftas fram som en av seriemediets viktigaste föregångsmän. Under 1830- och 1840-talet publicerades hans sju "histoires en images" ("bildhistorier"). En av dessa – Herr Spindelbens märkvärdiga irrfärder och sällsamma äfventyr till lands och vatten trycktes även på svenska."Rodolphe TÖPFFER - the comics' inventor": Fanofunny.com. Läst 2012-10-03. Namnkunniga fransktalande seriepionjärer var också Gustave Doré (1832–1883) och Félix Nadar (1820–1910), vilka båda inledde sina karriärer som illustratörer åt diverse nyhets- och nöjestidningar.
miniatyr|Serieepisoden Jattends! i den fransk-kanadensiska satirtidningen Le Canard (22 september 1883). Ett exempel på tidiga franskspråkiga serier. De första regelrätta franskspråkiga serierna skapades dock av Georges Colomb. År 1889 började han, under pseudonymen Christophe, teckna serier för barntidningen Le Petit Français illustré; hans serie La Famille Fenouillard, skapad detta år, har fått epitetet "den första franska serien"."La famille Fenouillard par Christophe". Aulas.pierre.free.fr. Läst 2012-10-03.
Bland de tidigaste kommersiellt framgångsrika franskspråkiga serierna märks Bécassine, skapad 1905 av Jacqueline Rivière och Joseph Pinchon, samt Zig & Puce, skapad 1925 av Alain Saint-Ogan. Den sistnämnda var den första franskspråkiga serien som använde sig av pratbubblor.
1930-tal – etableringen 1929 fick Tintin av Hergé premiär i Le Petit Vingtième. Tintin var en av Belgiens tidigaste serier, och den är fortfarande den mest framgångsrika; den har översatts till fler än 50 språk och sålts i över 200 miljoner volymer världen över.Kennedy, Maev /19 november 2003): "Museum aims to draw crowds with cartoon boy wonder aged 75". Guardian.co.uk. Läst 2012-10-03. 1934 publicerades det första numret av Le Journal de Mickey, fylld med amerikanska Disneyserier. Därmed hade också den första franskspråkiga serietidningen sett dagens ljus.Marshall, Bill (2005): France and the Americas: Culture, Politics, and History, s. 285. Läst 2012-10-03. Importen av amerikanska serier började ta fart under 1930-talet, en trend som dock kom av sig i och med andra världskriget. Efterfrågan på tecknade serier höll dock i sig, vilket ledde till en gynnsam marknad för inhemska serieskapare.
1940-tal till 1960-tal – guldåldern Efter krigets slut tog fortfor den inhemska serieproduktionen att växa, mycket tack vare serietidningarna Spirou (utgiven av Dupuis sedan 1938) och Tintin (1946–1988, utgiven av Le Lombard). Dessa två titlar, och konkurrensen dem emellan, kom under 1950- och 1960-talen att driva de fransk-belgiska serierna till nya höjder, och slutligen också sprida dem till den internationella marknaden. 1959 fick de dessutom sällskap av en tredje tidning, Pilote (1959-1989, från Dargaud), vilket främjande serieutbudet ytterligare, både kvantitativt och kvalitativt. Jämte Spirou, Tintin och Pilote spelade också tidningen Vaillant/Pif Gadget (1945–1992 och 2004–2009, från Éditions Vaillant) en betydande roll för 1900-talets franskbelgiska serieproduktion.
Den franskspråkiga serieproduktionen gynnades av att en fransk lag 1949 (jämför Fredric Wertham) förbjöd en mängd serietidningar med amerikanska äventyrsserier, inklusive med Tarzan av Burne Hogarth. Lagen innebar också en hårdare censur av våldsinslag i serier (i Lucky Luke slutade titelfiguren att döda sin motståndare) och ett minimikrav på mängden inhemska serier i serietidningarna. Den nämnde Hogarth var ironiskt nog ett av namnen som bara ett par decennier senare bidrog till att serien började betraktas som en konstart i Frankrike, och efter 1960-talets vuxenserieutveckling har lagen mer eller mindre överlevt sig själv – även om den aldrig avskaffats.
Efterkrigstiden innebar också att utgivningen av seriealbum kom igång på allvar. Medan tidningarna publicerade flertalet av sina serier i följetongsform, kunde de olika förlagen via albumutgivningen samla längre berättelser i en enda utgåva. När de fransk-belgiska serierna mot slutet av 1960-talet började spridas till övriga Europa, var det framför allt som seriealbum de blev kända.
miniatyr| Nikita Mandryka, här med bild ur hans Le Concombre masqué (Den maskerade gurkan) var en av grundaren av den första franska vuxenserietidningen – L'Écho des Savanes.
1970-tal till 1990-tal – vuxenserier På 1970-talet vidgades seriemediet i och med ett kraftigt expanderande utbud av serier riktade till den vuxna publiken. Här spelade ett antal nystartade tidningar en nyckelroll, med titlar som Métal Hurlant (1974–1987 och 2002–2004, publicerad av Les Humanoïdes Associés), À Suivre (1978–1997, från Casterman), Fluide Glacial (sedan 1975, från Audie) samt L'Écho des Savanes och Circus (1972–2006 respektive 1975–1989, från Glénat).
De följande decennierna innebar en viss skiftning av fokus. Flertalet av 1900-talets stora franskspråkiga seriemagasin – däribland Tintin, Pilote, Pif Gadget, Métal Hurlant, À Suivre, Circus och L'Écho des Savanes – gick i graven. Nya förlag etablerade sig – exempelvis Vents d'Ouest (vars utgivning inleddes 1981), Soleil Productions (1982), Delcourt (1986), L'Association (1990), Bamboo (1997). Dessa valde dock bort den draghjälp – eller omväg, beroende på hur man ser det – som serietidningsutgivningen innebar, och fokuserade istället på direktutgivning i albumformat.
2000-talet Trots ökad konkurrens från såväl amerikanska serier (kallade "comics" på den franskspråkiga marknaden) som japansk manga, står alltjämt de inhemska serierna för merparten av serieutbudet i det fransktalande Europa. De flesta av de serieskapare som var med under 1900-talets guldålder har avlidit, eller lagt sitt yrkesverksamma liv bakom sig, men deras figurer lever alltjämt vidare. Flera – med Hergés Tintin som det viktigaste undantaget – har tagits över av nya serieskapare, och somliga ges numera ut på egna förlag.
Samtidigt som de etablerade serierna har blivit starka varumärken utan tecken på att svalna, fortsätter alltjämt nya serier, och nya serieskapare, att röna framgång på inte minst den inhemska marknaden. I konkurrens med manga och nya medier har dock den franska serieexporten de senaste decennierna påtagligt minskat.
Teckningsstilar Framför allt två stilar har kommit att förknippas med de franskspråkiga serierna: "klara linjen"-traditionenGravett, Paul: "Hergé & The Clear Line: Part 2". Paulgravett.com. Läst 2012-10-03. (även kallad Bryssel-skolan) och Marcinelle-skolan. Den förra representeras framför allt av Hergé och Tintin-tidningen, medan den store föregångaren för den senare är Jijé, vars arv framförallt kom att förvaltas i Spirou. Medan "klara linjen" har enkelhet och tydlighet som riktlinjer, strävar Marcinelle-skolan efter att fånga dynamik och rörlighet.
Om Jijé lyfts fram som Marcinelle-skolans förste, brukar Franquin hävdas som den störste. Därutöver märks framför allt tecknarna Morris, Will, Jean Roba, Victor Hubinon, Eddy Paape, MiTacq och Sirius. Seriemuseet Centre Belge de la Bande Dessinée i Bryssel fokuserar på Marcinelle-skolans företrädare.
Till Bryssel-skolans stora räknas, näst Hergé, framför allt Edgar P. Jacobs, Jacques Martin, Bob de Moor, Roger Leloup och Tibet. På 1970-talet bröt Jacques Tardi ny mark med sin tolkning av klara linjen-stilen, och under 1980-talet etablerade Yves Chaland en nostalgiskt motiverad retro-tolkning, "den anatomiska stilen".
Vissa tecknare, bland andra Peyo och Maurice Tillieux, kan hävdas ligga i gränslandet mellan de båda skolorna.
I och med 1970-talets vuxenserievåg kom även de realistiskt tecknade serierna att utgöra en stor del av det franskspråkiga utbudet.
Mangapåverkan Under början av 2000-talet har den stora franska importen av manga lagt grunden för en ökad japansk påverkan på den franskspråkiga produktionen. Tjockare album, ibland i mindre format och/eller i svart-vitt, har blivit vanligare. Samtidigt har ett antal samarbeten inletts mellan Asien och Europa, där både förlag och serieskapare från de båda kontinenterna ingått samarbeten. Manusförfattaren Frédéric Boilet har varit en av de mest produktiva deltagarna i denna nya trend, där förlag som spansk-brittiska Fanfare/Ponent Mon och japanske serieskaparen Jirō Taniguchi (se Haruka na machi e) bidragit. Boilet har för delar av de här nya serierna, där japaner gjort manga med fransk/realistisk inriktning, myntat begreppet ('den nya mangan')."Frédéric Boilet – Biography". Boilet.net. Läst 12 januari 2013.
På svenska Fram till 1950-talet Redan 1847 utkom Rodolphe Töpffers Herr Spindelbens märkvärdiga irrfärder och sällsamma äfventyr till lands och vatten på D.F. Bonniers förlag. Detta var den första franskspråkiga serien som nådde den svenska marknaden. Dessutom var denna utgåva också den första svenskspråkiga seriepublikationen över huvud taget"Herr Spindelben". Seriewikin. Läst 2012-10-03. och inspirerade den svenska seriepionjären Fritz von Dardel.
Därefter var utbudet på den svenskspråkiga marknaden skralt. När den svenska serietidningsmarknaden väl tog fart på 1950-talet, var det framför allt med serier från den amerikanska seriemarknaden kompletterat av svenska originalserier.
En del fransk-belgiska serier lyckades trots allt nå även den svenska marknaden. Där fanns Tintin, som gick som följetong i veckotidningen 25:an/Familjejournalen 1948–1955, Lucky Luke, som publicerades under namnet Tursamme Tony i serietidningen Lasso 1953–1954, samt Spirou som under titeln Spirre gick i Rekord-Magasinet 1952–1966. Dessutom trycktes flera korta, fristående serier från förlaget Le Lombard i bland annat serietidningen Fantomen 1959–1961, och serier av Christian Mathelot publicerades under 1950-talet i flera svenska serietidningar – bland annat i Lasso och Seriemagasinet.
Albumutgivning 1960–1980