miniatyr|De viktigaste folkslagen i Italien 800 f.Kr.:ligurer, veneter, etrusker, picener, umbrer, latiner, osker, messapier och greker.
Latinarna var ett folk från Latium Vetus som sträckte sig från Rom längs kusten söderut i nuvarande Italien. De bodde i stadsstater och de hade latin som gemensamt språk samt gemensam religion. Latinarna, som tidigare länge letts i en försvarsallians av Alba Longa, förlorade till slut sin självständighet till den Romerska republiken genom de latinska krigen (343–338 f.Kr.).
Ursprung Latinarna var en indoeuropeisk folkgrupp tillhörande de italiska stammarna som levde i centrala och södra Italien under den italiska järnåldern (började cirka 900 f.Kr.). Den mest accepterade teorin är att latinarna och de andra italiska stammarna var del av den centraleuropeiska urnefältskulturenCornell, T. J. (1995). The Beginnings of Rome.Encyclopædia Britannica Latium och att de invandrade till Italien under den sena bronsåldern. Den litauiska arkeologen Marija Gimbutas har noterat att den tidiga latinska kulturen har många likheter med den sydgermanska urnefältskulturenM.Gimbutas - Bronze Age Cultures in Central and Eastern Europe och den mellan-donauiska urnefältskulturen och arkeologen David W. Anthony har lagt fram teorin att latinarna härstammade från dagens UngernDavid W. Anthony - The Horse, The Wheel and Language medan den danske arkeologen Kristian Kristiansen istället menar att de kom från dagens ÖsterrikeK. Kristiansen - Europe Before History. Båda dessa forskare menar dock att de var besläktade med den proto-indoeuropeiska kulturen som utvecklades på det eurasiska stäpplandet. Den latinska kulturen verkar sedan ha utvecklats tillsammans med Hallstattkulturen som kom att ersätta urnefältskulturen och fynd från de båda kulturerna är ibland omöjliga att skilja åtVillanovan culture. Encyclopædia Britannica..
Andra forskare menar att De italiska stammarna skiljdes från urnefältskulturen redan tidigare under klockbägarkulturen (2800 f.Kr.) och att klockbägarkulturen skingrades i tre delar som kom att bli de keltiska, germanska och italikiska kulturernaJ.P. Mallory, 'The Indo-Europeanization of Atlantic Europe', in Celtic From the West 2: Rethinking the Bronze Age and the Arrival of Indo-European in Atlantic Europe, eds J. T. Koch and B. Cunliffe (Oxford, 2013).
Om man bortser från de arkeologiska fynden verkar den geografiska distributionen av språk på den italienska halvön tyda på flera "vågor" av invandrande folkslag som hade olika språk. Enligt Cornell skall den första invandrande grupperna varit västitaliker (däribland romare) som sedan följdes av en andra våg bestående av östitaliska folkgrupper. De östitaliska grupperna trängde ut de västitaliska grupperna i isolerade områden, däribland Latium Vetus. De östitaliska grupperna kom sedan att bosätta sig i stora delar av centrala och södra Italien. De östitaliska grupperna kom sedan att följas av det etruskiska folkslaget, här skiljer sig åsikterna dock åt då många forskare menar att Etruskerna antagligen levde i Italien redan innan de italiska folkgrupperna kom dit, något som stöds av DNA analyser från järnåldernPerkins, Phil (2017). "Chapter 8: DNA and Etruscan identity". In Naso, Alessandro (ed.). Etruscology. Berlin: De Gruyter.. Att notera är dock att etruskerna och latinarna verkar ha varit nära besläktade folkgrupper, något som möjligen förklaras genom beblandning av de två folkgruppernaAntonio, Margaret L.; Gao, Ziyue; M. Moots, Hannah (2019). "Ancient Rome: A genetic crossroads of Europe and the Mediterranean". Science. Washington D.C.: American Association for the Advancement of Science. Efter etruskerna (eller östitalikerna) kom kelterna, de bosatte sig i norra Italien.
Språk Latinarna talade latin vilket är en del av den västitaliska språkstammen och i sin tur en del av den indoeuropeiska språkstammen. Den äldsta inskriptionen av latin återfanns på "Lapis Niger" (den svarta stenen). Stenen påträffades under utgrävningar av det romerska forumet 1899 och texten på stenen är en primitiv form av latin. Inristningen tros ha gjorts på 600-talet f.Kr. vilket placerar den under det mellersta romerska kungadömet. Stenen anses viktig då den visar att romarna hade ett eget språk under en period då de annars tros ha varit etruskaniserade både till språk och kultur. Stenen innehåller bland annat ordet recei vilket betyder kung på urlatin, detta ger stöd till berättelsen om "romerska kungar" som skall ha härskat över staden under perioden och som länge ansågs vara ett mytiskt inslag i Roms historia. Vissa forskare menar dock att recei snarare kan ha syftat på ett överprästerskapForsythe, Gary. A Critical History of Early Rome: From Prehistory to the First Punic War. University of California Press..
Materiell kultur Det finns inga arkeologiska bevis på att Latinum skall ha varit bebott under bronsåldern och de få fynd som har hittats har bestått av krukskärvor från förbipasserande boskapsnomader som sannolikt levde i Apenninerna och som kan ha använt landet som betesmark under en kort period innan de rörde sig vidare. Därav anses att latinarna inte bosatte sig i området förrän tidigast 1000 f.Kr. De första latinarna bosatte sig sannolikt på de låga kullarna som sträckte sig från centrala Apenninerna till Medelhavet. Orsaken till att just kullarna blev bosatta var att de var omgivna av en träskliknande och malariadrabbad kustslätt som i sig var obeboelig för människor. En av de tidigaste boplatserna verkar ha varit Albanobergen som låg ungefär två mil sydöst om vad som senare skulle komma att bli Rom, bergen bestod av en serie slocknade vulkaner och fem sjöar vilket gav de som bosatte sig där en lättförsvarad position med stor tillgång till färskvatten. I Rom bosattes sannolikt kullen Palatinen och möjligen även kullarna Capitolium och Quirinalen först.
Latinarna verkar ha varit kulturellt olika från de kringliggande usco-umbriska stammarna vilket gett upphovet till teorin om två invandringsvågor av italiska folkstammar. Latinarna var från 1000-talet f.Kr. del av Villanova-kulturen som förutom i Latinum även påträffas i Etruskien och i Po-dalen, latinarna delade därmed mycket av sin kultur med Etruskerna.
Den variant av Villanova-kulturen som påträffats i Latinum kallas för den latiala-kulturen och skiljer sig främst från etruskernas kultur genom sitt användande av gravurnor formade som små hyddor. Dessa gravurnor återfinns endast sporadiskt i gravar grävda mellan 1000 och 900 f.Kr. för att sedan bli vanligare i gravar grävda 900–770 f.Kr. Urnorna representerar de typiska enrumshyddorna som var standard för dåtidens bönder och som bestod av lerklinade väggar med halmtak och träknutar. Dessa hyddor användes fram till 650 f.Kr. och den mest kända av dem var Casa Romuli (Romulus hus) som skall ha stått på Palatinens södra sluttning fram till kejsar Augustus dagar (30 f.Kr. - 14 e.Kr.) och som enligt legenden skall ha varit uppförd av Roms grundare Romulus.
På 650-talet f.Kr. påbörjades en period av urbanisering i Latinum och flera mindre stadsstater växte fram, däribland Rom. Rom som ursprungligen hade varit sju mindre bosättningar på sju kullar verkar ha sammanslutits 625 f.Kr. i och med att de första byggnaderna på platsen för det romerska forumet uppfördes.
Sociokultur
Rester av den indoeuropeiska ursprungskulturen. Enligt den mest accepterade hypotesen var de tidiga indoeuropéerna nomadiska stäppfolk som spred sig från dagens Iran till det eurasiska stäpplandet i södra Ryssland och sedan vidare. Deras försörjning baserades runt hästar och boskapsskötsel. Vissa av dessa grupper vandrade västerut ned i Italien och deras kultur kom därmed att anpassas och förändras medan de som blev kvar i området behöll sitt ursprungliga leverne och blev till skyterna, sarmaterna och alanerna som fått samlingsnamnet PIE (Proto-indoeuropeér). För att påvisa ett gemensamt ursprung mellan latinarna i Italien och PIE i slättlandet har forskare pekat ut flera kulturella likheter mellan PIE och latinarna, dessa är:
Ett liknande släktskapssystem där härkomst räknas på faderns sida och fruar tas från andra områden/stammar än den egnaFortson, Benjamin W. (2010). Indo-European Language and Culture.. En överlägsen himmelsgud med manliga drag. Bland PIE "fader himmel" och bland latinarna Jupiter som kommer av orden "Dieus - pater" (Himmel-fader). PIE-folken dyrkade även en åskgud som dock verkar ha sammanfogats med Jupiter bland de latinska folken då Jupiter skall ha haft makten att kasta blixtar. Han kallas även JupiterTonitrans(Jupiter dundraren), Jupiter Pluvius(Jupiter regnmakaren) och Jupiter Fulgurator(Jupiter blixtkastaren). Elddyrkan: En central del av PIE-folkens liv var eldhärden i huset och de verkar ha dyrkat elden. Den mest kända eldreligionen var den iranska Zoroastrismen. Även i Rom dyrkades eldhärden. Då genom en helig eld i Vestas tempel. Vesta var eldhärdens gudinna och för att symbolisera detta var hennes tempel runt istället för fyrkantigt. Hästoffer: PIE-folkens kultur kretsade kring hästen och hästoffer användes troligtvis för att helga kungar. Den indoariska asvamedha-ritualen involverade offrandet av en hingst som drottningen sedan hade rituellt samlag med (hon tillbringade natten med den döda hästen), varefter hästens delar delades ut. Romarna brukade en ritual kallad October Equus där den högra hästen hos det vinnande laget i ett vagnslopp offrades till krigsguden Mars. Hästens huvud höggs av och två grupper av folk slogs om det och hästens svans hängdes upp på kungapalatset i Rom. Svastikan: Svastikan eller hakkorset var en symbol som användes av många indoeuropeiska folkslag, framför allt i Indien. Symbolen tros ha sitt ursprung bland PIE-folken som en symbol för solen eller himmelen och därmed även en symbol för fader himmel. I själva Rom var symbolen inte traditionellt förknippad med Jupiter men i södra Frankrike återfinns symbolen på flera tempel tillägnade Jupiter. När kristendomen spred sig i det romerska imperiet kom symbolen istället att representera universum och evigt livGreen, Miranda (1989). Symbol and Image in Celtic Religious Art..
De latinska staternas kultur Trots frekventa krig bibehöll de latinska stadsstaterna nära kulturella och religiösa relationer med varandra. Den viktigaste händelsen var den fyra dagar långa Latiar (latinska festivalen) som hölls varje vinter på det heliga mons Albanus (Monte Cavo) i Albanobergen. Festivalens klimax bestod av en serie offer och köttet från offren delades ut och konsumerades av representanter för de olika latinska staterna. Dessa ritualer var tvungna att utföras med extrem precision då minsta misstag innebar att hela riten var tvungen att startas om från början. Den latinska festivalen fortsatte att hållas långt efter att de latinska stadsstaterna inlemmats i den växande romerska republiken och leddes då av romerska konsuler och festivalen firades fortfarande under det romerska imperiets tid.
Latinarna i Roms ursprungsmyt Under växande influenser av grekiska bosättare i Italien skapade romarna en egen ursprungsmyt någon gång under den tidiga romerska republiken (500-300 f.Kr). Ursprungsmyten kretsade kring Aeneas, en trojansk överlevare från det trojanska kriget mot de akkadiska grekerna. Myten gav romarna ett heroiskt "homeriskt" ursprung, samt en etnisk skillnad från de andra latinska folkslagen. Myten gav även ett rättfärdigande (hämnd för Trojas fall) för romersk fientlighet mot de grekiska staterna på det italienska fastlandet, framför allt erövrandet av Taras.
Aeneas avbildning i Iliaden gjorde honom lämplig till att bli en romersk "Abraham". En mäktig krigare av nobel börd som personligen dräpte 28 akajer och som vid två tillfällen räddades av gudomligt ingripande. I Iliaden står en profetia om att Aeneas och hans ättlingar en dag skulle härska över trojanerna, eftersom trojanerna drivits från sin egen stad spekulerades det att de måste ha emigrerat någon annan stans.