miniatyr|350px|Jaguar XJR (X308) Jaguar XJ är samlingsnamnet för en serie av bilmodeller från Jaguar. När den lanserades 1968 kom den att ersätta ett antal snarlika Jaguarmodeller, och den var under många år märkets storsäljare.
Alla modellserier fanns med olika utrustningsnivåer; de lite lyxigare hette Sovereign och de riktigt lyxiga såldes under märket Daimler. Förutom utrustningsnivån kan man lätt skilja en Daimler från en Jaguar genom överdelen på kylargrillen samt handtaget på bakluckan – en Daimler har krusiga kanter medan en Jaguar har raka. Daimler-versionen av XJ12 kallas Double Six.
Bland annat på USA-marknaden döptes Daimler-modellerna om till Jaguar Vanden Plas, efter den klassiska karosseritillverkaren, eftersom Jaguar inte hade rättigheter att använda varumärket Daimler överallt. Det dröjde dock till 1982 innan Jaguar Vanden Plas introducerades.
Serie 1 (1968–1973)
miniatyr|250px|Jaguar XJ6 serie 1.
Serie 1 av XJ lanserades i september 1968 under namnet XJ6 och ersatte därmed merparten av de fyra sedanmodeller som Jaguar saluförde. Namnet "XJ" kommer från bilens kodbeteckning under utvecklingen och står för Experimental Jaguar. Serie 1 av XJ var den sista Jaguarmodellen som företagets grundare, Sir William Lyons, deltog i utvecklingen av.
Bilen hade Jaguars berömda raka sexcylindriga XK-motor med antingen 2,8 eller 4,2 liters cylindervolym. Under näst sista modellåret, i juli 1972, lanserades XJ12 med den 5,3 liter stora V12-motorn som tidigare introducerats i E-type-modellen. Framifrån kan en XJ12 lätt identifieras på kylargrillen som enbart har vertikala ribbor i stället för övervägande horisontella och ett mindre antal vertikala ribbor, samt på det V-emblem som återfinns strax under Jaguar-logotypen i grillens ovankant. Det fanns två växellådor att välja på. En fyrväxlad manuell, som kunde beställas med elektrisk överväxel, och en trestegs automat.Bilar från förr, Peter Haventon, Semic 1995 s. 8
Daimler-varianten Sovereign introducerades i oktober 1969, och i september 1972 introducerades toppmodellen Daimler Double Six Vanden Plas. Double Six var ett gammalt Daimler-modellnamn från 1920-talet och indikerade att motorn var en V12, och Vanden Plas betydde att bilen fått framför allt inredningen uppgraderad av Vanden Plas i London. Denna modell hade separata stolar i baksätet och finare detaljarbeten än övriga modeller, men framför allt var det den första modellen som hade den nya karossen med det längre axelavståndet. Baksätespassagerarna fick här knappt 12 cm mer till godo, vilket rättade till den utrymmesmässiga nackdel som XJ-modellen haft jämfört med 420G-modellen som den ersatte.
En månad senare, i oktober 1972, kunde samtliga XJ-modeller utom de med 2,8-litersmotorn beställas med det längre axelavståndet. Dessa fick tillägget "L" på modellbeteckningen och benämns ofta long wheel base (LWB) till skillnad från short wheel base (SWB).
Totalt tillverkades 98 527 exemplar av XJ serie 1.
Serie 2 (1973 – 1979)
miniatyr|200px|Jaguar XJ6 serie 2.
Under 1973 fick XJ en mindre ansiktslyftning, framför allt bestående av en ny front där stötfångaren placerats högre för att möta krav från den amerikanska marknaden. Instrumentpanelen moderniserades också genom att raden med knappar på mittkonsolen styrdes upp och delvis flyttades till spakar bakom ratten. Den mindre 2,8-litersvarianten av XK-motorn var relativt svag och hade till följd av en del problem med exploderande kolvar fått rykte om sig att vara opålitlig. Den ersattes i april 1975 av en 3,4-litersutgåva, och 2,8-litersmotorn såldes bara i ett par hundra exemplar på vissa exportmarknader. Från början erbjöds serie 2 med både kort och långt axelavstånd, men från och med 1974 års modell enbart med långt.
miniatyr|200px|Coupémodellen XJ-C hade vinyltak och fanns bara 1975–1977. Serie 2 av XJ fanns från och med 1975 även i en vacker coupémodell, XJ-C, som totalt bara tillverkades i 10 426 exemplar (varav 2262 stycken med V12-motorn) och idag betraktas som en raritet. XJ-C fanns enbart med V12:an och sexan på 4,2 liter. Endast 56 exemplar av XJ12-C tillverkades med förgasarmotor innan man gick över till elektronisk bränsleinsprutning och en modernare automatlåda av typ General Motors TH400. Efter en tid fick även de V12-bestyckade fyradörrarsvagnarna denna förbättring. Bränsleinsprutningen höjde motoreffekten från 240 hk till 285 hk, men vridmomentet blev faktiskt något lägre (399 Nm mot 408 Nm) och levererades vid ett högre varvtal. XJ-C hade det korta axelavståndet och utmärkte sig genom avsaknad av B-stolpar samt ett tak av vinyl. Den här modellen skulle egentligen introducerats tillsammans med fyradörrarsmodellen av serie 2, men problem med tätning av fönstren försenade lanseringen. Tillverkningen avslutades också i november 1977, drygt ett år innan serie 2 helt ersattes av serie 3.
Ungefär samtidigt som 3,4-litersmotorn introducerades ändrades modellbeteckningarna till att enbart ange cylindervolymen i stället för antalet cylindrar. XJ6 3.4 litre och XJ6 4.2 litre bytte namn till XJ 3.4 resp. XJ 4.2 och XJ12 bytte namn till XJ 5.3. Motsvarande gällde coupémodellerna – XJ6C och XJ12C blev XJ 4.2C resp. XJ 5.3C.
Totalt tillverkades 127 078 exemplar av XJ serie 2.
Serie 3 (1979 – 1992)
Nästa ansiktslyftning kom i och med serie 3 som introducerades 1979. Då fick bilen en större yttre uppfräschning signerad designhuset Pininfarina. Vid en snabb titt kan det vara svårt att se skillnad mot serie 2-bilarna, men faktum är att bara ett par karossplåtar är identiska med föregångaren. Taket var något smalare men i gengäld plattare och något högre för att ge bättre innerutrymmen. Sidorutorna gick högre upp och slutade längre ned så glasytorna blev större, och framrutan gjordes mindre välvd och fick nederkanten framflyttad för att ge en ökad lutning och därmed bättre luftmotstånd. Även bakrutan blev mindre välvd och fick den övre kanten bakåtflyttad för att ge bättre huvudutrymme för baksätespassagerarna. Slutligen togs de främre ventilationsrutorna bort för att minska vindbruset. Serie 3 tillverkades enbart med den långa hjulbasen.
På den tiden krävde USA-marknaden extra stötupptagande stötfångare, och för att undvika helt olika konstruktioner beroende på marknad övergavs de gamla kromade stötfångarna till förmån för helt nya i svart gummi. USA-marknaden krävde fortfarande specialstötfångare, men nu räckte det med ett annorlunda mittstycke. De nya stötfångarna innehöll nu också främre blinkers och bakre dimljus. Bakljusen var större och omfattade även backljusen. Kylargrillen på Jaguar-modellerna var ny och hade nu enbart vertikala ribbor, varav den mittersta var extra tjock, men Daimler-modellerna hade samma grill som tidigare. Nya var också de infällda dörrhandtagen.
Interiört bjöd inte serie 3 på några större ändringar. De nya framstolarna hade kraftigare skålning, ställbart svankstöd och – som tillval för de flesta modeller – elektrisk ställbar höjd på sittdynan. Redan när serie 3 var ny fick instrumenteringen kritik för att den var gammaldags i jämförelse med samtida modeller från BMW och Mercedes-Benz, i synnerhet huvudinstrumenten som inte var nedsänkta i panelen och därför kunde vara svåra att läsa av på grund av reflektioner, samt det svårbegripliga kombinationsreglaget för att styra halvljus och dimljus. Å andra sidan uppskattades den polerade träpanelen och den lite gammaldags brittiska charmen. Från och med 1983 års modell erbjöds en färddator placerad i mittkonsolen.
Maskinellt fick 4,2-litersmotorn den bränsleinsprutning av typ Bosch L-Jetronic som introducerats året innan på USA-marknaden för att möta hårdare utsläppskrav. Serie 3-motorn hade också nya kolvar som medgav högre kompression och effekten ökade från 172 till 205 hk. Den mindre 3,4-litersmotorn, som inte erbjöds på USA-marknaden, hade från början kvar sina dubbla förgasare från SU. V12-motorn flyttades över i serie 3-karossen utan förändringar, men den fick 1981 en helt ny topp med hemisfäriska förbränningsrum som både höjde effekten och dramatiskt sänkte den tidigare hårt kritiserade bränsleförbrukningen. Denna motor betecknades H.E. för High Efficiency (hög effektivitet). Även om de sexcylindriga varianterna av serie 3 ersattes 1986 av nästa modell i serien, nykonstruerade XJ40, så levde de V12-bestyckade modellerna Jaguar XJ12 och Daimler Double Six kvar i serie 3-karossen till och med 1992.
Automatlådorna var oförändrade – Borg Warner 65/66 för de sexcylindriga modellerna och General Motors TH400 för V12-modellerna – men den tidigare fyrväxlade manuella växellådan med överväxel byttes ut mot en femväxlad växellåda från Rover SD1. Automatlåda var standard på samtliga modeller, men för sexcylindriga bilar kunde manuell växellåda väljas utan extra kostnad.
I slutet av 1970-talet och början av 1980-talet var dieselmotorer populära i USA – Cadillac erbjöd diesel-V8:or och Mercedes-Benz tre bästsäljande modeller på USA-marknaden 1979–1980 hade dieselmotorer. Jaguars ägare British Leyland krävde att Jaguar skulle använda den diesel-V8:a, kallad Iceberg, som utvecklats av Perkins Engines och Land Rover. Jaguars ledning ville till varje pris undvika detta eftersom man menade att det skulle skada varumärket att använda motorer från andra märken inom koncernen. Ungefär samtidigt kontaktades Jaguar av italienska dieselmotortillverkaren VM Motori. De föreslog att Jaguar skulle använda en av deras konstruktioner, HR 692 HTA, en rak sexcylindrig dieselmotor av förkammartyp på 3,6 liter. Motorn hade turbo och gav 150 hk vid 4200 varv/min, vilket var jämförbart med Jaguars dåtida bensinmotorer. Denna dieselmotor var dock ungefär 10 kilo tyngre än även Jaguars V12-motor varför fartresurserna ändå blev tämligen beskedliga. Under 1983 utrustades i stor hemlighet totalt 14 XJ-bilar med denna dieselmotor för teständamål, men Jaguars ledning lade ner projektet tidigt 1984. Anledningen var att försäljningen av dieselbilar i USA kollapsade under 1983, och även om dieselförsäljningen på de europeiska marknaderna var fortsatt stark så bedömdes detta inte som tillräckligt för att motivera produktionen.
Totalt tillverkades 177 243 exemplar av XJ serie 3.
XJ40 (1986–1994)
Redan 1972 började man skissa på en ersättare till den ursprungliga XJ-modellen som lanserades 1968. Den nya modellen skulle vara en grundläggande modernisering till skillnad från de förhållandevis små ändringar som gjordes till Serie 2 när den lanserades i september 1973. Ett par lermodeller hann tas fram innan projektet 1974 bromsades rejält av den ekonomiska krisen för Jaguars ägare British Leyland. I slutet av 1970-talet fick projekt XJ40 upp farten igen, och under senare delen av 1980 stod karossformen färdig. En första körklar prototyp stod färdig i juli 1981. En ny motor, AJ6, utvecklades också för att ersätta den gamla XK-motorn, men den nya motorn hann introduceras i XJ-S redan 1983. Bilens former var tidstypiskt ganska kantiga till skillnad från de mer svepande linjer som funnits på serie 1-3, men det fanns ändå en tydlig anknytning till föregångarna. Den nya XJ-modellen visades slutligen den 8 oktober 1986 på bilsalongen i Birmingham.
Förutom en helt ny kaross var interiören i XJ40 väsentligt moderniserad jämfört med XJ serie 3. De första årsmodellerna hade en delvis digital instrumentering, men den blev kritiserad och ersattes i slutet av 1980-talet av en mer traditionell. Det var i XJ40 som Jaguar introducerade sin gimmick "J-gate", en kuliss för automatlådans växelväljare i form av ett J där körläge D återfinns längst ned till höger och växlarna 2 och 3 finns i ett parallellt spår till vänster i stället för nedanför D som annars är brukligt. Till årsmodell 1993 fick inredningen en mindre uppfräschning med nya dörrsidor samtidigt som airbag erbjöds. På bilar med airbag på passagerarsidan gick man miste om handskfacket.
Motorer och teknik