Panamakanalen

höger|miniatyr|250px|Gatúnslussarna, och Karibiska havet vid horisonten. 250px|miniatyr|Panamakanalen. Panamakanalen (, ) är en större kanal i Panama som genomskär Panamanäset i Centralamerika och förbinder Atlanten i öster med Stilla havet i väster. På grund av Panamanäsets s-form ligger kanalens mynning i Stilla havet sydost om kanalens mynning i Atlanten. Slussarna lyfter fartygen till Gatúnsjön, omkring 26 meter över havet, och sänker dem till havsnivån vid kanalens andra ände. Byggandet av kanalen var ett, för sin tid, mycket stort och komplicerat projekt. Genom kanalen förkortas fartygsrutten från New York till San Francisco till 9 500 kilometer, vilket är mindre än hälften av den tidigare rutten runt Kap Horn som är 22 500 kilometer lång.The Americans in Panama, av William R. Scott; Statler Publishing Company, New York, NY, 1913

De första idéerna till en kanal i Panama framfördes i mitten av 1500-talet, men det första försöket att konstruera en kanal skedde 1880 under franskt ledarskap. Sedan försöket misslyckats, fullbordades arbetet av USA och kanalen kunde öppnas 1914. Byggandet av kanalen kantades av många problem, inklusive sjukdomar (särskilt malaria och gula febern) och massiva jordskred. Det uppskattas att så många som 27 500 arbetare dog under byggandet av kanalen.

Kanalen är sedan öppningen en viktig förbindelse för internationell sjöfart. Under räkenskapsåret 2025 registrerades drygt 13 400 kanalpassager.

Panama och USA slöt 1903 ett avtal, som innebar att USA skulle bygga och förvalta Panamakanalen inklusive en åtta kilometer bred landremsa på var sida om kanalen, Panamakanalzonen. Kanalen byggdes sedan av ingenjörstrupper från USA:s armé mellan 1904 och 1914. År 1977 fattades det beslut att Panamakanalen i sin helhet skulle överföras från USA:s kontroll till Panama den 31 december 1999, vilket också skedde.

Den 26 juni 2016 öppnades en omfattande utbyggnad med större slussanläggningar vid Agua Clara och Cocolí vid sidan av de ursprungliga slussarna. De ursprungliga slussarnas fartygsgränser ligger till grund för beteckningen panamax, medan större fartyg som ryms i de nya slussarna betecknas neopanamax.

Beskrivning höger|miniatyr|Kanalen skär från Stilla havet i söder- nordväst genom Panamanäset- vidare till Atlanten i norr. Panamakanalen förbinder Panamabukten i Stilla havet med Karibiska havet och Atlanten.På grund av Panamanäsets s-form ligger kanalens Stilla havs-ände öster om Atlanten-änden. För att undvika förvirring betecknar kanalmyndigheterna transporterna från Stilla havet till Atlanten som norrgående, och från Atlanten till Stilla havet som sydgående. Kanalen medger genomfart av allt från små fritidsbåtar upp till stora handelsfartyg. Tillåtet djupgående vid en passage beror även på Gatúnsjöns vattennivå och eventuella trafikrestriktioner.

Sträckning Kanalen är omkring 80 kilometer lång mellan Atlanten och Stilla havet. Den omfattar konstgjorda sjöar, grävda farleder och fem slussanläggningar, med alternativa slussleder i båda ändar av den gemensamma farleden genom Gatúnsjön och Gaillard Cut.

Vid en färd från Stilla havet till Atlanten passerar ett fartyg följande delar av kanalen:

Från kanalens mynning i Panamabukten går färden under Puente de las Américas mot slusslederna vid Miraflores eller Cocolí. Den ursprungliga slussleden går genom Miraflores två slusssteg, över den konstgjorda Mirafloressjön och genom enkelslussen vid Pedro Miguel upp till Gatúnsjöns nivå. Mirafloressjön ligger omkring 16,5 meter över havet. Den nyare slussleden går genom Cocolís tre slusssteg direkt till Gatúnsjöns nivå. Därifrån följer fartygen den 6,1 kilometer långa anslutningskanalen Pacific Access Channel till Gaillard Cut, väster om Mirafloressjön. De östra Borinquen-dammarna, 1E och 2E, skiljer anslutningskanalen från Mirafloressjön, vars yta ligger omkring 9,4 meter lägre, och kanalens norra anslutning till Gaillard Cut har breddats till 218 meter. Båda slusslederna ansluter till den gemensamma farleden genom Gaillard Cut, även kallad Culebra Cut, som skär genom kontinentens vattendelare och når Gatúnsjön vid Gamboa. På sträckan passerar fartygen under Centennial Bridge och fortsätter sedan genom Gatúnsjön. På Atlantsidan går färden antingen genom de ursprungliga Gatúnslussarna eller genom Agua Clara, öster om Gatún, där fartygen sänks från Gatúnsjön till havsnivån i tre steg. Slussledernas anslutningskanaler mynnar i Bahía Limón, varifrån färden går ut i Karibiska havet och Atlanten.

Den maximala variationen i tidvatten på Stillahavssidan är från +3,35 meter till -3,20 meter och lyfthöjden vid Miraflores-slussarna varierar därför mellan 13,1 m vid flod och 19,7 vid ebb. Tidvattenvariationen på Atlantsidan överstiger inte 60 centimeter.

Medelvattennivån på Stillahavssidan är i genomsnitt 20 centimeter högre än på Atlantsidan.

Slussar

höger|miniatyr|Ett RoRo-fartyg i de ursprungliga Mirafloresslussarna. De ursprungliga slussarna vid Gatún, Pedro Miguel och Miraflores har två parallella slussleder, med tre, ett respektive två slusssteg i varje led. Agua Clara och Cocolí har vardera en slussled med tre kamrar och bildar tillsammans den tredje slussleden genom kanalen.

De ursprungliga slusskamrarna är 33,53 meter (110 fot) breda och har en effektiv längd på 304,8 meter (1 000 fot). Kamrarna vid Agua Clara och Cocolí är omkring 427 meter långa och 55 meter breda, och ACP anger deras djup till 18,3 meter. Slusskamrarnas mått ska skiljas från de mindre fartygsmått som tillåts vid passage.

För ordinarie passage med självgående fartyg anger ACP:s regler för 2026 följande gränser: + Fartygens tillåtna mått Mått Ursprungliga slussar Agua Clara och Cocolí Största längd 289,6 meter; 294,43 meter för passagerar- och containerfartyg 370,33 meter Största bredd 32,31 meter 51,25 meter Största djupgående i tropiskt sötvatten 12,04 meter 15,24 meter Gränserna för djupgående förutsätter tillräcklig vattennivå i Gatúnsjön; lägre nivåer kan medföra begränsningar. Särskilda regler gäller bland annat för bogserade fartyg och pråmkombinationer, och vissa överskridanden kan tillåtas efter särskild prövning.

De ursprungliga slussarna har stämportar med två svängbara portblad som möts i en vinkel. Agua Clara och Cocolí har i stället skjutportar som rullar i sidled, ordnade i dubbla uppsättningar med totalt åtta portar per slussanläggning.

I de ursprungliga slussarna hålls större fartyg i rätt läge med vajrar till elektriska lok, kallade mulor, som löper på spår längs slussväggarna. Vid Agua Clara och Cocolí används bogserbåtar för att assistera fartygen genom slussarna.

Slussarna fylls och töms genom ett system av kulvertar och ventiler, där vattnet rör sig med hjälp av gravitationen. Vid Agua Clara och Cocolí finns tre vattenbesparingsbassänger per slusskammare, sammanlagt nio vid vardera anläggningen.

Vattenförsörjning Gatúnsjön fungerar både som farled och som vattenmagasin för kanalens slussar. Sjön skapades genom att Chagres dämdes upp med Gatúndammen. Längre upp i samma flod ligger Maddendammen, som dämmer upp Alajuelasjön, även kallad Maddensjön, och ger kanalsystemet ytterligare vattenlagring. Under regnperioden fylls magasinen på; under torrperioden tappas vatten från Alajuela för att hålla uppe nivån i Gatún. Båda sjöarna används också för dricksvattenförsörjning. Dammarnas utskov används för kontrollerad avtappning när magasinen fylls och höga tillflöden behöver avledas.

Gatúnsjöns vattennivå varierar under året och påverkar vilket djupgående som kan tillåtas i såväl den ursprungliga som den nyare slussleden. Vid utbyggnaden höjdes sjöns maximala driftnivå från omkring 26,7 till 27,1 meter enligt kanalens lokala höjdsystem Precise Level Datum (PLD), samtidigt som farlederna fördjupades. Höjningen avsåg den övre driftgränsen, inte en vattennivå som hålls konstant. Höjningen och fördjupningen ingick i utbyggnadens plan för att öka den användbara vattenreserven i de befintliga magasinen.

För en fullständig kanalpassage genom den ursprungliga slussleden angav ACP före utbyggnaden en vattenåtgång på cirka 200 miljoner liter sötvatten, motsvarande 52 miljoner amerikanska gallon. Den faktiska åtgången per fartyg beror på hur slussningarna genomförs: i de ursprungliga slussarna kan vatten sparas genom överföring mellan parallella slusskamrar, och när fartygens storlek medger det kan två fartyg slussas tillsammans i samma kammare.

Vid Agua Clara och Cocolí tas en del av vattnet till vara i de bassänger som hör till varje slusskammare: när kammaren töms leds vatten till bassängerna och lagras för att användas på nytt när kammaren fylls. Vattenutbytet sker genom gravitationen, utan pumpning. Bassängerna kan återanvända upp till 60 procent av vattnet i en slussning vid dessa anläggningar. Andelen avser återanvändning inom de nya slussarnas egen slussningscykel. Även de nya slussarna behöver tillförsel från Gatúnsjön. Deras faktiska vattenåtgång påverkas bland annat av hur mycket bassängerna används och av avtappning för att begränsa saltvatteninträngningen.

Broar Det finns flera broar över kanalen. I den södra delen (vid Stilla havet) finns Puente de las Américas, en större vägbro som öppnade 1962; under många år var detta den enda permanenta bron över kanalen. Innan den uppfördes gick färjetrafik på samma plats. Längre norrut, vid Mirafloresslussarna, finns en öppningsbar väg/järnvägsbro som öppnade 1942, men eftersom den bara kan användas då inga fartyg passerar används den sällan numera.Foto: The Opening of the Miraflores Bridge, CZ Brats Vid samma plats finns en liten öppningsbar vägbro som är inbyggd i Miraflores slussystem, men den används också sällan.Costa Rica Tour and Panama Cruise — Foton och text av Jack Yeazel med detaljerade bilder av slussarna

Centennial Bridge går över Gaillard Cut strax norr om Pedro Miguel-slussarna; denna större sexfiliga vägbro stod färdig 2004 (men öppnade för trafik 2005). En mindre öppningsbar vägbro byggdes som en del av Gatúnslussarna; denna bro går bara att använda då slussportarna är stängda och den har en mycket liten kapacitet.Bild av bron vid Gatún-slussen, canalmuseum.com

Den 2 augusti 2019 invigdes Puente Atlántico, som korsar kanalens Atlantinlopp nära Gatún och Agua Clara.

Det finns dessutom broar som inte är öppna för allmänheten, som kanalarbetare kan använda då slussportarna är stängda.

Avgifter Avgifterna för passage bestäms av Autoridad del Canal de Panamá (ACP) och varierar med fartygstyp, storlek, last och vilken slussled som används. I den avgiftsstruktur som infördes stegvis 2023–2025 ingår en fast avgift per passage och en kapacitetsbaserad del för större handelsfartyg.

För containerfartyg beräknas kapacitetsdelen i TEU (tjugofotscontainerekvivalenter), med ytterligare avgifter för lastade respektive tomma containrar ombord. För flera andra fartygstyper används kanalens tonnagemått PC/UMS, medan bland annat torrlastfartyg för bulklast debiteras efter dödvikt och gasfartyg efter lastkapacitet i kubikmeter. Fartyg i barlast har reducerade avgifter enligt särskilda villkor. Mindre fartyg debiteras efter längd.

Den amerikanske äventyraren Richard Halliburton betalade 36 cent när han simmade genom kanalen 1928.

Historia 300px|miniatyr|höger|Denna höjdkarta över Panamakanalen, ritad 1923, visar topografin i den region där kanalen byggdes. Det tidigaste bevarade omnämnandet av en kanal genom det centralamerikanska näset är från 1534, då den tysk-romerske kejsaren och spanske kungen Karl V föreslog att en kanal genom Panama skulle underlätta resan för skepp till och från Ecuador och Peru.Early Canal Plans , från Panama Canal Authority