Avsättningskriget mot Sigismund var ett svenskt inbördeskrig under åren 1598–1599 mellan polsk-svenske kung Sigismund och hans riksföreståndare i Sverige hertig Karl.
Kriget resulterade i att hertig Karl, sedermera kung Karl IX, erövrade den svenska tronen från Sigismund. Detta medförde i sin tur att Svensk-polska unionen upplöstes samt att den svenska kyrkans reformation jämte det svenska prästerskapet och Sverige som land slutligen konsoliderades i enlighet med kung Karl IX:s evangelisk-lutherska trosuppfattning.
Stridigheterna övergick senare i Andra polska kriget (1600–1629).
Bakgrund När Johan III dog 1592 befann sig hans son Sigismund i Polen, där han sedan år 1587 var kung av Polen-Litauen. I Sverige fanns nationella krafter, som bland annat ville slå vakt om den protestantiska läran. Dessa leddes av Johan III:s yngre bror hertig Karl, som motsatte sig Johans kyrkopolitik.Landgrén (2008), s. 148–149 Hertig Karl hade svårt att förlika sig med tanken på brorsonen och katoliken Sigismunds maktövertagande i Sverige. Han ansåg att riket lika gärna skulle kunna vara hans eget.Sundberg (2008), s. 90 Sigismunds tillträde medförde grundandet av Svensk-polska unionen, vilken skulle utformas enligt Kalmar stadgar, men då dessa avskaffats vid riksdagen i Stockholm år 1590, var det oklart hur riket skulle styras. Denna osäkerhet utnyttjade Karl för att stärka sin egen ställning.Petersson (2008), s. 102 Efter budskapet om Johans död skedde en försoning mellan hertig Karl och ett antal rådsherrar, vilka nu återfick tidigare förlorade ämbeten och förläningar. Hertig Karl erkändes som "den förnämste" i regeringen, i väntan på att Sigismund skulle anlända.Larsson (2005), s. 336
Uppsala möte 1593 I mars 1593 hölls Uppsala möte, vid vilket det fattades beslut om religionsutövningen i Sverige. Bland annat antogs den augsburgska bekännelsen som dogmatiskt rättesnöre och Johan III:s liturgi från år 1576 avskaffades. Hertig Karl fick ansvaret för genomförandet av beslutet och han krävde att brorsonen Sigismund skulle avge en religionsförsäkran före sin kröning till Sveriges kung.Landgrén (2008), s. 150
Sigismund kröns till svensk kung 1594 I Polen fanns ett motstånd mot att låta kungen resa till Sverige, men han fick slutligen tillstånd av riksdagen att resa för att ta sitt arvrike i besittning. Han fick lov att vistas i landet i högst ett år och han ankom till Stockholm den 30 september 1593.
En konflikt mellan hertig Karl och Sigismund uppstod. Karl förklarade att han försvarade den rätta evangeliska läran och Sveriges nationella enhet i enlighet med fadern Gustav Vasas strävanden. Kröningen av Sigismund fick skjutas upp, men under kröningsriksdagen i Uppsala i januari 1594 gick Sigismund till slut med på villkoren och den 18 februari 1594 avgav Sigismund sin kungaförsäkran.Landgrén (2008), s. 150–151
Sigismund kröntes till svensk kung den 19 februari 1594.Larsson (2005), s. 346 Efter kröningen skulle det avgöras hur Sverige skulle styras under tiden Sigismund var frånvarande, då han skulle tillbringa mesta tiden i Polen–Litauen och enbart besöka Sverige vartannat eller vart tredje år. Karl lade fram ett förslag om att han skulle vara riksföreståndare och styra tillsammans med riksrådet. Ett förslag till regeringsordning från riksrådet innebar en begränsning av Karls befogenheter genom att regeringen inte skulle få utfärda några stadgor eller föra en egen utrikespolitik. Makten skulle enligt förslaget delas mellan riksrådet och hertigen, men det var enbart formellt som hertigen skulle ha den högsta makten. Sigismund föreslog att makten skulle delas mellan riksrådet och hertigen, men också att det skulle finnas lokala ståthållare ute i landet. Detta förslag motsatte sig såväl riksrådet som hertigen. Sigismund undertecknade till slut ett förslag, som i princip följde hans eget tidigare förslag, men detta kom aldrig att bli gällande, då riksrådet gick över på hertig Karls sida. Den 28 juli 1594 undertecknade Sigismund en fullmakt, som innebar att Karl och riksrådet skulle styra tillsammans, dock med vissa inskränkningar, bland annat att de inte fick kalla in några riksdagar. Även ett antal ståthållare ute i landet tilldelades makt.Petersson (2008), s. 111–113
Förhållandet till Danmark Sedan Fredrik II:s död år 1588 regerades Danmark av en förmyndarregering, vilket var en lättnad för Johan III under hans krig i öster. Danmarks svaghet var även en fördel för Sverige under maktkampen mellan Sigismund och hertig Karl. Karl hade vid Johan III:s död inga bundsförvanter utomlands, men han inledde nu en aktivare utrikespolitik. Han såg Danmark och de evangeliska furstarna i Tyskland som möjliga allierade, främst ur religiöst perspektiv, mot den katolske Sigismund. År 1596 kröntes Kristian IV till kung av Danmark och hertig Karl försökte få honom att deltaga i kampen mot Sigismund. Kristian IV motsatte sig detta. Samtidigt förmådde Sigismund honom att skriva ett förmaningsbrev till Karl, vilket dock formulerades mycket försiktigt. Karls svar på brevet var avvisande.Landgrén (2008), s. 156–158
Efter riksmötet i Arboga år 1597 flydde flera av riksråden till Danmark. Hertig Karl försökte få dem att återvända, men fick ingen hjälp av Kristian IV i sina försök. Även Kristian IV:s medlingsförsök mellan Sigismund och Karl misslyckades, då Sigismund ansåg sig vara "rättmätig herre" i Sverige. Efter Karls seger vid Stångebro år 1598 förstod Kristian IV att det var klokast att inse Karls faktiska maktställning. Ett av Karls tidigare förslag till gränsmöte hade avvisats, men kom senare att accepteras av Kristian IV.Landgrén (2008), s. 158–159
Klubbekriget 1596–1597 Trots Sigismunds förbud sammankallade hertig Karl till en riksdag i Söderköping i september 1595.Larsson (2005), s. 351 Vid riksdagsmötet framförde bönderna i Sydösterbotten klagomål över ståthållaren Klas Flemings regim.Landgrén (2008), s. 163 Fleming, som hade större delen av den finländska adeln bakom sig, var trogen Sigismund. Vid ett möte i Åbo i början av år 1596 förklarade den finländska adeln att de inte erkände beslutet vid riksdagen i Söderköping.Petersson (2008), s. 126 Som svar på detta understödde hertig Karl i sin tur bönderna i Österbotten i deras uppror mot Fleming, det så kallade Klubbekriget, vilket bröt ut i december 1596 och spred sig över landsdelen.
Bondeupproret slogs ned av Fleming och de kungatrogna, men han avled därefter i april 1597.Landgrén (2008), s. 164 Ungefär samtidigt meddelade kung Sigismund att han efter händelserna inte längre kunde acceptera hertig Karl som riksföreståndare. Då tog hertigen till en taktik som hans far använt sig av, nämligen att själv säga upp sig. Kungen accepterade avskedsansökan och lade hela makten på riksrådet.Landgrén (2008), s. 159Larsson (2005), s. 353Larsson (2005), s. 357
Hertig Karl kallar till Arboga riksdag 1597
Trots den besvärliga situationen sammankallade hertig Karl till en ny olaglig riksdag samma år, denna gång i Arboga. Bara ett av riksråden kom och närvarade. De övriga motiverade sin frånvaro med Sigismunds förbud. Hertig Karl bedrev propaganda och höll brandtal i Enköping, Västerås och Uppsala för att få ständerna att komma till riksmötet. Han betonade sin absoluta trohet mot Sigismund och att denne skulle återkomma till Sverige för att alla oklarheter skulle kunna redas ut. I propagandan riktade Karl in sig på "herrarna" i riksrådet och han skärpte efter hand tonen mot dem.Larsson (2005), s. 358
Vid mötet i Arboga tog Karl tillbaka sin avsägelse och han fick förnyat förtroende som riksföreståndare. Resultatet av mötet var dock inte det han hoppats på, utan det bekräftade snarast vad som sagts vid mötet i Söderköping.
Efter riksdagen skickades Karls trupper mot Älvsborgs slott och Kalmar slott, vilka erövrades våren 1597.Landgrén (2008), s. 160 Finland återstod dock, där Klas Flemings änka vaktade Åbo slott. Men efter några veckors belägring lyckades Karl och hans anhängare erövra slottet i Åbo. Det sägs att när hertigen gick in i slottskapellet fick han se Klas Flemings lik i en kista. Han ska ha sagt: "Om du nu levat hade ditt huvud icke suttit mycket säkert", varpå änkan Ebba Stenbock ska ha replikerat: "Om min salige herre levat, så hade Ers Nåde aldrig kommit här in".Petersson (2008), s. 137Larsson (2005), s. 359–360
Bland riksrådets medlemmar flydde bland andra Erik Larsson Sparre, Gustav Banér och Sten Banér av personliga säkerhets- och lojalitetsskäl till kung Sigismunds närhet. Karl begärde hos regenter i hela Europa att alla svenska riksråd som flytt skulle tas tillfånga. Sommaren 1597 hölls ett möte i Stockholm, varvid de återstående riksråden avsattes.Petersson (2008), s. 136
Riksdagen i Uppsala 1598 I oktober 1597 uppstod rykten om att Sigismund hade för avsikt att återta sitt arvrike från hertig Karl med våld. Till följd av detta återvände Karl från Åbo till Stockholm, där han försökte få ständernas stöd. Bland adeln fanns skilda uppfattningar och senare under hösten blev konflikten mellan ständerna och hertigen större. Vid denna tid gjorde ärkebiskopen Abraham Angermannus motstånd mot Karls politik, vilket gjorde att Karl inte längre kunde framstå som försvarare mot katolicismen.Petersson (2008), s. 137–138
Karl kallade till riksdag i Uppsala i februari 1598 för att kunna skapa en enad front mot Sigismund och för att avvisa Sigismunds krav på förhandlingar. Sigismund hade i slutet av år 1597 skickat Samuel Laski för att genomföra förhandlingar med Karl. Tre dagar efter riksdagens öppnande, som skett den 8 februari, anlände Laski till Uppsala och höll ett tal inför ständerna. I talet kritiserades Karl för att inte ha lyssnat på riksråden och för att inte ha lytt kungliga befallningar. Karl svarade senare på kvällen på talet och avvisade anklagelserna. Karl fick stöd av bönderna, och till följd av dålig representation hos de andra stånden, hade bönderna majoritet. Karl fick i princip samma mandat som vid mötet i Arboga, men han fick även rätt att kalla in riksdagar. Riksdagsbeslutet daterades den 20 februari och Laskis förhandlingsförsök hade därmed misslyckats.Petersson (2008), s. 138–139
Korvtåget och Kalmars fall miniatyr|vänster|Hertig Karl, sedermera Karl IX. miniatyr|Sigismund, kung av Polen och Sverige. Sigismund insåg att han för att kunna återta landet var tvungen att samla ihop en här. Han försökte få medel för ett krig mot Sverige beviljade vid en riksdag i mars 1598, och dess tveksamhet vände när Laski återvände från Sverige och kunde berätta om hertig Karls ökade makt. Under våren samlades soldater och i Danzig utrustades en flotta, vilken kom att bestå av hundra skepp.Petersson (2008), s. 139–140 Storkanslern Jan Zamoyski förordade en kraftfull insats, medan de svenska rådsherrarna, som flytt till Polen, menade att omfattningen på den främmande truppen skulle begränsas av psykologiska skäl, då utländska soldater inte skulle inge förtroende i Sverige. Hären kom att bestå av 4 000 tyska, kroatiska och ungerska legotrupper, samt det polska gardet, totalt omkring 5 000 man. Till befälhavare utsågs livländaren Jürgen Farensbach.Larsson (2005), s. 362 Syftet med hären var att den skulle utgöra ett påtryckningsmedel och inte att landet skulle återtas med vapenmakt.Petersson (2008), s. 141
Sigismund hade dock förhoppningar om en fredlig lösning på konflikten och i maj 1598 skickades Laski till Sverige för att förhandla med Karl och förmå denne att skicka den svenska flottan till Danzig. Till slut träffades de i Nyköping, men Karl hävdade att han måste rådfråga ständerna, varför Laski fick åka därifrån med oförrättat ärende den 17 juni. Ständerna möttes i Vadstena, varvid Laskis begäran om att sända flottan till Danzig behandlades, samtidigt som Karls begäran om att få försvara sig med krigsmakt, i det fall Sigismund kom med soldater för att återta Sverige, godkändes.Petersson (2008), s. 140–141