miniatyr| Europeiska unionens utbredning och utvidgning innefattar dels unionens nuvarande territoriella utbredning, dels dess historiska och framtida utvidgning.
Det europeiska samarbetets historia sträcker sig tillbaka till upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen i början av 1950-talet. Då ingick sex europeiska stater i samarbetet: Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland. Sedan dess har samarbetet gradvis utvidgats till att omfatta 28 stater genom en utvidgning som har skett i fyra större etapper. Den första ägde rum 1973 då Danmark, Irland och Storbritannien anslöt sig efter att Frankrikes blockering mot ett brittiskt medlemskap upphörde. Under 1980-talet tillkom Grekland, Portugal och Spanien efter att dessa stater hade demokratiserats. På 1990-talet tillkom de neutrala staterna Finland, Sverige och Österrike efter kalla krigets slut. Slutligen tillkom delar av Central- och Östeuropa under 2000- och 2010-talet.
Flera europeiska stater, som ännu inte ingår i unionen, har som ambition att ansluta sig i framtiden. Det finns nio kandidatländer: Albanien, Bosnien och Hercegovina, Georgien, Moldavien, Montenegro, Nordmakedonien, Serbien, Turkiet och Ukraina. Av dessa har alla utom Bosnien och Hercegovina samt Georgien påbörjat medlemskapsförhandlingar, men förhandlingarna med framför allt Turkiet har gått långsamt framåt. Även Kosovo har ansökt om medlemskap men har ännu inte erhållit status som kandidatland, utan är istället ett potentiellt kandidatland. För att kunna ansluta sig till unionen måste ansökarlandet uppfylla Köpenhamnskriterierna. Medlemskapsvillkoren fastställs i ett anslutningsfördrag, som måste ratificeras av ansökarlandet och alla medlemsstater i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser innan det kan träda i kraft och ansökarlandet blir en medlemsstat.
Medlemsstater
Grundarstaterna och den första utvidgningen miniatyr|Medlemsstater 1952-1973 Den europeiska integrationen efter andra världskriget började med grundandet av den Europeiska kol- och stålgemenskapen år 1952. Ett förslag om att bilda ett gemensamt försvar stoppades av Frankrikes nationalförsamling år 1954. Istället bildades den betydligt mindre omfattande militära organisationen Västeuropeiska unionen, medan gemenskapens politiska samarbete inriktades mer på affärsverksamhet och ekonomi. Från början var sex länder medlemmar i Europeiska kol- och stålgemenskapen; Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland.
Storbritannien valde att stå utanför det europeiska samarbetet. Orsakerna var flera men hade sin grund i Storbritanniens roll som kolonial stormakt. Britterna hade fortfarande en bild av sig själva som världens "tredje supermakt" efter USA och Sovjetunionen och storslagna tankar om det Brittiska samväldets roll som internationell arena och samarbetsforum. Storbritannien hade vid den här tiden en aningen högre levnadsstandard än vissa länder på den europeiska kontinenten och stora kolgruvor som också påverkade beslutet om att inte gå in i ett europeiskt samarbete vid denna tidpunkt.
Under 1960-talet följde nya diskussioner om ett brittiskt medlemskap, men Frankrikes president Charles de Gaulle motsatte sig ett dylikt medlemskap. de Gaulle var orolig för att Frankrikes ledande ställning inom unionen skulle hotas av ett eventuellt brittiskt medlemskap. År 1962 och 1967 gick därför brittiska förhandlingar om intet. Detta påverkade även Danmarks och Irlands medlemskapsförhandlingarna. Sverige valde efter politiska diskussioner att också stå utanför, även om vissa paragrafer i 1974 års grundlag skrevs in som en förberedelse för medlemskap. År 1973 gick slutligen Storbritannien, Danmark och Irland med i EG, sedan Frankrikes nye president Georges Pompidou valt en mer kompromissinriktad linje. Norge ansökte men valde efter en folkomröstning att stå utanför samarbetet, trots omfattande handel med Danmark, Storbritannien och fler EG-länder.
Utvidgningarna under 1980- och 1990-talen miniatyr|Medlemsstater 1976-1995 År 1976 inleddes förhandlingar med Grekland. Ett grekiskt medlemskap hade diskuterats sedan 1960-talet, men förhindrats av den grekiska militärens maktövertagande år 1967. En annan faktor var Greklands svaga ekonomi, vilken var betydligt mindre utvecklad än EG-ländernas. Grekland blev medlem år 1981. 1977 inleddes medlemskapsförhandlingar med de två tidigare diktaturerna i Sydvästeuropa Portugal och Spanien, vilka blev medlemmar år 1986. Diskussionerna rörde till stora delar samma frågor som förhandlingar med Grekland, men tog dock längre tid då man bland annat hade mer omfattande diskussioner kring fiskerättigheter.
År 1990 utvidgades den internationella organisationens territorium då DDR (Östtyskland) införlivades med Förbundsrepubliken Tyskland (Västtyskland). Det förenade Tysklands roll i EU har diskuterats flitigt. Det tyska-franska samarbetet var under unionens tidiga historia avgörande för dess utveckling. Genom Maastrichtfördraget, vilket undertecknades 1992, utvidgades de Europeiska gemenskaperna (EG) till att även omfatta utrikes- och säkerhetspolitik, samt rättsliga och inrikes frågor och organisationen gavs det nya namnet Europeiska unionen (EU). Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) fick i sin tur namnet Europeiska gemenskapen (EG) och inordnades i en av unionens tre så kallade pelare.
År 1991 sökte Finland, Sverige och Österrike medlemskap i EG. Sverige ansökte i juli 1991, och de två andra ungefär samma tid.Sveriges väg till EU-medlemskap Alla tre länder hade tidigare valt att stå utanför unionen; i Sveriges och Österrikes fall på grund av deras tidigare militära och politiska neutralitet, i Finlands fall på grund av dess avtal med dåvarande Sovjetunionen. De hade istället valt andra samarbeten så som EFTA och vad beträffar Sverige och Finland även Nordiska rådet. I februari 1993 inleddes de egentliga förhandlingarna, och de var klara mars 1994. Alla tre länderna uppfyllde de politiska och ekonomiska kriterierna och hade i stor utsträckning redan anpassat sig till EU:s lagstiftning genom EES-avtalet som införts 1994, och ställde upp på övriga krav, och därför gick medlemskapsförhandlingar snabbare än vid tidigare och senare unionsutvidgningar.
År 1995 upptogs Finland, Sverige och Österrike som nya unionsmedlemmar. Norge hade sökt samtidigt som de tre andra länderna, och erbjöds medlemskap i samma process, men avstod återigen efter en folkomröstning. Schweiz hade också sökt medlemskap, men avstod efter en folkomröstning 1992 med negativt resultat om EES-avtalet.
Östeuropa förenas med väst miniatyr|Medlemsstater 2004-2007 År 2004 skedde EU:s hittills största utvidgning då tio nya länder blev medlemmar samtidigt. De flesta länderna ingick i östblocket under kalla kriget. Det var bara Cypern och Malta som inte hade förflutet från östblocket. Således blev utvidgningen 2004 slutet på den splittring som länge delat Europa i två läger. Den stora utvidgningen innebar också att unionen, räknat som en stat, blev den sjunde största i världen till ytan, den tredje folkrikaste och den största ekonomin räknat i BNP. 1 maj 2004 blev Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern fullvärdiga EU-medlemmar.
Den första östutvidgningen följdes tre år senare av en andra östutvidgning. 1 januari 2007 var det Bulgariens och Rumäniens tur att bli en del av unionen. Länderna var på gränsen att få medlemskapet förskjutet något år. Men den 26 september 2006 gav Europeiska kommissionen till slut klartecken för en anslutning. Många länder införde dock regleringar för att bland annat skydda mot en "massinvandring" från de båda länderna, såsom gjordes gentemot alla nya östmedlemmar. Dessa regleringar upphörde 2014. Kroatien blev medlem den 1 juli 2013. Det har tagit omkring 10 år från ansökan till medlemskap för de länder som blev medlemmar efter 2000.
Successivt kommer de nya öststatsmedlemmarna att delta i samtliga av EU:s samarbeten, däribland eurosamarbetet och Schengenavtalet. 21 december 2007 blev nio av de tio medlemsstater som anslöt sig till unionen 2004 fullvärdiga medlemmar även i Schengensamarbetet. När det gäller euron kommer de nya medlemsstaterna att ansluta sig allt eftersom de uppfyller de så kallade konvergenskriterierna. Hittills har Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Slovakien och Slovenien infört euron som valuta.
Associerade territorier
Fastän EU är en union för europeiska länder, så tillhör en del territorier utanför Europa också EU, medan andra områden tillhör EU:s medlemsstater utan att tillhöra EU. I fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen finns bestämmelser om två huvudkategorier av sådana områden. Den första kategorin är de yttersta randområdena (OMR-områden), som ingår i EU men som åtnjuter vissa undantag på grund av sin geografiska avlägsenhet och ekonomiska beroende av ett fåtal produkter.Artikel 299.2 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen Den andra kategorin är de utomeuropeiska länderna och territorierna (OCT-områden), som står utanför EU men som ändå deltar i vissa av EU:s samarbeten och har frihandel med unionen.Artikel 182 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen Därutöver finns det territorier som ligger i Europa, men som ändå åtnjuter vissa särskilda undantag. Bestämmelserna om dessa områdena återfinns vanligtvis i något protokoll som är fogat till moderlandets anslutningsfördrag.Protokoll om Gibraltar fogat till anslutningsfördraget 1972Protokoll om Färöarna fogat till anslutningsfördraget 1972Protokoll om Kanalöarna och Isle of Man fogat till anslutningsfördraget 1972Protokoll om Ceuta och Melilla fogat till anslutningsfördraget 1985Protokoll om Åland fogat till anslutningsfördraget 1994Protokoll om Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirlands suveräna basområden i Cypern fogat till anslutningsfördraget 2003Protokoll om Cypern fogat till anslutningsfördraget 2003
Områden som räknas som yttersta randområden (OMR-områden) är de portugisiska ögrupperna Azorerna och Madeira, den spanska ögruppen Kanarieöarna och de franska utomeuropeiska departementen, inklusive öarna Saint-Barthélemy och Saint-Martin. Dessa områden omfattas av EU:s lagstiftning, använder euron som valuta men kan till exempel ha undantag från EU:s momsunion eller Schengensamarbetet.
Till de utomeuropeiska länderna och territorierna (OCT-områden) ingår danska Grönland, de franska utomeuropeiska förvaltningsområdena samt Nya Kaledonien och Franska sydterritorierna, de nederländska ögrupperna i Västindien och de brittiska utomeuropeiska territorierna. De utomeuropeiska territorierna står utanför EU:s moms- och tullunion samt Schengensamarbetet, och vanligtvis också eurosamarbetet. Huvuddelen av de brittiska områdena finns i Centralamerika, medan Frankrikes territorier är spridda världen över. Detta är ett arv från tiden då Storbritannien och Frankrike var stora kolonialmakter.
Bland de övriga territorierna, som varken ingår som yttersta randområden eller som utomeuropeiska länder och territorier, ingår bland annat de danska ögruppen Färöarna, den finska ögruppen Åland, de spanska exklaverna Ceuta och Melilla i Marocko samt ett antal mindre områden som tillhör Grekland, Italien och Tyskland. Dessa områden har vitt skilda undantag från olika delar av EU:s lagstiftning eller fördjupade samarbeten. Det kan till exempel handla om att något område inte ingår i moms- eller tullunionen, eurosamarbetet, Schengensamarbetet eller helt står utanför alla EU:s samarbeten.
Även Nordcypern, som inte är erkänt som en självständig stat av EU, utan som anses vara en del av EU-landet Cypern, omfattas av särskilda bestämmelser med hänsyn till att den cypriotiska regeringen inte har kontroll över området. Dessa undantag grundar sig på ett protokoll som är fogat till Cyperns anslutningsfördrag, och som kan upphävas av Europeiska unionens råd vid ett eventuellt återförenande av ön.
Utvidgningen miniatyr|