Alexander II (ryska: Александр II Николаевич/Aleksandr II Nikolajevitj), född den 17 april (g.s.) / 29 april (n.s.) 1818 i Moskva, död den 1 mars (g.s.) / 13 mars (n.s.) 1881 i Sankt Petersburg (mördad), var Rysslands tsar, kung av Polen och storfurste av Finland från 1855.
Hans regeringstid inleddes med Krimkrigets slut och präglades till en början av omfattande reformer: livegenskapen upphävdes 1861, rättsväsendet och lokalförvaltningen omdanades och tryckfriheten vidgades. Det gav honom eftermälet ”befriaren”. Efter mordförsöket mot honom 1866 gick utvecklingen i motsatt riktning, och flera av reformerna togs tillbaka eller inskränktes. I Finland blev hans tid däremot en framstegens tid: lantdagen sammankallades 1863 för första gången sedan 1809, finskan upphöjdes till ämbetsspråk, landet fick eget mynt och en egen värnpliktsarmé, och 1894 restes ett monument över honom på Senatstorget i Helsingfors. Alexander II mördades 1881 i ett bombattentat i Sankt Petersburg.
Uppväxt och tronföljartid Alexander II var son till Nikolaj I av Ryssland och Alexandra Feodorovna, som i sin tur var dotter till kung Fredrik Vilhelm III av Preussen. I samband med faderns tronbestigning 1825 fick den sjuårige tronarvingen uppleva dekabristupproret. Han fick en omsorgsfull uppfostran med skalden Vasilij Zjukovskij som främste lärare, och de som ansvarade för hans civila fostran hörde till den intellektuella krets som samlades kring familjen Karamzin och Aleksandr Pusjkin. Under det sista årtiondet av faderns regering deltog Alexander ofta i styrelsen. Han skickades därför i åtskilliga viktiga statsangelägenheter till hoven i andra länder.
Krimkriget När Alexander den 2 mars 1855 tillträdde regeringen, pågick ännu Rysslands krig mot osmanska riket och västmakterna, det så kallade Krimkriget. Hans tronbestigningsmanifest tydde inte på att han skulle göra fredliga reformer till huvuduppgiften för sin regering. Istället fortsatte nya rustningar i Ryssland. Alexander besökte själv krigsskådeplatsen och skyndade sedan att avsluta kriget. Strax efter freden, som undertecknades i Paris år 1856, tillkännagav Alexander att han som regent skulle sträva efter att upprätthålla freden samt utveckla sitt folks andliga och materiella krafter. Freden innebar att Ryssland inte längre behövde uppträda som garant för Wienkongressens ordning i Europa, vilket gav utrymme att koncentrera sig på inrikespolitiken. Redan i mars 1856 undertecknade kejsaren i Moskva ett manifest om att genomgripande reformer skulle beredas, och i augusti samma år kröntes han och gemålen Maria Aleksandrovna i Moskva.
Inrikespolitik Från alla håll yrkades på reformer, och första delen av Alexanders regering utmärktes av en mängd sådana, främst livegenskapens upphävande 1861. Han införde också vidsträckt tryckfrihet, underlättade förbindelserna med utlandet och införde självförvaltning i kommuner och provinser. En ny organisation av rättsväsendet och införandet av allmän värnplikt skulle tills vidare avsluta reformarbetet. Först när dessa reformer hunnit verka var det meningen att verket skulle krönas med att folkvalda ombud kallades in för att delta i avgörandet av rikets allmänna ärenden.
De stora reformerna måste till betydande del genomföras som förordningar uppifrån, eftersom tillräcklig enighet inte kunde nås — framför allt inte i frågan om jordägandet och livegenskapen. Det var upphävandet av livegenskapen som både i Ryssland och utomlands gav Alexander II hans eftermäle som ”befriaren”. I skuggan av den reformen hamnade en lika genomgripande omdaning av rättsväsendet och lokalförvaltningen, där det inrättades valda förvaltningsorgan på olika nivåer och ett rättssystem byggt på nämndförfarande. Avsikten var att på sikt bereda marken för ett parlamentariskt system på riksnivå.
Alexander utfärdade ett amnestidekret, varigenom deltagarna i 1825 års revolt och 1830–1831 års polska resning dels fick sin ställning mildrad, dels fick återvända ur förvisningen. Mot Polen visade han i början stor givmildhet, men rysshatet i Polen gav inte vika. Alexander lät då genom greve von Berg kväsa det 1863 utbrutna upproret samt russifiera landet.
En vändpunkt var det första mordförsöket mot kejsarens person 1866. Det fick stor betydelse både för den allmänna opinionen och för Alexander själv, som därefter såg sitt eget liv som osäkert och menade att terroriströrelserna måste bekämpas mer beslutsamt. Till minister för folkupplysningen utnämndes greve Dmitrij Tolstoj, som blev den skarpaste måltavlan för liberalernas och vänsterns opposition.
Det så kallade gammalryska partiet, som motsatte sig reformer och Rysslands närmande till västvärlden, fick efterhand allt större inflytande på tsaren. Efter mitten av 1860-talet började Alexander att ta tillbaka eller inskränka en del av de tidigare reformerna. Självförvaltningskorporationerna (zemstvos) blev nu underkastade sträng uppsikt av guvernörerna, politiska brott undandrogs åter de vanliga domstolarna för att överlämnas åt specialkommissioner. Politiskt misstänkta blev på en enkel befallning av tsaren deporterade till Sibirien, tryckfriheten inskränktes, och undervisningen vid alla läroanstalter underkastades sträng uppsikt. De reformvänliga elementen drogs in i radikalism och nihilism och attentaten mot höga statsfunktionärer ökade. Ju häftigare och våldsammare former oppositionen tog, desto hårdare blev förföljelsen av dem som visade missnöje med det rådande systemet, och de politiska processerna och deportationerna till Sibirien tilltog kraftigt. Vid 1860-talets slut hade tsaren gett upp sina planer på folkets politiska uppfostran, och gammalryskhet, autokrati och ortodoxi rådde återigen i hela landet.
Utrikespolitik Medan Alexander utvidgade sitt rike genom erövringar i Asien, valde han länge neutralitet under de europeiska konflikterna som började gro. Han dolde visserligen inte sina vänskapliga känslor för Preussen i kriget med Österrike (1866) och Frankrike (1870–1871). Bakom hållningen till Preussen låg både släktband och politik: Vilhelm I var Alexanders morbror, och Preussen hade ställt sig på Rysslands sida under det polska upproret 1863. Den preussiska segern 1866 avgjorde i allt väsentligt frågan om Tysklands enande, och den rysk-preussiska förbindelsen fick därmed ny tyngd. Alexander gjorde också personliga besök i Paris 1867, då det var kraftiga motdemonstrationer och blev utsatt för ett mordförsök av polacken . 1873 besökte Alexander även London för att lugna England sedan han förlovat sin dotter Maria med hertigen av Edinburgh, Alfred av Sachsen-Coburg-Gotha.
Från och med 1872 inträdde ett hjärtligare förhållande till Österrike med konferenser, det så kallade trekejsarförbundet, mellan Alexander samt kejsarna Vilhelm och Frans Josef under de följande åren. Den panslavistiska rörelsen tvingade honom dock att överge neutraliteten samt till Serbiens och Montenegros hjälp angripa osmanska riket år 1877. Han delade farorna med hären under den kritiska tiden i Bulgarien, tills Plevens fall i december 1877 öppnade en rad av glänsande framgångar, som förde till freden i San Stefano.
Den betydliga minskning i fredsvillkoren som gjordes på Berlinkongressen 1878, ledd av Bismarck, minskade för en tid det intima förhållandet till Tyskland.
Attentaten och mordet Den av sociala missförhållanden närda jäsning som pågått under Alexanders hela regering antog efter kriget en allt våldsammare karaktär. Den 14 april 1879 förövade Aleksandr Solovjov ett revolverattentat mot Alexander framför Vinterpalatset. Den 1 december samma år försökte man med minor spränga tsarens privata tåg mellan Livadija och Moskva och den 27 februari 1880 inträffade en dynamitexplosion under tsarens matsal i Vinterpalatset. Missmodig överlämnade Alexander nästan diktatorisk makt åt Michail Loris-Melikov för att återställa lugnet, vilket också tycktes lyckas genom en rad milda åtgärder från dennes sida. Loris-Melikovs plan syftade till att försiktigt föra in Ryssland på en parlamentarisk väg och ta vara på den anda av framsteg som präglat Alexander II:s tjugofemårsjubileum som regent. Men terrororganisationen Narodnaja voljas (Folkviljan) exekutivkommitté förklarade i en proklamation Alexander dömd till döden, och fyra dagar efter det att han undertecknat ett utkast till åtgärder för införande av en friare författning mördades han, den 13 mars 1881, med explosiva bomber under en åktur på en av Petersburgs förnämsta gator.
Storfurste av Finland Alexander II:s regeringstid har i Finland beskrivits som en framstegens tid. Storfurstendömet fick en regelbundet sammanträdande lantdag, ett eget myntväsen, en egen militär och ett folkskoleväsende skilt från kyrkan – reformer som framhävde landets ställning som egen nation långt tydligare än förut.
Tronarvinge och universitetskansler Vid faderns tronbestigning 1825 efterträdde Alexander denne som kansler för universitetet i Helsingfors, ett uppdrag han innehade fram till sin egen tronbestigning 1855. Den unge kanslerns förbindelser med Finland bidrog till det närmande mellan finsk och rysk kultur som kulminerade i universitetets 200-årsjubileum 1840. Som kansler skaffade han sig god kännedom om finska förhållanden och var angelägen om att gå finländarnas önskningar till mötes.
Besöket i Helsingfors 1842 skapade varaktiga band av sympati; bland andra den unge Zacharias Topelius fattade tycke för den blivande regenten och lovprisade honom sedan i dikter. Vid ett besök 1851 betonade storfursten regeringens positiva inställning till finska språket och litteraturen genom att personligen överräcka utnämningsbrevet till ämnets förste professor, Matthias Alexander Castrén. År 1854 kom han på nytt till Finland med anledning av Krimkriget.
Reformprogrammet 1856 Vid tronbestigningen 1855 bekräftade Alexander II finländarnas och ståndens privilegier. Kort efter Parisfreden höll han den 24 mars 1856 ett tal i senaten i Helsingfors som innehöll både ett tack för lojaliteten under kriget och ett brett upplagt reformprogram, inriktat på ekonomi och folkbildning.
Två beslut följde omedelbart. Efter ett kvartssekels uppehåll fick Finland åter en generalguvernör bosatt i Helsingfors, greve F.W.R. Berg, och i Sankt Petersburg återupprättades 1857 Kommittén för finska ärenden som stöd för ministerstatssekreteraren, den finländske ämbetsman som föredrog Finlands ärenden för kejsaren. Tullförhållandet till Ryssland ordnades 1859 till Finlands fördel, beslutanderätten i en stor grupp ärenden överfördes från kejsaren till senaten, och näringslivet förnyades genom att privilegier och monopol avskaffades och genom senare lagstiftning om aktiebolag, bankverksamhet och hypotekslån.
Januariutskottet och lantdagen Hoppet om att ständerna skulle sammankallas — något som inte skett sedan lantdagen i Borgå 1809 — väcktes tidigt. Kejsaren var betänksam över vilken verkan ett sådant steg kunde få i Polen och i Ryssland självt och prövade därför först en kompromiss: ett ständerutskott, det så kallade januariutskottet, sammanträdde 1861. Det möttes av politiska demonstrationer i Helsingfors, och kejsaren fick förklara att avsikten inte varit att ersätta lantdagen. Vid årets slut grundades Helsingfors Dagblad som språkrör för den liberala opinionen.
Sommaren 1863, när det polska upproret hotade att övergå i storkrig, utnämnde kejsaren Johan Vilhelm Snellman till senaten och kom själv till Finland. I september återvände han för att öppna lantdagen, den första sedan 1809. Ständerna sammankallades på nytt 1867 och därefter vart femte år, och lantdagsordningen 1869 reglerade den reguljära verksamheten. Någon större reform av regeringsformen kom däremot inte till stånd – planerna på senatens ställning, en högsta rättsinstans och ökad makt åt lantdagen förföll – men lantdagen fick stor symbolisk betydelse för tanken på Finland som nation.
Språket, myntet och värnplikten