Centerpartiet är ett politiskt parti i Sverige som leder sin historia tillbaka till det 1913 bildade Bondeförbundet . Från att ursprungligen ha varit ett rent intresseparti för landsbygdens folk breddade man efter hand sin politik till att omfatta hela det politiska fältet. Partiprogrammet från 1913 ändrades 1916, 1933 och 1946 och fick efterhand mer liberal prägel. Efter 1960-talet tog partiet tydlig ställning som ett icke-socialistiskt parti och förespråkar en borgerlig politik. Sedan 1930-talet har fyra regeringar i Sverige letts av partiets ordförande.

Bakgrunden till bildandet Startskottet till partibildningen var Carl Berglunds upprop i tidningen Landsbygden 1910: "Bröder, låtom oss enas". Förutom han själv hade uppropet undertecknats av 24 andra lokala lantbrukare. Uppropet manade till samling för att förbättra lantbrukarnas aktuella situation och stärka inflytande i samhället för att möta framtidens förändringar.

Partiet grundas (1913) 1 mars 1913 hölls ett konstituerande möte för Bondeförbundets riksorganisation i Falköping. Redan några dagar innan hade en första lokalavdelning (sockenförening) bildats. Redan i december 1913 kunde det första valkretsförbundet, omfattande 30 sockenföreningar börja sin verksamhet i Skaraborgs läns södra valkrets. Under åren 1914-1916 spred sig rörelsen, trots konkurrensen från liknande jordbruksorganisationer och misstro från övriga partier.

Splittringens tid (1913-1921) Första tiden kännetecknades av meningsskiljaktigheter och inre stridigheter. Detta ledde till att Elfrid Dürango avskedades från redaktörsposten för tidningen Landsbygden och att han tillsammans Karl Andreasson bröt sig loss och bildade partiet Svenska jordeförbundet med tidningen "Jorden och folket" som organ. I samband med Bondetåget bildades Bondetågets försvarsförbund och Skånska bondeförbundet. Dessa två förenades med Svenska jordeförbundet den 6 februari 1915 och bildade Jordbrukarnas Riksförbund. Även Bondeförbundet hade bjudits in till mötet, men avböjt då man betraktade den nya riksorganisationen som en del av högern på grund av dess försvarsvänlighet.

I december 1916 höll Bondeförbundet sin första riksstämma i Falköping besökt av 20 kretsombud och 124 sockenombud från 10 län. Till partiets första ordförande valdes Erik Eriksson i Spraxkya och Carl Berglund blev partisekreterare.

De kommande åren präglades av stark konkurrens mellan de båda organisationerna. I likhet med konkurrenten Jordbrukarnas Riksförbund, ville partiet ta till vara det lediga väljarunderlag som fanns sedan Lantmannapartiet hade upphört. Bondeförbundet lär ha varit starkast i Västergötland, Dalarna och Hälsingland, medan Jordbrukarnas Riksförbund var det i Skåne, Östergötland, Jämtland, Värmland och på Gotland.

Etablering som ett riksdagsparti Vid valet 1917 kom både Bondeförbundet och Jordbrukarnas Riksförbund in i riksdagens andra kammare. Båda partiernas ledamöter arbetade i en gemensam riksdagsgrupp som fick namnet Jordbrukarnas fria grupp.

Vid landstingsmannavalet 1919 erhöll Bondeförbundet 94 representanter fördelade på 19 län, vilket medförde att Bondeförbundet på hösten samma år fick 12 representanter i första kammaren.

Enandet 1921 13 januari 1921 lyckades de två partierna enas om ett samgående, något de båda partiorganisationerna bekräftade året efter. Riksförbundets ungdomsorganisation Svenska landsbygdens ungdomsorganisation blev Bondeförbundets ungdomsrörelse.

1920-talet

Under 1920-talet skedde en dragning åt vänster i Bondeförbundets politik. Man motsatte sig de bank-, industri och storföretagsintressen som man menade att de borgerliga partierna företrädde, samtidigt som man motsatte sig vänsterpartiernas omfattande krav på dyra sociala reformer och även menade att de inte gav jordbruksnäringen tillräckligt skydd och stöd och intog en ställning mellan de båda blocken.

1929 blev Olof Olsson i Kullenbergstorp vald till partiledare. Olsson var mycket försiktig med att ge sig i lag med andra partier och tackade nej till att partiet skulle ingå i borgerliga regeringar som exempelvis Lindmans högerregering efter andrakammarvalet 1928 och Ekmans liberala regering. Med liberalerna kunde man dock komma överens om att införa prisreglering på spannmål. Regleringen skulle administreras av Statens spannmålsnämnd och till vice ordförande där utnämnde regeringen bondeförbundaren Axel Pehrsson-Bramstorp. Sommaren 1932 infördes också en liknande reglering av mjölken som skulle garantera bönderna ett visst pris.

1930-talet Efter andrakammarvalet 1932 tillträdde en socialdemokratisk regering med Per Albin Hansson som statsminister.

1933 antogs ett nytt partiprogram där det bland annat stadgades:

Krisuppgörelsen 1933 eller "Kohandeln" 1933 kom Bondeförbundet överens med regeringen att ge sitt stöd för regeringens stimulanspaket på 180 miljoner kronor i utbyte mot att jordbrukets prisregleringar inte bara skulle finnas kvar utan också innefatta kött, fläsk och ägg. Förhandlingarna mellan de båda partierna kom av motståndarna kallas Kohandeln och är bakgrunden till begreppet Kohandel.

Krisprogrammet innebar bland annat: att mjölk, ägg, spannmål och smör-priset reglerades, att en slakterilånsfond bildades och olika former av jordbruksstöd.

Överenskommelsen med socialdemokraterna hade genomförts av en grupp yngre riksdagsmän, däribland Pehrsson-Bramstorp, och partiledaren Olsson fick inget veta förrän allt var klart. Olsson kände sig åsidosatt och sommaren 1934 avgick han som partiledare och efterträddes av Pehrsson-Bramstorp.

Samarbetet med socialdemokraterna fortsatte fram till 1936 då den socialdemokratiska regeringen föll på grund av försvarsfrågan.Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord Centerpartiet)

Sommarregeringen 1936

1936 blev Pehrsson-Bramstorp kortvarigt statsminister för en tremånadersregering. Efter andrakammarvalet 1936 valde regeringen att avgå trots att några statsråd ville att regeringen skulle sitta kvar som minoritetsregering.Nilsson (1998), s. 24-26 Istället ingick Bondeförbundet i en koalitionsregering med socialdemokraterna. Bondeförbundaren Janne Nilsson blev försvarsminister och fick ansvaret att rusta upp försvaret. Pehrsson-Bramstorp blev jordbruksminister och på den posten satt han i nio års tid.

Krigstiden och åren efter (1939-1948)

Krigstiden 1939-1945

Partiet deltog också från 1939 i den krigstida samlingsregeringen. Inom partiet fanns dock en minoritet som efter andrakammarvalet 1940 ville att partiet skulle lämna samlingsregeringen. Under kriget fanns det också en opposition mot partiledaren som ansåg att han inte med tillräcklig kraft arbetade för jordbrukarnas intressen och gentemot sin egen riksdagsgrupp var förhållandet i vissa fall dåligt. Bondeförbundets riksstämma 1941 har kallats för "slaget vid Lund" där partiledaren med ett nödrop höll sig kvar men fick acceptera att den oppositionella Erik von Heland blev andre vice ordförande.Nilsson (1998), s. 28-30

1943 bytte partiet namn till Landsbygdspartiet Bondeförbundet. Partiets drag av intresseparti för bönderna fanns dock kvar. I partiprogrammet från 1946 heter det: "Vi vilja därför kraftigt arbeta för allmän anslutning till och obrottslig solidaritet med jordbrukets ekonomiska och fackliga organisationer".Nilsson (1998), s. 46

Efter krigsslutet 1945 avgick samlingsregeringen och följdes av en helt socialdemokratisk regering med Per Albin Hansson som statsminister.

Slutet av 1940-talet Efter Hanssons plötsliga bortgång 1946 blev Tage Erlander ny statsminister och partiledare. Under hösten 1947 och vintern 1948 träffades Erlander och Pehrsson-Bramstorp flera gånger för att diskutera ett tänkbart regeringssamarbete efter valet 1948. Pehrsson-Bramstorp var intresserad av detta och ansåg att Folkpartiet under ledning av Bertil Ohlin var ett hot både mot jordbruksregleringarna och jordbrukarnas ekonomiska föreningar.Nilsson (1998), s. 33

Pehrsson-Bramstorp blev omvald som partiordförande vid riksstämman i Visby i juni 1948 men bara någon månad senare drabbades han av stroke. Efter valet i september 1948 inbjöd Erlander Bondeförbundet att medverka i en koalitionsregering. Partiets förste vice ordförande Gunnar Hedlund föredrog att vara försiktig och partistyrelsen beslöt att tacka nej till inbjudan.

Vid riksstämman i Falun i juni 1949 valdes Gunnar Hedlund till partiordförande och Erik von Heland blev förste vice ordförande.

1950-talet

Koalition med socialdemokraterna (1951-1957)

Partiet samarbetade med socialdemokraterna i en koalitionsregering 1951-1957. Socialdemokraterna saknade egen majoritet och föredrog Bondeförbundet framför SKP. Partiledaren Hedlund blev inrikesminister. Med bondeförbundaren Sam B. Norup som jordbruksminister anklagades partiet vid valet 1952 för att ogenerat gynna sina egna kärnväljare, bönderna, genom den så kallade retroaktiva grispremien. Norup var vice ordförande i Sveriges Lantbruksförbund och med honom som jordbruksminister kunde bönderna känna sig lugna - med den stora jordbrukspolitiska propositionen 1955 förblev jordbruksregleringarna kvar.

Under andra hälften av 1950-talet blev ATP-frågan aktuell. Bondeförbundet hade en annan mening än socialdemokraterna om hur pensionsfrågan skulle lösas och efter folkomröstningen 1957 upplöstes regeringen.

Landsbygdens parti Partiledaren Hedlund lanserade efter valet 1956 den så kallade strukturförändringshypotesen: i takt med att jordbruk lades ned och människor flyttade till städerna minskade gruppen av potentiella väljare. Alla trodde inte på den hypotesen utan påpekade att på de orter där Bondeförbundet gick bakåt gick Högerpartiet framåt.Nilsson (1998), s. 52-53 Eftersom partiet hade gått bakåt i riksdagsvalen 1952, 1954 och 1956 fanns det ändå majoritet för att göra något. Partiet var tvunget att bredda sitt väljarunderlag och 1957 bytte partiet namn till Landsbygdspartiet Centerpartiet för att året efter förenkla namnet till Centerpartiet.

Förändringens vindar (1959-1968) I slutet av 1950-talet och början av 1960-talet framträdde en ung generation av centerpartister: Johannes Antonsson, tidigare ordförande i SLU, Gustaf Jonnergård, partisekreterare och Thorbjörn Fälldin, riksdagsman från Ångermanland. Karaktären av intresseparti för bönderna minskade och istället blev partiet tydligt allmänborgerligt. I partiprogrammet från 1959 förespråkade partiet lokal självstyrelse, decentralisering och hänsyn till miljön. Partet var kritiskt till att människor tvingades flytta till storstäderna för att få jobb.

Partiets borgerliga prägel gjordes tydligt vid andrakammarvalet 1960 när partiledarna Hedlund och Ohlin förklarade att både Centerpartiet och Folkpartiet hade som gemensamt mål "att socialdemokrater och kommunister försätts i sådan minoritet i den folkvalda andra kammaren att regeringsskifte blir aktuellt". Något regeringsskifte blev dock inte aktuellt men det skapade en samförståndsanda som inte funnits tidigare mellan de två partierna. 1966 lade partierna fram en gemensam motion om den ekonomiska politiken.Nilsson (1998), s. 74-83

Under 1960-talet skärptes tonen mot socialdemokraterna, bland annat när den socialdemokratiska regeringen 1965 ville avskaffa bolagsförbudslagen från 1925 som förbjöd skogsbolagen att köpa skogsmark. Partiet var också kritisk till de strukturförändringar som innebar att många flyttade från landsbygden till städerna. Under decenniet blev också naturmiljön en politisk fråga. Atomenergi och miljögifter blev omdebatterade genom böcker och tidningsartiklar.

Partiets tydliga opposition mot socialdemokraterna innebar en fördubbling av väljarstödet mellan 1956 och 1970.

Näst största partiet (1968-1979)

I valet 1968, med Gunnar Hedlund som partiledare, blev Centerpartiet riksdagens näst största parti, en ställning man behöll fram till valet 1979.

Thorbjörn Fälldin tar över