Slaget om Storbritannien (, eller Luftschlacht um Großbritannien) var ett försök av Tysklands flygvapen (Luftwaffe) att under andra världskriget skaffa sig kontroll över brittiskt luftrum och krossa brittiska flygvapnet (RAF). Andrahandsmålet var att förstöra fabriker för flygplanstillverkning och tvinga Storbritannien till neutralitet eller kapitulation.

Operationerna startade som en förberedelse för en planerad invasion av landet, kallad Operation Seelöwe.

Den period som i Storbritannien kallas the Blitz inleddes den 7 september 1940 genom ett anfall mot London och varade till maj 1941 då Luftwaffe drog bort sina bombplansenheter för att förbereda anfallet mot Sovjetunionen.BBC History-The BlitzStore norske leksikon / Blitzen

Bakgrund Dunkerque miniatyr|Situationen i Europa 1940. miniatyr|Winston Churchill vid en konferens i Québec, augusti 1943. När evakueringen av brittiska och franska styrkor från Dunkerque genomförts (29 maj till 4 juni 1940) och Frankrike kapitulerat (22 juni 1940) var den tyska ledningen osäker om vad som borde komma härnäst. Adolf Hitler trodde att kriget var över och att britterna, som var besegrade på kontinenten, skulle komma till förhandlingsbordet tämligen snart. Det fanns i Storbritannien en tämligen stor opinion som var positiv till förhandlingar med Tyskland, medan premiärminister Winston Churchill fullständigt vägrade att höra talas om ett vapenstillestånd med dem. Han stärkte den allmänna opinionen mot en fredlig lösning och förberedde britterna på ett långt krig. I ett tal i underhuset den 18 juni konstaterade han: Det som general Weygand kallade slaget om Frankrike är över. Jag förväntar mig att slaget om Storbritannien snart kommer att börja.

Planer på invasion Det brittiska avvisandet av de tyska kraven var mycket tydliga och för att åstadkomma ett slut på kriget i väster beordrade Hitler ett framtagande av en plan för invasion. Han hoppades att skrämma britterna till fred innan en invasion ens skulle behöva vara nödvändig. Planen togs fram av OKW (Krigsmaktens överkommando) och den fick täcknamnet Operation Seelöwe (Sjölejon). Invasionen skulle enligt planen genomföras i mitten av september och krävde en landsättning på den brittiska sydkusten som skulle stöttas av ett kraftigt flyganfall.

Operation Seelöwe

Seelöwe var emellertid en tämligen oduglig plan – den saknade resurser framför allt i form av sjötransportmedel. Dessutom fanns en stor oenighet mellan armén och Kriegsmarine. Armén ville landstiga på bred front för att lättare kunna bryta sig ur brohuvudet, medan marinen endast kunde tänka sig att skeppa över mindre förband till en mycket smalare brohuvud. Med det hot som den brittiska flottan skulle utgöra vid en hel dags sjötransport över Engelska kanalen tycktes det inte finnas ens skuggan av möjlighet att genomföra den såvida inte Luftwaffe kunde tillskansa sig ett fullständigt luftherravälde. Med tysk kontroll av luftrummet kunde Royal Navy slås ut och därmed möjliggöra överskeppning av arméstyrkor. Den första uppgiften var alltså att besegra RAF och därmed kunna få full rörelsefrihet. Av denna anledning upprättades en plan som innebar anfall mot brittiska flygfält och flygplansfabriker. Luftwaffes befälhavare riksmarskalken Hermann Göring kallade sin plan Adlerangriff (Örnanfallet) och det skulle börja den 12 augusti med ett omfattande storanfall.

Inledningen på slaget om Storbritannien Innan starten av Adlerangriff kom en hel månad av anfall mot konvojer i Engelska kanalen. Den perioden kallades av tyskarna för Kanalkampf (kanalkampen) och var avsedd att testa RAF:s försvar och locka upp brittiska jaktplan till strid. Dessa attacker började den 10 juli som av britterna har blivit den dag som anses inleda slaget om Storbritannien.

Luftwaffes strategi

Det strategiska flygkriget Den tyska strategin influerades av teorier om strategisk bombning från tiden före kriget, utformade av den ledande flygstrategiske tänkaren, den italienske flyggeneralen Giulio Douhet. Den betonade luftangreppet, luftförsvarets svaghet och terrorbombningens effekt på den allmänna moralen. Efter deltagandet i spanska inbördeskriget hade tonvikten i stället svängt över mot ett mera taktiskt flygvapen. I Polen och Frankrike hade Luftwaffe opererat i samverkan med armén och därigenom skapat förutsättningarna för blixtkrig. I ett slag om Storbritannien skulle emellertid Luftwaffe tvingas att agera helt självständigt och genomföra sin uppgift utifrån egen kraft. Denna insats gav Göring utomordentliga möjligheter att bevisa och testa vad hans flygvapen kunde åstadkomma när det gällde strategisk bombning.

Luftwaffe omgrupperades efter det avslutade slaget om Frankrike i tre luftflottor på Storbritanniens södra och norra flanker.

Luftflotte 2, som stod under befäl av generalfältmarskalk Albert Kesselring, ansvarade för bombandet av sydöstra England och London-området. Luftflotte 3, under befäl av generalfältmarskalk Hugo Sperrle hade ansvaret för Midlands, västra och nordvästra England. Luftflotte 5, som leddes av generalöverste Hans-Jürgen Stumpff från hans högkvarter i Norge, hade ansvaret för norra England och Skottland.

Allt eftersom slaget fortlöpte kom ansvaret att förskjutas så att Luftflotte 3 fick ta ansvaret för den nattliga bombningen, medan huvudanfallet föll på Luftflotte 2.

Oenighet bland tyska generaler Inledande tyska beräkningar menade, att det skulle ta fyra dagar för att besegra RAF:s jaktplanskommando – Fighter Command. Det skulle följas av fyra veckors upprensningsaktioner mot resten av landet, där bombplan och långdistansjaktplan skulle radera ut flygindustrin. Planens intention var att börja anfallen mot de flygbaser, som låg närmast kusten i söder och därefter gradvis vandra inåt landet mot London och den ring av flygbaser, som skyddade huvudstaden. På det stora hela följde tyskarna detta schema, men befälhavarna hade något divergerande uppfattningar om strategin. Sperrle ville slå ut luftförsvarets infrastruktur genom bombning, medan Kesselring förordade ett direkt anfall mot London och att attackera den brittiska regeringen och locka upp brittiska jaktplan till avgörande strider. Göring, som hade nog med besvär med att upprätthålla sin egen maktposition inom Luftwaffe gjorde inget för att klargöra vad som gällde och ägnade sig i stället åt sina egna urmodiga idéer om luftstrid, vilket så småningom kom att leda till taktiska och strategiska misstag.

Misslyckat spioneri thumb|En Supermarine Spitfire Mk IIA. Plan nummer P7350 (Battle of Britain Memorial Flight) är den enda kvarvarande, flygande Spitfiren som deltog i slaget om Storbritannien. Luftwaffe var dessutom dåligt förberett genom avsaknaden av information om det brittiska försvaret. Det tyska underrättelseväsendet var upphackat i delar – och stördes av den rivalitet som rådde. Dess genomsnittliga prestation var enligt brittisk uppfattning klart amatöraktig. 1940 fanns det bara några få underrättelseagenter som verkade i Storbritannien, om ens det. De försök som gjordes att plantera in spioner i landet spräcktes i ett tidigt skede. Det här innebar att Luftwaffe inte hade någon som helst färsk information om de brittiska luftförsvarsanläggningarna, speciellt när det gällde viktiga kommando- och kontrollsystem som hade installerats de sista åren före kriget. Dessutom ignorerades korrekt information om jaktförsvarets styrka och förmåga om den inte stämde överens med vad de visste sedan tidigare. Vid ett flertal tillfällen trodde ledningen att Fighter Command hade kollapsat och de övervärderade resultaten av strider mellan egna och brittiska jaktplan så att den högsta ledningen blev mer och mer fjärmad från verkligheten. Allt detta ledde till att de inte hade någon klok strategi ens när RAF hade blivit inträngt i ett hörn.

Dowdings system thumb|En radarstation av typen Chain Home Low vid Hopton-on-Sea. Bilden är tagen 1945. Slaget om Storbritannien har kommit att göra RAF:s jaktplan Spitfire och Hurricane till legender. Det går emellertid inte att bortse från att systemet för upptäckande av fientliga plan och ledning av striden, motsvarande det som idag kallas stridsledning och luftbevakning på svenska, var den verkliga hörnstenen som luftförsvaret byggde på. Det är känt som Dowdings system efter sin chefsarkitekt flygmarskalken Sir Hugh Dowding, som ledde RAF:s Fighter Command.

Radarstationer miniatyr|Brittiska radarövervakningen. miniatyr|Enigma. Dowdings system byggde på ett tidigt upptäckande av fientlig flygverksamhet. En lång rad av radarstationer längs den södra kusten bevakade luftrummet över Frankrike och kunde varna när flygformationer började byggas upp och startade sin rörelse mot den brittiska sydkusten. Som komplettering av radarbevakningen fanns en kår av observatörer - drygt 1 000 observationsposter, som kunde fånga flygplansrörelserna visuellt från sina bevakningsplatser. De rapporter, som flöt in från radarstationerna och observatörerna samlades upp av filtreringsstationer, som sorterade och organiserade informationen. Den sändes därefter vidare till jaktflygets högkvarter i Stanmore och även till varje jaktflygeskader. Informationen markerades på så kallade plottingbord – stora kartor där inkommande flygrörelser kunde följas av flygstridsledare, som beordrade insatser av jaktflyg från lämpliga divisioner.

Enigma Det har ibland sagts att den chiffermaskin, Enigma, som polska och brittiska matematiker lyckades forcera skulle ha haft stor inverkan på slagets utgång. Det är nog snarare så att den information som britterna kunde erhålla den vägen var mera att betrakta som förhandsinformation om de tyska planerna på kommande insatser. En annan viktig informationskälla var den avlyssning av Luftwaffes radiotrafik som i tidigt skede varnade för kommande anfall.

RAF:s organisation Det brittiska luftrummet var indelat i fyra eskadrar (10:e i sydvästra England, 11:e i sydöstra England, 12:e i Midlands och 13:e i Skottland), vilka i sin tur delades upp i sektorer, som var och en till sitt förfogande hade i allmänhet två till fyra jaktdivisioner (se nedan). Sektorstationen med sin ledningsstab var hjärtat i organisationen, men den hade också tillgång till ett antal satellitflygfält dit de kunde sprida sina divisioner vid behov. De flesta av dessa fält hade inga permanenta banor utan bestod av jämna gräsfält, vilket var möjligt med de plan som användes under andra världskriget. När information från den centrala luftförsvarsledningen kom till eskadrarnas ledningsstab, sände den ut filtrerad information till de olika sektorsstationerna med instruktioner att vidta åtgärder genom att göra sina divisioner luftburna. Väl i luften dirigerades planen via radio från sektorns stridsledning.

Tekniska begränsningar Trots att detta system var det mest sofistikerade luftförsvarssystemet i världen vid denna tid, hade det sina begränsningar. Radarstationerna råkade då och då ut för allvarliga tekniska fel och kedjan av observatörer hade av naturliga skäl svårigheter att upptäcka och följa fientlig flygverksamhet nattetid och vid dålig väderlek – en inte alltför ovanlig situation i Storbritannien. Möjligheten till radiokommunikation var starkt begränsad eftersom de använde sig av kortvåg med begränsad räckvidd, vilket bland annat hindrade kommunikation med divisioner, som flög nära kusten (sektorstationerna låg en bit inne i landet). Varje division hade sin egen frekvens, vilket omöjliggjorde kommunikation mellan divisioner och till sist hade systemet för att känna igen de egna planen, som gick under benämningen ”Huff-Duff”, en begränsning till fyra divisioner från samma sektor samtidigt i luften.

Effektiv bekämpning