Slaget om Guadalcanal, också känt under kodnamnet Operation Watchtower av de allierade, utspelades mellan den 7 augusti 1942 och den 9 februari 1943, på och omkring ön Guadalcanal i stillahavskriget under andra världskriget. Det var en del av de allierades strategiska plan att skydda konvojerna mellan USA, Australien och Nya Zeeland. Med start ett par månader efter slaget om Kokoda Track var det den andra stora offensiven av de allierade mot Japanska imperiet.
Den 7 augusti 1942 påbörjade de allierade styrkorna, bestående av mestadels amerikanska trupper, sina landstigningar på öarna Tulagi och Florida (Nggela Sule) i södra Salomonöarna med målet att förhindra japanska trupper att använda öarna som baser för att störa de allierades konvojtransporter med proviant mellan USA, Australien och Nya Zeeland. De allierade hade även för avsikt att använda Guadalcanal och Tulagi som baser för att stödja fälttåget för att så småningom erövra eller nedkämpa den stora japanska basen vid Rabaul på Niu Briten. De allierade krossade de underlägsna japanska försvararna som hade ockuperat öarna sedan maj 1942 och tagit Tulagi och Florida samt ett flygfält (senare döpt Hendersonfältet, Henderson Field) som var under uppbyggnad av japanerna på Guadalcanal.
Japanerna överraskades av den allierade offensiven och gjorde flera försök att återta Hendersonfältet i augusti och november 1942 från den amerikanska marinkåren. Amerikanska armén anslöt sig till försvaret i oktober. Tre stora fältslag, fem stora sjöslag och oavbrutna, nästan dagliga luftstrider kulminerade i det avgörande sjöslaget vid Guadalcanal i början av november 1942 där de sista japanska försöken gjordes för att landsätta tillräckligt med trupper för att återta Henderson Field. I december 1942 övergav japanerna fortsatta försök att återta Guadalcanal och evakuerade de resterande trupperna från ön den 7 februari 1943, mitt framför ögonen på den amerikanska 14:e armékåren, och lämnade ön i de allierades händer.
Fälttåget på Guadalcanal var en betydelsefull strategisk seger för de allierade med kombinerade truppslag över de japanska styrkorna i stillahavskriget. Japanerna hade nått kulmen för sina erövringar i Stilla havet och Guadalcanal markerade de allierades övergång från försvarsoperationer till strategiska offensiver i det kriget och början på offensiva operationer, däribland fälttågen i Salomonöarna, Nya Guinea och Centrala Stilla havet, vilket resulterade i Japans slutliga nederlag och slutet av andra världskriget.
Bakgrund
Strategiska överväganden
Den 7 december 1941 attackerade japanska styrkor USA:s stillahavsflotta vid Pearl Harbor, Hawaii. Attacken lamslog stora delar av den amerikanska slagskeppsflottan och framkallade ett öppet och formellt krigstillstånd mellan de två nationerna. De japanska ledarnas initiala mål var att oskadliggöra den amerikanska flottan, erövra besittningar som var rika på naturtillgångar och etablera strategiska militära baser för att försvara det japanska kejsardömet i Stilla havet och Asien. För att närma sig dessa mål erövrade japanska trupper Filippinerna, Thailand, Malaya, Singapore, Nederländska Ostindien, Wake, Gilbertöarna, Niu Briten och Guam. De som anslöt sig med USA i kriget mot Japan var resterna av de allierade styrkorna, av vilka många, inklusive Storbritannien, Australien och Nederländerna, också hade attackerats av Japan.Murray, s. 169–195.
miniatyr|vänster|Japanskt herravälde i västra Stilla havet mellan maj och augusti 1942. Guadalcanal är beläget i det nedersta högra mittendelen av kartan.
Två japanska försök att bibehålla det strategiska initiativet och utöka sitt yttre försvarsverk i syd och centrala delen av Stilla havet omintetgjordes genom sjöslagen vid Korallhavet respektive Midway. Midway var inte bara de allierades första stora seger mot de tidigare obesegrade japanerna, utan reducerade Japans hangarfartygsstyrkors offensiva förmågor markant. Fram till dess hade de allierade agerat defensivt i Stilla havet, men dessa strategiska segrar bidrog med möjligheten att överta det strategiska initiativet från Japan.Murray, s. 196.
De allierade valde Salomonöarna (ett brittiskt protektorat), uttryckligen Guadalcanal, Tulagi och Florida i södra Salomonöarna som ett första mål.Loxton, s. 3. Den japanska flottan hade ockuperat Tulagi i maj 1942 och upprättat en bas för sjöflygplan i närheten. De allierades bekymmer växte i början av juli 1942 när den japanska flottan började upprätta ett stort flygfält vid Lunga Point på närbelägna Guadalcanal. I augusti 1942 fanns omkring 900 man ur japanska flottan på Tulagi och närliggande öar och 2 800 man (varav 2 200 koreaner och japanska byggnadsspecialister) på Guadalcanal. Dessa baser skulle skydda Japans stora bas vid Rabaul när de var klara, hota de allierades proviant- och kommunikationslinjer samt etablera en truppsamlingsplats för en planerad offensiv mot Fiji, Nya Kaledonien och Samoa (Operation FS). Japanerna planerade att utplacera 45 jaktflygplan och 60 bombflygplan på Guadalcanal när flygfältet stod klart. Dessa flygplan skulle förse japanska flottstyrkor med flygstöd under frammarsch i södra Stilla havet.Alexander, s. 72, Frank, s. 23–31, 129, 628; Smith, s. 5; Bullard, s. 119, Lundstrom, s. 39, Bullard, s. 127. De japanska flygplanen som utsågs till Guadalcanal skulle komma från 26:e flygflottiljen, då förlagd vid baser i centrala Stilla havet (Bullard).
De allierades plan att invadera södra Salomonöarna tänktes ut av den amerikanske amiralen Ernest King, högste befälhavare för United States Fleet. Han förespråkade offensiv för att förhindra att öarna blev japanska baser, varifrån de kunde hota proviantrutterna mellan USA och Australien och för att använda dem som utgångspunkt. Med Roosevelts underförstådda samtycke förespråkade King även invasionen av Guadalcanal. När den amerikanske armégeneralen George C. Marshall motsatte sig det här tillvägagångssättet och vem som skulle leda operationen, konstaterade King att flottan och marinkåren skulle genomföra operationen själva, och beordrade amiral Chester W. Nimitz att fortsätta med de förberedande planerna. King vann till slut dispyten och invasionen sattes i verket uppbackad av den högsta militärledningen.
Guadalcanal skulle genomföras i kombination med en allierad offensiv i Nya Guinea under Douglas MacArthurs befäl för att erövra Amiralitetsöarna och Bismarckarkipelagen, inklusive den stora japanska basen vid Rabaul. Det slutgiltiga målet var en amerikansk återerövring av Filippinerna.Morison, s. 12, Frank, s. 15–16, Miller, Cartwheel, s. 5. Amerikanska Joint Chiefs of Staff skapade "Insatsområde södra Stilla havet" (), med viceamiral Robert L. Ghormley som befälhavare den 19 juni 1942, för att leda offensiven i Salomonöarna. Amiral Chester W. Nimitz, baserad vid Pearl Harbor, utnämndes till högste allierad befälhavare för stillahavsstyrkorna.Murray, s. 199–200; Jersey, s. 85; och Lundstrom, s. 5. miniatyr|höger|Flygfältet vid Lunga Point på Guadalcanal under konstruktion av japanerna och rekryterade koreanska arbetare i juli 1942.
Stridsgrupp
Som förberedelse för den kommande offensiven i Stilla havet i maj 1942, beordrades den amerikanske generalmajoren Alexander Vandegrift att flytta sin 1st Marine Division från USA till Nya Zeeland. Andra allierade land-, sjö- och flygenheter skickades till Fiji, Samoa, Nya Hebriderna och Nya Kaledonien för att etablera baser.Loxton, s. 5; och Miller, s. 11. Espiritu Santo, Nya Hebriderna, valdes som högkvarter och huvudbas för offensiven med kodnamnet Operation Watchtower, med inledningsdatum den 7 augusti 1942. Först planerades den allierade offensiven att endast omfatta Tulagi och Santa Cruzöarna och inte Guadalcanal. Dock efter att allierad rekognoscering upptäckt det japanska flygfältet under uppbyggnad på Guadalcanal, lades ön till i planerna och operationen för Santa Cruzöarna slopades (till slut).Frank, s. 35–37, 53. Japanerna var medvetna om de storskaliga allierade truppförflyttningarna i södra Stilla havet genom signalspaning, men drog slutsatsen att de allierade förstärkte Australien eller möjligen Port Moresby i Nya Guinea.Bullard, s. 122.
Styrkan för Operation Watchtower omfattade 75 örlog- och transportfartyg (däribland fartyg från både USA och Australien), samlade nära Fiji den 26 juli 1942, och deltog i en landstigningsövning innan man utgick mot Guadalcanal den 31 juli.Morison, s. 15; och McGee, s. 20–21. Befälhavare på plats för den allierade expeditionsstyrkan var den amerikanske viceamiralen Frank Fletcher (flaggskepp hangarfartyget ). Befälhavare över amfibiestyrkorna var amerikanske konteramiralen Richmond K. Turner. Vandegrift ledde det 16 000 man stora infanteriet (primärt amerikanska marinsoldater) avsatta för landsstigningarna.Frank, s. 57, 619–621.
De trupper som skickades till Guadalcanal var nyss utkomna från utbildning och beväpnade med gamla gevär med slutstycksmekanism och en mager 10 dagars förbrukning av ammunition. På grund av behovet av att få dem i strid snabbare hade operationsplanerarna minskat deras proviant från en 90 dagars förbrukning till endast 60 dagar. Trupperna i 1:a marindivisionen började hänvisa till den kommande striden som "Operation Shoestring" (Operation Otillräcklig).Ken Burns: The War, Episode 1
Landstigningar miniatyr|höger|Rutter för de allierades amfibiestyrkors landstigningar på Guadalcanal och Tulagi den 7 augusti 1942.
Dåligt väder gjorde att den allierade expeditionsstyrkan kunde anlända i närheten av Guadalcanal osedda av japanerna på morgonen den 7 augusti.McGee, s. 21, Bullard, ss. 125–126. Flera patrulleringsflyg från Tulagi sökte igenom just det området som den allierade invasionskonvojen förflyttade sig i men missade att se de allierades fartyg på grund av hårda stormar och tjocka moln (Bullard). Masaichiro Miyagwa, en japansk försvarare stationerad på Tanambogo som tillfångatogs av amerikanska styrkor (en av fyra japaner av 3 000 stationerade i området som överlevde striden), skrev att fyra japanska patrullplan sändes ut från Florida Island dagligen i form av ett propellerplan, flygande nordost, öster, sydost och söder om Florida Island för att rekognoscera fiendens verksamhet. Han skrev, att på grund av dåliga väderförhållanden undgick den invaderande allierade armadan upptäckt, och att om invasionsflottan blivit upptäckt en eller två dagar före den 7 augusti, skulle den allierade flottan, med dess långsamma transportbåtar, med största sannolikhet ha förstörts.Guadalcanal Echoes, Volume 21, No. 1 Winter 2009/2010 Edition, s. 8, (Publication of the Guadalcanal Campaign Veterans, [American veterans group])
Landstigningsstyrkan delades i två grupper, med en grupp som attackerade Guadalcanal och en Tulagi, Floridaöarna samt närliggande öar.Frank, s. 60; Jersey, s. 95. Landstigningsstyrkan betecknades Task Force 62, som omfattade sex tunga kryssare, två lätta kryssare, 15 jagare, 13 transportfartyg, sex fraktfartyg, fyra jagartransportörer och fem minsvepare. De allierades örlogsfartyg bombarderade landstigningsstränderna medan flyg från de amerikanska hangarfartygen bombade japanska positioner på öarna och förstörde 15 japanska sjöflygplan vid deras bas nära Tulagi.Hammel, s. 46–47; och Lundstrom, s. 38.
Tulagi och två närliggande öar, Gavutu och Tanambogo, attackerades av 3 000 amerikanska marinsoldater.Frank, s. 51. Japanska flottans 886 man starka manskap som bemannade flott- och flygbaser på de tre öarna gjorde hårt motstånd.Frank, s. 50. Japanska flottans personal inkluderade japanska och koreanska byggnadsspecialister liksom tränade soldater. Marinsoldaterna säkrade alla tre öar utan större svårigheter; Tulagi den 8 augusti, Gavutu och Tanambogo den 9 augusti.Shaw, s. 8–9; och McGee, s. 32–34. De japanska försvararna dödades näst intill till sista man, medan marinkåren förlorade 122 man.Frank, s. 79. Ungefär 80 japaner flydde till Floridaöarna där de hittades och dödades av patruller ur marinkåren de kommande två månaderna.